Foto: Jan-Åke Eriksson
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Gunilla Ander, journalist med inriktning på internationell handel och jordbrukspolitik. Dessa ämnen blev också en lite ovanlig ingång till mina böcker om modeindustrin.
Vad utmärker dina böcker?
De två senaste böckerna kan man kalla för konsumtionskritiska resereportage. Hur kommer det sig att kläder kan köpas till priset av en fika, och vilka är de dolda kostnaderna för det billiga slängmodet? Vägen går längs sweatshops och vattendrag som speglar säsongens modefärger. Jag dyker in bakom industrins gröntvättade kulisser. Men jag vill inte bara slå larm, och ofta är den miljöförstörelse jag beskriver redan känd, fast förträngd. Böckerna är draman med skurkar och hjältar och en kamp mellan ont och gott. Jag vill att läsaren ska tycka att det är spännande läsning. Och i magen känna hur det är att råka svälja svartfärgat vatten ur en kokosnöt, vilket invånarna i den indiska färgeristaden Tirupur ofta tvingas göra.
Utmärkande för mina böcker är också att de rör sig mellan modereklamens yta och den internationella handelspolitikens snåriga regler. Jag trodde nog först att detta skulle vara en prövning för en modeintresserad och ofta ung läsekrets. Men jag hade fel. Många tycks vilja veta hur den ekonomiska och politiska makten har banat vägen för det superbilliga modet genom att driva på det som kallas kapplöpningen mot botten. Och där är exportstöd och dumping och importkvoter viktiga redskap. Liksom industrins allt kortare produktionskontrakt och krympta ledtider som pressar priset nedåt.
En välvillig läsare tyckte att min andra bok ”Bomull – en solkig historia” kunde läsas som en politisk thriller, vilket gladde mig oerhört. Någon annan sa att det var en riktig feel bad-upplevelse. Det kan jag absolut köpa.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Min första bok Tango – återkomsten som jag för tio år sedan skrev ihop med min man, musikkritikern Nils Hansson. (It takes two to tango, som man säger). Men det var inte en danskurs med steg utan även det ett slags resereportage, en skildring av hur tangon föddes i Buenos Aires etniska smältdegel. Det var också en bok om vad tangon betyder för människan. Tangon är som livet, säger de frälsta. Klart att den boken betyder mest. Och den var steget in i författarlivet, för mig. Ett steg som man bara kan ta en enda gång.
Varför skriver du sakprosa?
Det började förstås med journalistens önskan att få berätta en historia från början till slut, och slippa rycka loss och snuttifiera. Och när jag väl gått vidare från nyhetsrapporterandet så upptäckte jag bokens och faktaprosans större möjligheter att gestalta. Det är märkligt hur den subjektiva berättelsen kan beröra. I det litterära reportaget, som jag sysslar med, kan jag ibland tassa nära gränsen till fiktionens berättande.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Naomi Klein, då hon i No logo skärskådar modeindustrins globala utbredning och förvandling sedan åttiotalet. Hur syfabriken blev en outsourcad bisak för en drömindustri som sysslar med att förädla sina varumärken. När jag läste min No Logo-pocket en andra gång inför skrivandet av Den lilla svarta kom jag bara knappt halvvägs innan jag glömde kvar den på bussen. Alla mina understrykningar var förlorade. Det kändes väldigt befriande.
I själva gestaltandet står jag i stor tacksamhetsskuld till Bruce Chatwin. Särskilt reseskildring I Patagonien som har beskrivits som en mosaik av historia, drömmar och myter. ”I mormors matsal stod ett skåp med glasdörrar och i skåpet fanns en skinnbit”. Så inleder Chatwin och redan där är jag trollbunden och vill med på upptäcktsfärden till Patagonien längst bort i världens ände. En jakt på en brontosaurus, och en saga om landsflykt och desillusion. Chatwin är nog ofta på andra sidan gränsen till fiktionen. Jag är inte Bruce, kanske mer Naomi i så fall.
Vad skriver du på just nu?
Eftersom jag rätt nyligen skrev den sista meningen i min andra bok om modeindustrin ”Den lilla svarta” som ges ut nu i september så är det den jag har i huvudet.
”Den lilla svartas” skapare, designern Coco Chanel, slår an tonen med sin berömda sentens: ”Mode är något som gränsar till självmord”. Jag vet fortfarande inte exakt vad hon tänkte på 1926, och det låter mycket bättre på franska. Men i det snabbt förgängliga modets tidevarv är det lätt att associera till destruktivt slöseri med jordens resurser. Sedan Chanels tid har branschen utvecklat konsten att sälja sjukt billiga kläder och samtidigt belöna kunderna med ett gott samvete. ”Den lilla svarta” är alltid aktuell. Svart visar sig också vara den mest skadliga färgen. Mitt nästa skrivande är än så länge bara en tanke.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
En vanlig arbetsdag går jag till mitt jobb på veckotidningen Land Lantbruk, där jag är politisk reporter med inriktning på sådan EU-politik som berör lantbrukare och livsmedelsproducenter. I höst förhandlas världens största handelsavtal mellan EU och USA vilket får konsekvenser för den svenska bonden och oss andra. Det här är ett tema som går igen i mina böcker. Mycket kretsar kring globaliseringen, de stora företagen och den lille producenten. Hur man ska få konsumenten att efterfråga något annat än det allra billigaste som ju väller in över gränserna.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag skulle helt klart behöva lära mig att växla lite smidigare, och oftare. I min research är jag väldigt mycket journalisten, men författaren ser sedan på det insamlade materialet med lite andra ögon, och kan ofta gräma sig över det som den faktasökande reportern gick förbi. När det blir bra berättande får jag backa och göra ny research. Så sicksackar jag mig fram.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Tryckfrihet och yttrandefrihet hotas i många länder, och här hemma är tidningsdöden ett hot mot journalistiken och därmed mot det fria ordet och demokratin. Sakprosan står stark och balanserar. Den blir alltmer nödvändig, och många sådana böcker ges ut. Inte minst av journalister som kanske, liksom jag, i huvudsak försörjer sig på något annat än böckerna. Det är kanske en akilleshäl, att en hel del av sakprosan ändå kan ses som ett slags ideellt skrivande.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Rätta Virket av Tom Wolfe, en förgrundsfigur inom new journalism. Att läsa den var en aha-upplevelse.
Klicka här för att läsa tidigare intervjuer med månadens medlem.