5 november december mottog Emi-Simone Zawall 2026 års Madeleine Gustafsson-pris, Författarförbundets kritikerpris. Prisceremonin ägde rum på Författarnas och översättarnas hus, där det bjöds på ett samtal om litteraturkritikerns roll; ett samtal mellan Emi-Simone Zawall, Madeleine Gustafsson och Författarförbundets styrelseledamot tillika prisjuryns ordförande Selene Hellström. Den 6 november, publiceras Emi-Simone Zawalls tal i Svenska Dagbladet. Läs talet och prisjuryns motivering nedan.

Selene Hellström, Madeleine Gustafsson och Emi-Simone Zawall

Tal av Emi-Simone Zawall, publicerat i Svenska Dagbladet 2026-11-06.

Jag förstår inte – alltså tänker jag

Det finns förmodligen ett och annat som en litteraturkritiker borde passa på att säga när hon får ta emot ett stort och fint pris för sitt arbete. Litteraturens ställning är ju inte vad den en gång var: läsandet minskar, läsförståelsen sjunker, kulturredaktioner läggs ner, kultursidor förflackas och litteraturkritikens utrymme pressas från alla håll.

Men hur angelägen kampen mot detta mörker än är, och hur ofta det än tål att upprepas att kvaliteten på vårt offentliga samtal står och faller med sina begåvade kritiker, författare, tänkare, läsare, vill jag i dag ändå tala om något helt annat.

För en tid sedan, och av en slump, läste jag ett stycke i Roland Barthes klassiska verk ”Mytologier” (1957, övers. Elin Clason) där Barthes gick till angrepp mot en, i hans tycke, mycket korkad fransk litteraturkritiker. Kritikern i fråga hade i en recension av ett filosofiskt verk antytt att han inte alls lyckats förstå detta verk, vilket Barthes genast identifierade som den sjaskigaste formen av högmod.

”Att göra kritikerverksamheten till sitt yrke och förkunna att man inte förstår någonting av existentialismen eller marxismen (…) är att ställa upp sin blindhet eller sin stumhet som förnimmelsens universalregel (…): Jag förstår inte, alltså är ni idioter. Men om man i ett arbete så mycket fruktar och föraktar dess filosofiska grundvalar, och om man så starkt hävdar rätten att inte förstå någonting av det och att inte tala om det, varför då göra sig till kritiker? Ert yrke är ändå att förstå och att upplysa.”

Man behöver knappast vara en kräsen europeisk intellektuell för att instämma i det Barthes skriver. Men intressantare är ändå vad han inte skriver. För om det är sant att kritikerns yrke i grund och botten är att förstå och upplysa andra – vad är det då som händer om kritikern faktiskt inte förstår? Eller omvänt: varför får en kritiker inte vara dum?

Det är kanske en dum fråga.

I denna upplysta tid, och i vår del av världen, finns det inget utrymme för dumma kritiker, än mindre för dumhet. Behovet av att bekämpa dumheten framstår till och med som en civilisatorisk plikt och moralisk nödvändighet. Bara den sida i Svenska Dagbladet som jag skriver denna text för, Under strecket, korades inför sitt 100-årsjubileum till ”ett bålverk mot dumheten, en försvarsmur mot tankeslappheten och en bastion mot okunnig¬heten”. Sådana metaforer, hämtade från krigets glosbok, borde få vem som helst att inse att det vi skyddar oss mot är inget mindre än ondskan själv.

Men ändå, och trots det: vad är det egentligen vi ska bekämpa när vi drar ut i strid mot dumheten?

Vad är dumhet?

Den som på senare tid formulerat det kanske mest fascinerande svaret på den frågan är den tjeckisk-amerikanska litteraturprofessorn Avital Ronell.

I sin egensinniga kartläggning av dumhetens väsen, ”Stupidity” (2002), vänder hon sig mot idén att dumhet skulle vara någonting som människan kan frigöra sig ifrån genom att tillägna sig kunskap. En sådan kunskaps- eller dumhetssyn har, menar hon, sin upprinnelse i upplysningens förnuftsideal och bottnar ytterst i en noga upparbetad dumhetsskräck. Även om det ädla motivet (enligt bruksanvisningen) är att föra människan till ständigt ljusare höjder av frihet och vett, gestaltar sig den praktiska uppgörelsen med oförnuftets mörker i en närmast mekanisk hunger efter säker – ja, helst tvärsäker – kunskap. Ju mindre dum människan är, desto bättre och mer upplyst blir hon, enligt denna modernitetens våldsamma besserwisser-anda som inte bara genomsyrar den enskilda individen, utan också alla de institutioner, byråkratiska system och teknologier hon omges av.

Kort sagt framlever den västerländska människan sitt dagliga liv i ett samhälle som drabbats av epistemologisk hybris. Och det är den, och likgiltigheten inför den, som utgör den verkligt farliga dumheten, menar Ronell. Den som tror att förståelse och idel förståelse skulle vara människans räddning bör veta att den våldsamhet som världen gång på gång dukat under för just är förståelsens. Ingen totalitär ideologi hittills har tagit sin utgångspunkt i tvivel, osäkra kort eller nyfikna frågor. Det är tvärtom den kategoriska tvärsäkerheten man gladeligen har gått på led efter.

Ronell vill därför vända på perspektivet och radikalt omvärdera det som de förnuftsstyrda gör allt för att undvika. Dumheten, menar hon, är trots allt inte så dum att den skulle motsätta sig tänkandet. Dumheten är dum för att den inte står i något som helst förhållande till kunskap och förståelse. Den står inte i vägen för vetandet, utan består snarare i en avsaknad av relation till vetandet. Att vara dum är med andra ord inte detsamma som att ha fel, utan handlar om att man för stunden inte vet och inte förstår. Och det är väl själva utgångspunkten för allt vetande?

Med stöd bland annat i Gilles Deleuzes teori visar Ronell att dumheten inte befinner sig utanför tänkandet, utan tvärtom är en oskiljaktig del av tänkandet. Dumheten, skriver hon, föregår subjektets formande som ett slags för- eller urerfarenhet och utgör som sådan ett paradoxalt inslag i alla de strukturer vi använder oss av för att förstå världen och oss själva med – som till exempel språket.

Alla som någon gång skrivit en text eller en bok vet säkert hur långsamt och trögt ett sådant arbete kan vara och hur de ord som står till ens förfogande märkligt nog både har förmågan att klargöra och dölja det som behöver klargöras. Man vet precis vad man vill skriva, men inte hur det ska skrivas; man måste skriva, men vet inte precis vad. Och eftersom lösningen knappast kan vara att skriva av någon annans text, eller på ett motsvarande sätt fly in färdiga formler och klichéer, tvingas man ut i det outgrundliga, osäkra land som är dumheten där man inte vet någonting om något.

Madeleine Gustafsson, som så länge haft en intelligent blick på så mycket, har klarsynt skildrat denna kreativa urplåga. I sin bok ”Påminnelser” (2016) beskriver hon hur hon en dag står i begrepp att skriva en artikel, men inte har någon aning om hur den ska se ut. Hon vet att hon gjort det förr, massor av gånger, men nu: ”hur ska det gå till, hur”? Situationen får henne att tänka på den där ”trådiga köttuggan” hon inte lyckades svälja som barn och ”försökte få att gå ner med mera sås, mera potatis”, men som ändå låg kvar och bara växte i munnen – ”kanske om jag läser lite till?”

”Vad är det som är så svårt, så ångestladdat här?”, frågar hon sig. ”Det är metamorfosen mitt i processen. Gröten. Kaos. Att ge sig in där och hitta ut. Fasen utanför din kontroll där allt som du har tagit in ska smältas ner inom dig och förenas med något som du ännu inte har ord för / för att sen bli till ord igen, en annan form. Och att du måste passera genom den, för annars blir det ingenting, annars har du ingenting att säga – utom att haspla upp vad du redan vet, återanvändning, konversation.”

Denna trådiga, svårtuggade köttbit är en enastående liknelse för det pris vi behöver betala för att få tänka en äkta tanke. Utan seghet och tidskrävande tröghet blir det ingenting, får vi ingenting att säga, förutom sådant som redan sagts. Det är dumheten som tvingar oss att tänka och det är därmed också den som utgör vårt viktigaste och mest subversiva motstånd i en tanke- och känslomässigt inskränkt värld (full av sås och potatis).

Men hur dum får man då egentligen vara?

Finns det ingen risk för att en allt för stor vördnad för dumheten får oss att resignera inför det som råkar vara ovanligt svårt att begripa? Är det inte detsamma som att rycka på axlarna åt korkade franska litteraturkritiker, eller än värre: förnuftsvidrigheter som Förintelsen? Ska vi verkligen ge upp kampen mot världens samlade dumhet?

Nej, inte alls, enligt Ronell. Tvärtom.

Det gäller bara att hålla huvudet dumt på rätt sätt.

För även om dumheten drar en obönhörlig gräns för människans förmåga att vinna absolut säker kunskap om världen och sig själv, är detta en i grunden etisk och nödvändig gräns. Det är först när vi försonar oss med vår epistemologiska osäkerhet inför det mångtydiga och annorlunda – det som rubbar oss ur det självklara eller gör att vi i vissa ögonblick kan vara märkliga och främmande också för oss själva – som ett verkligt levande, lyhört och öppet tänkande kan ta form. Det är ju osäkerheten inför det ännu icke kända, och inte den absoluta säkerheten, som är vårt öde. Och det är dumbommen inom oss som drar oss ut i detta okända och utsätter oss för stötarna från den om sin visdom fullt övertygade världen.

”Om det är så att ett förståelsens imperativ måste existera”, skriver Ronell efter den tyske romantikern Friedrich Schlegel (som en gång sjöng det obegripligas och eviga vardandets lov), ”så är det för att förståelsen aldrig kan infinna sig, och helt och hållet går förlorad för oss.” Just så tror jag också att man måste tolka sin lott och sitt uppdrag, både som människa och litteraturkritiker.

Jag förstår inte den här världen, och jag förstår inte mig själv, och jag förstår inte den här boken. Men jag måste ställa frågan om vad världen betyder, och vad jag själv betyder, och vad den bok betyder som jag just nu håller i min hand.

Emi-Simone Zawall

Juryns motivering

Emi-Simone Zawall tilldelas Madeleine Gustafsson-priset för en litteraturkritik som förenar lärdom och precision i läsningar som både fördjupar förståelsen av det enskilda verket och vidgar dess sammanhang. Med verket i centrum, och utan rädsla för vare sig omprövning eller motsägelse, låter hon litteraturen som både konstform och kunskapsform sätta villkoren för kritiken. I sin gärning som kritiker, essäist och översättare för hon med sig en bred litterär och språklig erfarenhet. Men bildningen blir aldrig uppvisning, den används för att öppna verken och göra deras frågor angelägna.

Samma övertygelse präglar hennes arbete med tidskriften Essä, där hon bereder plats för andras röster och perspektiv. Genom att låta äldre texter och kulturhistoriska material möta nya läsningar har hon skapat ett eget rum för den långsamma, prövande och kunskapssökande essäistiken, liksom för ett litterärt samtal där historiska verk inte behandlas som avslutade, utan åter blir levande och möjliga att läsa på nytt.

Madeleine Gustafsson-priset

Priset instiftades av Författarförbundet 2019 för att stärka litteraturkritiken och uppmuntra skribenter som har en förmåga att belysa både nyare och äldre författarskap. Prissumman är 50 000 kronor.

Tidigare pristagare är Hanna Nordenhök, Ulla Rhedin, Björn Kohlström, Kristoffer Leandoer, Valerie Kyeyune Backström, Anna Hallberg och Rebecka Kärde. Läs mer om priset och de tidigare pristagarna här.