”Augustpriset tycks ha blivit den enda synonymen till svensk kvalitetslitteratur”, skriver Tom Malmquist i en artikel i Expressen (31/10), där han skildrar en höst i den svenska litterära offentlighetens strålkastarljus. Han åker till bokmässan i Göteborg och möts av författare, journalister och förläggare som säger att han ska vinna priset. Men det blir inget pris. Sorgen och vreden över den uteblivna nomineringen blir en projicering av livets alla besvikelser; väl tillbaka i lägenheten slår han sönder sin egen bokhylla med knytnävarna. Det Malmquist med stor sensitivitet gestaltar i artikeln är hur människan bakom den bländande litterära rösten i romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv krockar med en offentlighet som är upptagen av att premiera och rangordna kvalitet snarare än att verkligen bemöda sig om att möta den.

Vad är då kvalitetslitteraturens särmärke? I Michel Houellebecqs senaste bok Underkastelse för protagonisten François, som är en desillusionerad litteraturforskare, ett resonemang om vad som gör litteraturen specifik som konstart. Och efter att ha jämfört med musiken och bildkonsten kommer han fram till att det bara är litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet:

”I all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp eller äcklar den. Bara litteraturen gör det möjligt att få kontakt med de dödas andar, en mer direkt, fullständig och djupgående kontakt än man kan få ens när man pratar med en vän.”

Som Houellebecq skriver så betyder det ingenting om en författare skriver ovanligt väl eller illa – en författare är en mänsklig varelse som är närvarande i sina böcker. En författare man gillar är någon man vill umgås med. Att tala om sitt personliga förhållande till litteraturen är att öppna upp sig, visa ambivalens, sårbarhet och kärlek. Litterära utmärkelser av olika slag gör visserligen nytta, men i ett vidare perspektiv går utvecklingen åt fel håll. Att väga, mäta och bedöma litteraturen med listor, likes, siffror och priser tar allt större plats. Det som skulle vara en klick grädde på moset har ersatts av en stor flaska sprejgrädde och moset har kallnat.

Vad jag efterlyser är ett litteratursamtal där samtliga parter riskerar mer. Tom Malmquists text i Expressen är ett gott exempel på att det integritetsmässigt intressanta och reflekterande offentliga kultursamtalet börjar i samma stund som en litterär röst respekteras som just en mänsklig ande i dess helhet, i stället för något som ska vägas och mätas i en trång skål. Först när det händer kan vi verkligen börja snacka om ett gött, högkvalitativt mos att hetsa upp oss över.

Gunnar Ardelius
Ordförande
Sveriges Författarförbund