2014

December: Pippi Engstedt

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är från början en sjukligt nyfiken radiojournalist som ville byta bana och nästan halkade in i bokvärlden via en barndomsvän som tyckte att vi skulle skriva en “upprättelsebok” för fina vandrarhem. I och med vår bok “Vandrarhem vid vatten”, fick jag kontakt med en förläggare som jag gav ut två böcker till med. Böckerna är en sorts foto-, guide- och reportageböcker och min andra bok handlar om svenska fyrplatser och den tredje om svenska och europeiska kloster som har gästhem.

Eftersom jag förutom att skriva böckerna, både fotograferat och varit inblandad i böckernas formgivning, så vågade jag och min man starta ett eget bokförlag för ett par år sen. Vi har hittills gett ut två böcker i samma anda som mina tre första – en bok om skärgårdsbagerier och en om ovanliga träd, alléer och trädsamlingar. Att driva bokförlag i tider när bokbranschen är i stor omvandling visade sig inte vara helt lätt, så för att stå på ett ben till började vi även göra mobilappar. Dessutom har jag börjat längta tillbaka till radiomediet och därför börjat producera poddradio. När jag inte försöker göra och finansiera böcker, appar och poddar, så går jag hundpromenader och åker så ofta det går med familj och släkt till vårt gamla stenhus vid Vättern.

Vad utmärker dina böcker?
Deär ett slags vägvisare till och reportage om lite ovanliga och hemliga platser och företeelser. Jag har haft en vision om att hitta platser som många, även utan stora plånböcker, ska kunna resa till via mina böcker. Sen har böckerna i många fall uppmärksammats för mina bilder, vilket är roligt eftersom jag är en självlärd fotograf. Jag tycker nästan alltid att fotograferandet är lekfullt, till skillnad från skrivandet som för mig är mer kravfyllt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Detär nog min andra bok “Utposter – svenska fyrplatser med logi”, som har sålt i många tusen exemplar och därför gav mig ett självförtroende att fortsätta att skriva och göra böcker. Jag fick efter den även modet att ge mig in i den mer slutna klostervärlden, som resulterade i boken “Kloster – vistelser i stilla rum”.

Varför skriver du sakprosa?
Antagligen för att min bakgrund finns i journalistiken med dess möjlighet att öppna dörrar till annars stängda miljöer. Och sen är verkligheten tillräckligt spännande att beskriva.

Vad skriver du på just nu?
Eftersom vi driver ett eget bokförlag så handlar mycket om att hitta finansiering till och samarbeten om bokprojekt och därför handlar mitt skrivande mest nu om detta inför nästa bok. Jag ska dessutom det kommande året vara med i ett mentorsprogram och då ingår att skriva om vårt företags affärsidé och framtida visioner – ganska svårt och lärorikt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Våra söners skolgång gör att vi kommer upp ganska tidigt på morgonen och sen går dagen med en blandning av mejlande, skrivande, telefonsamtal och hundpromenader runt i Gamla stans gränder eller till Skeppsholmens gräsmattor. I goda tider blir det även promenader till postkontoret med bokpaket som ska skickas till bokhandlare och andra köpare. Eftersom jag jobbar hemifrån försöker jag se till att ett par gånger i veckan dricka morgonkaffe eller äta lunch ute med någon – en förutsättning för att inte klättra på väggarna eller tröttna på min man som ofta också jobbar hemma. Men om inte mannen Calle jobbade hemifrån, skulle det bli för trist.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
När jag arbetar med ett bokprojekt är det en förutsättning att jag är väl påläst innan jag ska ut och resa både för planeringens och fotograferandets skull. Sen när man väl är på plats upptäcker man ibland att researchen borde varit annorlunda. Jag försöker göra så mycket anteckningar det går under resornas gång och sen har jag bilderna med mig hem som får påminna om upplevelsen som ska förmedlas i text.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Det har varit en del utländska guide- och reportageböcker som handlar om hemliga platser och företeelser, men även Maria Thulins och fotografen Åke E:son Lindmans guide- och fotoböcker.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
På många sätt verkar den svenska sakprosan vara på väg att bli större än skönlitteraturen, men tyvärr verkar fortfarande inte författare som skriver sakprosa uppmärksammas i lika hög grad som de som skriver skönlitterärt. Sen är ju hela bokvärlden i omvandling och frågan är hur pappersbokens framtid ser ut. En lite skrämmande och spännande utveckling.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Svår fråga. Jag har massor av favoritförfattare utan att jag därför vill ha skrivit deras böcker, men Marguerite Duras språk är fantastiskt!

 

November: Ingmarie Froman

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är journalist, 65 år, har varit anställd på Sveriges Radio och Sveriges Television och är sedan 2002 fri skribent utan vare sig anställning eller kontrakt. Jag har bott och arbetat i Bryssel och Paris, men sedan 2002 bor jag i Stockholm. Har skrivit sex böcker sedan 1992.

Vad utmärker dina böcker?
Mina böcker är präglade av mitt arbete som journalist. Efter många år i yrket längtade jag efter att få skriva längre om och gå djupare in i en fråga än man kan som journalist på en nyhetsredaktion. Man ser och upplever så mycket som journalist, men formatet är så begränsande.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
”Tankar om mat”. Det var ren glädje att skriva den boken, aldrig motigt, alltid lustfyllt. Jag brukar ta fram den de dagar som jag sitter vid datorn och bara tuggar, jag hoppas att den ska viska något till mig som får det att lossna. Tyvärr håller den alltid tyst.

Varför skriver du sakprosa?
Sakprosa ligger närmast mig eftersom jag är journalist. Jag har aldrig velat skriva romaner eller noveller. Det är kanske en fråga om temperament också.

Vad skriver du på just nu?
Jag skriver om en gammal tjuvaktig släkting, en moster till min farmor som kom till Stockholm för att arbeta som piga i slutet av 1800-talet. Av en slump upptäckte jag att hon suttit i fängelse i Stockholm – något som tigits ihjäl i släkten – och när jag undersökte varför råkade jag ramla över ett unikt material. Plötsligt befann jag mig i en situation som jag aldrig varit i tidigare: att slumpen skakar en påse gullpengar över en och man bara sitter där och inte riktigt vet vad man ska göra med allt som regnar ner. Det är olikt allt annat jag hållit på med. Oftast har man ju en fråga, ett ämne eller en tes som man utgår ifrån för att sedan göra research, men här fick jag till skänks en omfattande research som jag aldrig frågat efter! Det är fantastiskt, men det har också tagit sin tid. Men snart är jag klar.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Mina dagar är inrutade: upp kl 7.00, frukost, läsa tidningar och lyssna på Ekots morgonsändningar, sätta sig vid datorn kl 9.00. Förmiddagen går åt till att läsa igenom och peta i manus. Efter lunch skriver jag, ibland även på kvällen. Ibland får jag lägga undan mitt bokmanus för att göra sådant som man kan betala räkningarna med. Men rutinerna är desamma.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag skriver först ett synopsis, ett slags skelett. Då ser jag om det bär någorlunda från första till sista kapitlet. Och detta synopsis fyller jag sedan på allt eftersom. Jag ”halvskriver” när jag gör min research: om jag hittat något värdefullt lägger jag in en hänvisning i skelettet, som rätt snart blir fullt med ”OBS!”, ”Glöm inte”, ”Jämför med”, ”citera ur …. s 283”, ”se kapitel 3” osv. För mig fungerar detta synopsisskrivande också som en uppvärmning inför de hårda pass som väntar. Sen börjar ju det där förbaskade manuset ändå att leva sitt eget liv så fort man börjar skriva på allvar, men jag har använt samma modell för alla mina böcker. Jag skulle inte kunna skriva spontant och utan en bestämd plan.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Svårt att säga om jag inspirerats av någon särskild författare, men jag är imponerad av journalisterna Caroline Monnot och Abel Mestre som har skrivit en mycket bra bok om Nationella Fronten i Frankrike: ”Le Système Le Pen”. De har också en intressant blogg i Le Monde, ”Droite(s) Extrême(s)”, som jag följer.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Den tycks ju vara väldigt stark just nu. Särskilt roligt är att det (äntligen) ges ut mer biografier över intressanta svenskar. Men eftersom mitt eget manusskrivande gör att jag mentalt lever i slutet av 1800-talet, har jag inte läst de senaste böckerna som handlar om dagens Sverige. Medvetet har jag valt bort böcker om Anders Behring Breivik eller Tomas Quickhistorien, som jag nog annars skulle ha läst så fort de kommit ut. De får vänta tills jag är klar med mitt.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag skulle gärna ha velat skriva ”Det stolta tornet” av Barbara Tuchman! Och ”Blå forell och svart tryffel” av Joseph Wechsberg. Båda två skriver så lätt och ledigt och har dessutom humor.

 

Oktober: Fredrik Nejman

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är frilansjournalist som jobbar brett. Skriver artiklar, reportage och böcker. Jag undervisar också på Poppius journalistskola, främst i research och pressetik. Ett annat frilansuppdrag är som redaktör för Scoop, tidskriften för grävande journalistik. På kvällarna spelar jag både fotboll och improvisationsteater – fast inte samtidigt.

Vad utmärker dina böcker?
De har hittills handlat mest om medier och nutidshistoria. Fast på väldigt olika sätt. Men oavsett vilken bok jag skriver är målsättningen att läsaren både ska ha roligt och lära sig något.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Den senaste – ”Svenska skandaler – 117 avslöjanden som skakade Sverige”. Jag och min kollega Mikael Bergling har grottat ner oss i stora och små medieskandaler. Vi slår fast att den första moderna medieskandalen var när Per Oscarsson tog av sig kalsongerna i tv – Hylands hörna – annandag jul 1996. Den största skandalen är IB-affären. Jag hoppas läsarna har lika roligt som vi haft när vi gjort boken.

Varför skriver du sakprosa?
Eftersom jag är journalist ligger det närmast till hands. Men jag räknar med att prova andra genrer också framöver.

Vad skriver du på just nu?
Precis nyss innehållssidorna till nya numret av Scoop. Men om en stund något helt annat. Men ingen ny bok på gång just nu.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Tar cykeln till Blå kontoret – frilansgruppen på Drottninggatan i Stockholm. Börjar med en fika, kolla mejl och surra med några kollegor. Sen jobbar jag ganska effektivt hela dagen. Ibland är jag kvar hemma och jobbar. Men jag skulle aldrig kunna ha hemmet som permanent arbetsplats. Jag är fostrad i stimmig tidningsmiljö och alldeles för rastlös och social för att bara sitta hemma på kammaren.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag följer mottot jag lär ut till mina journalistelever: ”Börja skriv så fort som möjligt”. Risken är annars att du drunknar i researchmaterial och varken vet ut eller in.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Det skiftar rätt mycket. Men två har hängt med länge. Gita Sereny, för hennes fantastiska förmåga att borra sig ner i människans inre och försöka bena ut vad som är ansvar och moral. Hennes böcker om nazisterna Albert Speer och Franz Stangl, som bygger på intervjuer med dem båda, är lysande. En kort tid innan hon dog, 2012, försökte jag få en intervju med henne. Men hennes förläggare hälsade att hon inte orkade. Tyvärr.

Sedan är jag svag för Marie Hermansson, främst för att hon berättar fantastiska historier. Det är som att se en film samtidigt som man läser.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Stark. Det kommer ut många bra och välskrivna böcker inte minst av journalister. Nyligen läste jag ”Saudivapen” av Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman. Bra journalistik i litterär form.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej, varför skulle jag vilja det? För mig är det en icke-fråga i stil med – vems fru skulle du vilja vara gift med?

September: Torbjörn Schmidt

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Man kan säga att jag länge och väl har utbildat mig inom bokbranschen, via olika stationer: bokhandel, förlag, eget författarskap. Jag har köpt och sålt böcker, redigerat och givit ut böcker, och jag har även i viss mån varit med om att formge böcker – på så vis att jag samarbetat nära med grafiska formgivare som blivit mina vänner. Det jag gjort minst av allt är egentligen att skriva själv.

Jag började som poet, med en diktsamling på Bonniers, ”Svarta jord”. Ganska kort därefter hade jag den stora turen att bli erbjuden jobbet som redaktör för tidskriften Lyrikvännen, där jag kom att stanna i många år. Det var en härlig tid på många sätt. På FIB:s Lyrikklubb, som gav ut Lyrikvännen och var en del av Tidens förlag, hade jag också ansvaret för de böcker som kom ut, framför allt översättningar av utländsk poesi. Bland de författare som jag tog till förlaget fanns Wislawa Szymborska som på den tiden var ganska okänd i Sverige. Inget annat förlag ville ha Anders Bodegårds tolkningar av hennes dikter men jag gav ut dem.

Innan jag kom till Lyrikvännen arbetade jag på Rönnells antikvariat här i Stockholm och nu, på senare år, ägnar jag mig åt litteraturvetenskaplig forskning. Jag skriver om Tomas Tranströmer, vars brevväxling med Robert Bly jag också givit ut (”Air Mail”, 2001 och senare).

Apropå Rönnells måste jag berätta att jag efter många år återvände till min första arbetsplats och tillsammans med andra startade antikvariatets vänförening. Efter långa förhandlingar har Humlegården Fastigheter till slut backat från sina krav på hyreshöjningar, något som gör det möjligt för den här kulturinstitutionen att finnas kvar i sina gamla lokaler. Ett anmärkningsvärt trendbrott och ett mycket lovvärt beslut, tycker jag. I samarbete med fastighetsägaren har vi också dragit igång en serie frukostföreläsningar som riktar sig speciellt till företrädare för näringslivet. Nu i september talar Jan Stolpe om Montaigne. I våras föreläste Anders Cullhed om Dantes Inferno.

Vad utmärker dina böcker?
Deras fåtalighet, till att börja med. En annan sak är förstås att böckerna trots olika genrer (en diktsamling, en brevutgåva, en vetenskaplig antologi) alla har poesin som minsta gemensamma nämnare.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Det måste bli… den bok som jag håller på att skriva just nu. Det låter kanske konstigt att förlägga tyngdpunkten till ett pågående arbete, men denna icke-existerande bok är ändå högst påtaglig för mig, var så säker!

Vad skriver du på just nu?
Det är alltså en avhandling om Tomas Tranströmers författarskap. Jag föredrar att benämna den ”bok” i stället för ”avhandling”, även om den färdiga produkten givetvis måste kunna leva upp till de formkrav som man ställer på en doktorsavhandling.

Den här boken, eller avhandlingen, har varit min följeslagare under ungefär tio år. Egentligen bra mycket längre, eftersom jag började läsa Tranströmers dikter på allvar redan när jag var sexton år. Och nu ska jag äntligen försöka sammanfatta vad jag kommit fram till. Det finns så många etablerade sanningar om hans författarskap, hans metaforer, hans formstränghet och så vidare, påståenden som är sanna i och för sig men som om de upprepas tillräckligt ofta får något klichéartat över sig. Det sanna behöver motsanningar och alternativ för att skuggor och schatteringar ska komma fram, belysningen får inte bli för hård. Jag vill visa fram en annan Tranströmer, mera vild än mild, och jag vill försöka begripa mig på det som litet uppgivet brukar rubriceras som hans ”mystik”. Ingen lätt uppgift, många forskare har stupat där.

Varför skriver du sakprosa?
Därför att det verkar vara det enda sättet att få fram det jag behöver få sagt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Morgnar och förmiddagar är den bästa arbetstiden. Sedan flera år hyr jag ett arbetsrum utanför hemmet, ungefär tio minuter bort. Det helt avgörande är att förkorta sträckan från sängkanten och fram till skrivbordet. Inte snegla på morgontidningen! Jag är inte heller uppkopplad i det där arbetsrummet. Det är förstås opraktiskt ibland, men också ganska skönt. Det blir som förr i världen när man fick gå till grannen för att låna telefon.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Forskning, i alla fall den forskning som jag bedriver, är ju i stor utsträckning just research. Det kan handla om sådant som att söka i olika arkiv. Och det finns få saker som kan mäta sig med glädjen i att träffa på nytt, okänt material, kanske ett tidigare opublicerat manuskript av den författare som man ägnar sig åt. Detaljkunskapernas värde ökar i takt med att de anhopas och bildar mönster, det är ett samband som borde gå att sätta på en formel. Jag har också fått för mig att jag skriver bäst i sådana situationer, när en ny upptäckt bryter vaneseendet, när ett mönster framträder.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
En bok som gjorde stort intryck på mig häromåret var Patti Smiths självbiografiska ”Just kids”. Det som bland annat fångade mig var de här ungdomliga konstnärsdrömmarna som inte hittat en definitiv form. Som är polymorft estetiska, om uttrycket tillåts. Man vet inte om det ska bli ord, toner eller bild. För mig blev det ord.

Det finns ett ”varför” i frågan också, och om vi begränsar oss till svenska författare kan jag säga att jag är särskilt intresserad av sådana som skriver vad jag tycker är god prosa, eftersom jag hoppas kunna lära mig något av dem. Kalla det gärna sakprosa, eller essäprosa. Min vän Torsten Ekbom, kritikern och författaren som gick bort nyligen, höll sig med en regel: att inte förenkla, men inte heller komplicera saker i onödan. Resultatet blev en klar, distinkt, skenbart enkel prosa. Många poeter har också skrivit utomordentligt fin prosa. Ekelöfs stil, t ex i hans många BLM-recensioner, är ljuvlig, följsam som vatten. En annan poet som av någon anledning inte varit så ofta omnämnd de senaste åren är Werner Aspenström. Även han skrev oefterhärmlig prosa. Och alldeles nyligen läste jag Ragnar Thoursies bok om hans tid som byråkrat, ”Elefantsjukan”, som är full av en underbar, misantropisk humor.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag tror inte att sakprosans ställning är särskilt svag. Om det är något som jag oroar mig för är det litteraturens ställning i stort – läsningen, läsförmågan, litteraturkunskaperna. Det räcker inte med att det finns modern teknik, det måste finnas förmedlare av kunskaper också: lärare, bibliotekarier, verkligt duktiga och pålästa litteraturkritiker, engagerade förläggare. Ibland har jag en känsla av att kulturlivet i Sverige bärs upp av pensionerade svensklärare som driver olika ideella föreningar runtom i landet.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
En bok som jag återvänder till då och då är Karen Blixens ”Den afrikanska farmen”. Den är till att börja med svår att bestämma genremässigt, den vrider sig ur greppet. Är det en självbiografi? I så fall en självbiografi med stora friheter. Också till kompositionen är den lockande. Den rymmer en avdelning kortare texter som är insprängda i det berättande flödet, ”Ur en emigrants dagbok”. Men framför allt är det en bok där varenda rad lever. Hur bär hon sig åt? En dansk kritiker, Tom Kristensen, skrev så här om henne: ”Karen Blixen har en ofattbar förmåga att få läsarens hjärta att hejda sig ett ögonblick och sedan börja slå igen, med hastigare puls.”

Augusti: Shora Esmailian

 

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Till vardags arbetar jag som frilansjournalist och om det gick ekonomiskt skulle jag gärna skriva fler böcker! Arbetet med min senaste bok påbörjade jag när jag blev arbetslös och började frilansa. Tänkte att nu är det läge att skriva en bok, både vad gäller möjligheten till fördjupning och friheten att resa. Det var en fantastiskt rolig och givande process som jag kan sakna, men det tog också två år från tanke till tryckt bok.

Vad utmärker dina böcker?
Möte med människor som döljer sig bakom rubriker. Låter som en klyscha, men att sitta ner med en och samma person lite längre, och gärna flera gånger, ger ett perspektiv som inte kan förmedlas om du bara har några få pratminus.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”. Dels för att ämnet – klimatflyktingar och människor som redan i dag drabbas av klimatförändringarnas effekter – i sig är så viktigt, dels för att få skriver om det på svenska. Det är också enormt roligt att jag har fått komma ut och prata om boken och människorna i boken så mycket.

Varför skriver du sakprosa?
Jag tror att man genom att skriva reportage både kan ge röst till människor som annars inte kommer till tals och förmedla deras situation till läsare som annars inte hade sett, hört eller funderat kring ämnet.

Vad skriver du på just nu?
Tyvärr ingen bok, utan artiklar och kritik.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
För tillfället har jag ett sommarvikariat på Sydsvenskans kultursidor där dagarna ser olika ut med allt från redaktionellt arbete som att redigera och läsa korrektur till att läsa böcker och skriva recensioner, kritik och kommentarer till aktuella ämnen. Som frilansare arbetar jag hemifrån eller sitter på bibliotek.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Research brukar jag göra i samband med en eller flera resor, jag är gärna på plats en längre tid och rätt envis med att få fram mycket material. Jag spelar in intervjuer och antecknar mycket, men skriver inte på manus under researcharbetet. Skrivandet blir av när jag är hemma, mest på kvällar och nätter.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Inför min senaste bok var det främst amerikanska stjärnreportern Christian Parenti och hans klimatbok Tropic of Chaos som gav mig idéer och inspiration.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag önskar att det fanns mer utrymme och uppmärksamhet för reportageböcker. Men också att det gick att leva på skrivandet.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag avundas de författare som skriver skönlitterärt, skulle gärna ha skrivit en roman.

Juli: Patrik Lindenfors

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är forskare och förälder. I mitt arbete som evolutionsbiolog på Stockholms universitet använder jag evolutionsteorin som verktyg för att försöka förstå olika fenomen, som varför det är skillnad mellan könen, varför hjärnan ser ut som den gör eller hur vår medfödda psykologi påverkar hur mänskliga samhällen ser ut. Det kan verka som väldigt olika ämnen, men evolutionsprocessen är densamma i alla tre fallen. Förälder är jag till tre underbara pojkar. Jag kan inte längre tänka mig hur ett liv utan dem skulle gestaltat sig. Det handlar väl till viss del om begränsad fantasi, antar jag, men också om att livet kretsar väldigt mycket kring familjen när man har turen att ha en.

Vad utmärker dina böcker?
De handlar om stora frågor. Så här långt har jag skrivit två böcker (en tredje är på gång). Den första – ”Gud finns nog inte” – är en bok om religionsfilosofi, fast för barn. Ursprunget var att jag inte kunde förstå hur någon kan vara Gudstroende i dagens kunskapssamhälle, när argumenten mot Guds existens är så enkla att ett barn kan förstå dem. Så jag satte helt enkelt ihop argumenten till en illustrerad bok för ungdomar. Så här långt har boken publicerats på sju språk, så den blev nog rätt bra. Min andra bok – ”Samarbete” – är mer traditionell populärvetenskap, om den delen av evolutionsforskningen som fascinerar mig mest, frågan om hur det naturliga urvalet, som ju är en utsållningsmekanism, kan resultera i så enormt mycket samarbete som vi finner i naturen; mellan gener, celler, individer, och tankar. Svaren är evolutionära och väldigt lika, oberoende av vilken nivå man tittar på.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
De är olika och mina hjärtebarn båda två, så jag vill inte välja.

Varför skriver du sakprosa?
Jag skriver om saker som fascinerar mig, med förhoppningen att de även ska fascinera andra. Drivkraften är väl någon sorts besserwissermentalitet; jag kan något som jag vill berätta om.

Vad skriver du på just nu?
En bok på engelska om religion där jag undersöker hur religion kan ge vissa placeboeffekter som gör att man faktiskt kan må bättre av att vara religiös (eller sämre, all psykisk påverkan är inte positiv). Googla ”Divine Placebo” så kan ni läsa mer (jag försöker just nu med crowdfunding för att se om jag kan få ihop en lön under skrivandet).

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag åker till universitetet och forskar. Är det en bokskrivardag så stannar jag kvar på kvällen och skriver. Det är på kvällen jag jobbar bäst.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag försöker läsa det jag behöver när jag åker till och från jobbet och skriva på kvällarna. När det periodvis blir fråga om väldigt mycket läsning så ägnar jag även hemmakvällarna åt att läsa.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Om jag måste välja några så är det Christopher Hitchens för hans bitande språk och obönhörliga argumentation, samt Malcolm Gladwell som, trots att han inte sällan har fel i sak, komponerar sina texter väldigt snyggt med hjälp av personliga berättelser, både utifrån dem han träffar men också utifrån hur han upplever det att möta dem.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Populärvetenskapens ställning i Sverige är förskräckande. I brittiska och amerikanska bokhandlar har populärvetenskap en rätt så framskjuten plats. Den enda bokhandelskedja i Sverige med en sakprosaavdelning värd namnet är Pocket Shop. Akademibokhandeln verkar hellre vilja bedriva pappershandel. Å andra sidan går ju bokförsäljningen mer och mer över till nätet och till elektroniska böcker, så det här kommer förmodligen att förändras. Jag kommer inte att sörja alls den dagen den nu så dominerande Akademibokhandeln dör, trots att jag egentligen älskar bokhandlar. Men Pocket Shop är som sagt föredömliga.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Richard Dawkins bok ”Den själviska genen”. Han sammanfattade forskningsresultat som redan fanns, men han gjorde det så övertygande och välskrivet att han förändrade ett helt vetenskapsfält. En enastående bok, fortfarande, efter 38 år.

Juni: Anna Kåver

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Mitt skrivande handlar om människans existens och psykologi, både det sjuka och det friska. Jag är leg psykolog och leg psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi. Jag är verksam med både forskning och behandling i psykiatri och psykoterapi sedan 37 år.  Jag har ägnat många år och stor energi åt att utveckla kunskap om och behandlingsmodeller för suicidala patienter med komplex problematik.  För närvarande ägnar jag den mesta tiden i privatpraktik och på universitetets psykologutbildning i Uppsala.
Jag bor i skuggan av den mäktiga Domkyrkan i Uppsala och tillbringar somrarna på sydöstra Gotland. När jag inte arbetar och skriver umgås jag med mina fyra barnbarn och lyssnar på musik. Jag reser gärna till hav och då till platser lite ”vid sidan om”, som Lofoten, Shetlandsöarna och Hebriderna.

Vad utmärker dina böcker?
Mina sju böcker handlar om vetenskaplig psykologi och psykoterapi, de områden som jag är verksam inom. En del böcker är populärvetenskapliga och skrivna för en intresserad allmänhet. Andra är utpräglade fack- och kursböcker.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Svårt att säga. De har olika betydelser. Den bok som har sålt mest heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans” och handlar om ett existentiellt och filosofiskt förhållningssätt till det mänskliga lidandet. Den svåraste boken att skriva, och med den största arbetsinsatsen, är en tyngre fackbok om psykoterapeutisk behandling – ”KBT i utveckling”. Min populärvetenskapliga bok om känslor och emotionsteori – ”Himmel, helvete och allt däremellan” – är jag också väldigt glad över.

Varför skriver du sakprosa?
Av olika anledningar. Dels vill jag arbeta med den tredje uppgiften inom akademin – att sprida vetenskap i tillgänglig form till allmänheten. Dels vill jag finnas i en skriftlig dialog med andra kollegor inom mitt område. Till slut handlar det också om en personlig tillfredsställelse och utveckling. Att tvingas formulera mig om det jag arbetar med är kul och utmanande. Det känns även viktigt att bidra med svensk kurslitteratur till studenter på olika utbildningsnivåer. Vi är ju annars för det mesta hänvisade till amerikansk och engelsk litteratur som blir väldigt kulturbunden.

Vad skriver du på just nu?
Jag arbetar med en uppdatering av en tidigare bok som handlar om social fobi: ”Att känna sig granskad och bortgjord”. Bland annat infogar jag ny kunskap om personlighetsegenskaper som introversion och extroversion i förhållande till social ångest. Nya behandlingsinslag kommer också att finnas med.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Min arbetsvardag är i psykiatrin och på min mottagning, i möten med kollegor, patienter och studenter. Jag handleder och undervisar på universiteten och i psykiatrin runt om i landet. Skrivandet gör jag i huvudsak på fritiden – på helger och under semestern. Jag har skrivit några böcker tillsammans med min vän och kollega Åsa Nilsonne. Vi har då åkt utomlands i perioder för att få obruten tid och arbetsro.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Researcharbetet ger sig självt rätt naturligt.  Att hänga med rent vetenskapligt är ett måste i mitt arbete. Jag läser artiklar, deltar i konferenser, håller mig uppdaterad inom mitt område helt enkelt. Men jag får också ämnen och inspiration i min dagliga verksamhet med patienter och studenter. Jag har många källor att ösa ur. Problemet för mig är att få tid och ork över för att skriva.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Jag har flera förebilder inom mitt eget område, men jag ska erkänna att de flesta av mina inspiratörer finns i den skönlitterära världen. Joyce Carol Oates, Isabel Allende, Torgny Lindgren, P-O Enqvist, Sven Delblanc och många, många andra. De har alla ett vackert språk och kan förmedla både livets smärta och glädje på ett roligt, smart, trovärdigt och seriöst sätt. jag är också en stor beundrare av poeten och Nobelpristagarinnan 1996 Wisława Szymborska. Ingen kan som hon fånga livet och det mänskliga.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Dess position har nog blivit starkare men kvaliteten är växlande, särskilt om man inbegriper texter som produceras på internet. Intresset för att läsa om fakta och vetenskap och för att förmedla sådana kunskaper på ett begripligt sätt växer. Inom mitt fackområde, som har ett starkt allmänintresse, lever vi dock med att popularisering ibland sker på bekostnad av den vetenskapliga grunden.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Har nyligen läst en fantastisk liten pärla som jag gärna hade velat skriva – ”Vi ses igen i nästa dröm” av Carl-Henning Wijkmark. Och säkert finns många andra som jag inte kan minnas på rak arm.

Maj: Inger Jalakas

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag var frilansjournalist och trivdes alldeles utmärkt med det, tills jag började skriva om sexturismen i Sydostasien. Det dröjde inte länge förrän formatet blev för trångt. På några få A4-ark kan man ju bara skrapa på ytan och jag kände att jag var tvungen att sätta in eländet i ett sammanhang. Det blev Bara barn – om sexturism och slaveri, som kom ut på Brevskolan hösten 1995. Sedan har det rullat på. Länge arbetade jag både som journalist och författare, men numera är jag författare på heltid.

Vad utmärker dina böcker?
Det är nog bredden. Jag skriver i flera genrer. Hittills har det blivit tre barnböcker, sju kriminalromaner och nio fackböcker. Jag har också medverkat i fem antologier om vitt skilda ämnen. Varje bok börjar med att det är något jag bara måste berätta. Och detta något kan vara allt från utbrändhet och minröjning till tecknade serier och hundträning.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Två böcker ligger allra närmast mitt hjärta, Jävlar anamma mamma! Handbok i överlevnad för ensamma mammor och Nördsyndromet. Allt du behöver veta om Aspergers syndrom. Båda böckerna är sådana jag önskar hade funnits när jag behövde dem. De fanns inte så jag skrev dem.

Varför skriver du sakprosa?
Mitt författarskap bottnar i journalistiken. De ämnen jag brann för som journalist återkommer i böckerna. Berättelsen bestämmer formen.

Vad skriver du på just nu?
En roman, baserad på min fars liv under andra världskriget. Han växte upp i en by öster om Narva, i det som då hette Estniska Ingermanland. Familjen flydde till Finland bara dagar innan Röda armén återvände efter att ha hävt tyskarnas belägring av Leningrad. När Finland slöt fred med Sovjet flydde familjen igen. Kvällen den 21 januari 1945 gick de över isen på Torne älv åtta kilometer norr om Haparanda. Min far var då arton år.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det var en samvetsfråga. Om jag fått den förr, när barnen bodde hemma, kunde jag ha utgjutit mig om hur disciplinerad jag är, hur jag stiger upp i ottan och sitter fastlimmad framför datorn hela dagarna. Men det var då, numera når jag sällan fram till skrivbordet före tolv och sedan dröjer det ju inte länge förrän jag måste gå ut med hunden. Igen. Sanningen är alltså att jag arbetar när jag har lust, vilket vanligen betyder eftermiddagar, kvällar och halva nätterna.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Det är just det växelspelet som är så roligt. Jag älskar att göra research, ta reda på saker, möta människor, stilla min nyfikenhet. Och sedan, när jag har svaret på mina frågor, njuter jag av att stänga in mig och fokusera på skrivandet.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Min känsla är att utvecklingen går mot mer yta och självupptagenhet på bekostnad av djup och angelägenhet. Det gäller sakprosan, liksom samhället i stort.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej, faktiskt inte. Det jag vill skriva, skriver jag.

April: Anders Mathlein

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är frilansjournalist, författare och i någon mån tecknare, bosatt i Stockholm. Jag skriver resereportage, noveller, essäer och kulturartiklar, och tecknar serien Besserwisser. Hittills har det blivit ett dussin böcker i olika genrer, och jag har också skrivit noveller och fakta för radio. Jag har frilansat sedan 80-talet, men var också chefredaktör för tidskriften Res i nästan tio år. Reste mera förr än nu, ägnade mig mycket åt Oceanien, alltså Stillahavsöarna, Australien och Nya Zeeland.

Vad utmärker dina böcker?
Det skulle väl vara att de saknar gemensam nämnare. Genrespridningen är stor, från skräck och thriller till reportage, humor, reseskildring, essäsamling och serier. Sannolikt är det en nackdel att ha så spretig utgivning eftersom man inte tycks höra hemma någonstans, å andra sidan är det lärorikt och roligt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
I reportageboken ”Senare i Söderhavet” kunde jag samla  intryck från många resor i Söderhavet och ge en personlig och informativ bild av jordens kanske mest romantiserade område. Men ”Feel bad och må bra. Överlevnadshandbok för pessimister” var också viktig för mig. Jag är intresserad av ”de stora frågorna”, här fann jag ett sätt att vrida och vända på dem på ett svarthumoristiskt sätt.

Varför skriver du sakprosa?
Det är ett sätt att sila verkligheten genom sitt temperamant, så att säga. Objektivitet tror jag inte på, men allsidighet, jag får visa min sanning om något jag finner intressant och viktigt.

Vad skriver du på just nu?
Vid sidan av artikelskrivande arbetar jag på en roman tillsammans med en vän och författarkollega. Jag har sammanställt en novellsamling som jag ska försöka få förlagd, och så har jag långt gångna planer på en bok om självhjälpskulturen.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Arbetsdagarna kan te sig lite olika. Ofta lämnar jag min åttaårige son i skolan, sedan kanske jag stannar hemma och skriver och läser, eller så cyklar jag till mitt arbetsrum som jag hyr av ett bokförlag. Det har fördelen att jag då har några kolleger att prata med. Inte sällan äter jag lunch på stan med någon vän. Men så länge jag kan minnas har arbete och fritid flutit ihop för mig, mycket av det jag läser är på ett eller annat sätt relaterat till sådant jag jobbar med. Har dålig självdisciplin och kan bli sittande framför en gammal svensk långfilm på måndagseftermiddagen, men jag håller mina lämningstider.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag tenderar att gräva ned mig i ohanterliga mängder bakgrundsmaterial, ett gissel som har blivit än värre med nätet, det finns alltid något mer man kan kolla. Jag måste lägga band på mig.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Hjalmar Söderberg för enkelheten och stämningen. George Orwell för nykterheten och humorn. Hunter S Thompson för tempot och vildsinnet. Sven Lindqvist för allvaret och engagemanget. Graham Greene för gestaltningen och berättelsebygget.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det ser väl ganska bra ut, även om tegelstenssjukan härjar också här, och även om recensionsutrymmet för genren kunde vara generösare. Kok- och självhjälpsböcker skymmer en hel del, men det finns flera exempel från senare år på bra reportageböcker. Jag undrar bara hur länge man kan fortsätta att krama material ur andra världskriget.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag skulle vara stolt om jag hade skrivit ”Den allvarsamma leken” eller ”Bockfesten”. Exempelvis.

Mars: Efva Lilja

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag heter Efva Lilja. Jag är konstnär och väljer att uttrycka mig koreografiskt genom ord, bild, text och rörelse. Språk är för mig en komplex väv av skilda tecken som på olika sätt ska sammanfogas genom skilda processer till nya och förhoppningsvis meningsbildande sammanhang. Ibland materialiseras detta i böcker.

Vad utmärker dina böcker?
De är korta och vill utmana tanken.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Jag tänker inte så. Ser olika verk (böcker, filmer, föreställningar etc) som olika röster/delar i en ständigt pågående dialog med omvärlden.

Varför skriver du sakprosa?
Har aldrig tänkt att det är det jag gör… Gillar helt enkelt inte genreuppdelningar. Tänker att de är ett kulturbyråkratiskt styrinstrument för till exempel resursfördelning men av ringa intresse för den konstnärliga praktiken. Jag skriver det jag måste skriva och ofta läggs detta av omvärlden till området ”sakprosa”.

Vad skriver du på just nu?
Jag skriver alltid. Försöker omvandla tankar och rörelse till text och bild. Ur skrivandet växer olika tematiska områden fram. Just nu i tre skilda riktningar: en som ger filosofiska betraktelser av levandets villkor, en som tar dessa betraktelser till konkretioner i konstpolitiska resonemang och en som smälter ner de båda andra i koreografiska strategier som exempelvis poesi eller teckningar.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag vaknar. Omprövar min idé om dagen, upprättar mig själv och påbörjar verklighetsprövandet genom att i första hand äta och därefter ta itu med vad som upptar mig till dess att tröttheten tar över och dagen är slut.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande? 
Min research görs i den konstnärliga processen, i konstnärliga forskningsdialoger och i kultur(konst)politiska forum. Skrivandet vävs samman med koreograferande, med dialoger och den förtvivlan som otillräckligheten i levandet skapar.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Författare som vågar vidröra även det onämnbara, utmana konventioner och insistera på mitt engagemang som läsare och uttolkare.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Min upplevelse är att den traditionella uppdelningen mellan genrer hämmar utvecklingen av språket. Varför måste vi etikettera allt? Mina böcker är av vissa betraktade som filosofi, av andra som poesi, av ytterligare andra som koreografi och så vidare. Gör det mina böcker till sakprosa, skönlitteratur, facklitteratur?

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej. Jag läser mycket och gläds var gång läsupplevelsen förför. Älskar att ha andras böcker, andras ord och tankar, omkring mig. Det är så fantastiskt underbart att möta en angelägen text – men jag har hittills aldrig tänkt eller önskat mig själv som författare till någon annans verk. Gläds lätt åt andras framgång och härligt är när någon annan lyckats skriva det som hjälper mig själv vidare i levandets labyrinter.

Februari: Karine Mannerfelt

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är mångsysslare, men kanske först och främst radiojournalist. De senaste tio åren har jag mest jobbat för Kulturradion eller gjort dokumentärer – har gjort många program från Afrika söder om Sahara, Nordafrika och Mellanöstern. Innan dess var forna Jugoslavien mitt arbetsfält i många år.

Vad utmärker dina böcker?
Mina böcker är någon sorts sidospår, projekt jag håller på med vid sidan om mitt vanliga arbete, projekt som ibland kan dra ut i flera år. De handlar om saker som intresserar mig och som jag tror intresserar andra. De flesta av böckerna är gjorda i nära samarbete med fotograf Ann Eriksson.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
”Nadja Taikon – tjejen från Tanto”. Nadja lärde jag känna som en talför representant för romska frågor i Rinkeby för närmare 35 år sedan. Efter det följde jag henne och hennes familj under många år. Till slut bestämde vi att jag skulle teckna ner hennes livshistoria. Efter otaliga timmar vid hennes köksbord blev det en bok 2003. Tur nog. Inte så många år därefter gick hon bort.

Varför skriver du sakprosa?
För att jag tror att jag har något att berätta.

Vad skriver du på just nu?
Nu gör jag något riktigt svårt, en dokumentärroman. Vi får se om det blir nåt av det.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Vid niotiden promenerar jag och hunden Samba till min arbetslokal i arbetskooperativet Kapsylen i Stockholm. Där sitter jag framför datorn hela dagen – förutom några veckor om året då jag är ute och reser.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Research kan ge en skjuts in i skrivandet.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Svår fråga. PO Enqvist förstås. Men det vore förmätet att säga att jag lyckats lära något av honom. Jag är förtjust i hans grundlighet, hur han fortsätter att skrapa på ytan även när det kan tyckas att allt är uppenbarat.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det verkar som den mår bra om man ser till hur många intressanta titlar som ges ut.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Ja, naturligtvis. Pippi Långstrump!

Januari: Mats Wingborg

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag skriver böcker och artiklar och håller föredrag. Ibland jobbar jag på egen hand, ibland tillsammans med kolleger i skrivkooperativet Context – och ganska ofta har jag också skrivit tillsammans med Anna-Lena Lodenius. Mest skriver jag om arbetsmarknad och arbetsvillkor. Tillsammans med Anna-Lena Lodenius har jag främst skrivit om högerpopulism och högerextremism.

Vad utmärker dina böcker?
De består ofta av en blandning av reportage och analys. Med de verktygen försöker jag skildra konflikter på arbetsmarknaden, högerpopulism eller den försämrade likvärdigheten i skolan. Viktigt är att låta alla komma till tals, även de som har åsikter som jag ogillar.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Kanske ”Arbetare till salu”, om hur filippinska migrantarbetare blir utnyttjade i omvärlden, inte minst kvinnor som jobbar som hembiträden. Det var den första boken jag skrev i den genre jag vill arbeta.

Varför skriver du sakprosa?
Mina böcker är politiska, även om de inte är partipolitiska. Jag drivs av ilska och engagemang.

Vad skriver du på just nu?
Jag håller precis på att göra klart en reportagebok om villkoren för utländska bärplockare i Sverige, men det händer hela tiden nya saker. Så jag har fastnat i slutkapitlet.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag börjar arbeta klockan 9.00. Äter lunch vid 12.00. Slutar vid 17.00. Ibland fortsätter jag på kvällen. Jag har alltid försökt att hålla hårt på rutiner. Jag blir sur när någon kompis vill fika med mig klockan tre på eftermiddagen i tron att jag kan styra mina arbetstider som jag vill. Det kan jag ju egentligen, men då har jag bestämt att det är arbetstid.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Det är svårt. Researchen tar alltid mer tid än vad jag beräknat. Ofta lurar jag nog mig själv för att få energi att gå in i nya projekt. Jag intalar mig att researchen kommer att gå snabbt, vilket den aldrig gör.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Otroligt många, men ska jag nämna ett namn blir det nog Sven Lindqvist. Jag hade inte läst honom på något år när jag nyligen började om igen. Han skriver otroligt övertygande.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Så mycket händer i detta land som aldrig skildras. Istället växer produktionen av kokböcker och deckare. Jag saknar reportageböckerna om Sverige och mycket av det som trots allt kommer ut har ofta svårt att nå en större publik, som exempelvis den utmärkta lilla tidskriften Pockettidningen R.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Pun Ngais bok ”Made in China”. Hon levde i ett år med kinesiska textilarbetare i provinsen Guangdong. Det hon beskriver är små ting i vardagen, som hur det är att bo åtta arbetare i samma logementsrum när en av arbetarna vrider sig i mardrömmar.