Det har talats mycket om frihet dessa dagar efter att EU beslutade att gå kulturskaparna till mötes och klubba igenom ett direktiv. DSM, som det kallas, ska ligga till grund för lagförslag som ska ge konstnärer möjlighet att få betalt av de stora nätaktörerna för nyttjandet av deras upphovsrätt digitalt.
Många har talat om censur och att detta är det avgörande klubbslaget mot ett fritt internet.
Men hur fritt är internet? Vari består denna frihet? Låt oss slå fast att det är svårt för de flesta av oss att navigera mellan sanning, lögn, reklam och rena utnyttjanden av författarnas och översättarnas verk.
Globala giganter som Google, Youtube och Facebook tjänar enorma pengar genom att exponera verk utan att göra rätt för sig. Det urholkar ett kretslopp där den som skapar innehållet redan är den svagaste parten.
Frihetsivrarnas och piraternas argument om att allt ska vara gratis leder tankarna till Dostojevskijs roman ”Onda andar”, där den totala friheten beskrivs som rena nihilismen. Den som inte står för någonting och tvivlar på alltings mening ger oss till slut ett slags tillvaro där ingenting heller har ett värde.
Denna utveckling kan vi redan se i stor utsträckning. Inte minst när det offentliga samtalets trovärdighet i tidningar, på tv och på internet, sakta men säkert gröps ur. Vad är egentligen sant? Vad har det folk skriver och säger egentligen för värde?
Vi är hundratusentals författare och översättare i Europa som tror på ordets värde och meningsfullhet. Vi omsätter dagligen denna tro i handling och skapar både ett kulturellt och ekonomiskt värde med vårt arbete.
Frihet är inte att den som är störst gör vad den vill. Frihet är inte att ta för dig av vad du vill ha utan att betala för det. Frihet är inte att inte kunna skilja på sanning och lögn för att man inte vet vem som står bakom en utsaga.
Om upphovspersonen till slut inte känner igen sitt arbete skadar det i förlängningen läsarens förtroende för litteraturen.
Frihet är däremot ansvar, rättvisa, transparens och möjligheten att delta på jämlika villkor. Det är just därför hundratusentals av Europas konstnärer, musiker, journalister och författare står bakom det digitala upphovsrättsdirektiv som nu tagits fram. Vi vill att framtida generationer av kulturskapare i Europa ska stå starka på två ben – upphovsrätten och yttrandefriheten.
Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Förlagen i Sverige och runt om i Europa frångår alltmer enskilda avtal för att i stället vilja avtala i klump. Det sparar tid och man försäkrar sig om att kunna använda vilka format man vill och även framtida ännu icke existerade format. Författaren och översättaren har allt mindre att säga till om när det gäller deras verk.
För säkerhets skull kallar man det ofta inte för ett verk längre. Omärkligt har man i stället bytt ut ordet verk mot ordet berättelse. En strategi för att förbereda för det som många redan praktiserar. Att beställa och köpa ett innehåll av en författare eller översättare som förlagets medarbetare sedan fritt kan omforma och anpassa till de olika marknader man ämnar sälja in det på.
Att ord är viktiga och utgör grunden för hur vi skapar, styr våra känslor och tänker, vet vi författare och översättare alltför väl. Det ingår i vår professionalitet. Och när ordet berättelse ersätter ordet verk sker det en glidning mot en förestående upplösning av upphovsrätten.
Berättelsen tycks vara en plasma att hälla ner i ett passande kärl så att den utan författarens samtycke kan krympa, svälla och styckas – på alla tänkbara vis formas efter marknadens krav. Om upphovspersonen till slut inte känner igen sitt arbete skadar det i förlängningen läsarens förtroende för litteraturen.
EU har fastslagit att boken har två ansikten: att den ska betraktas som vara men också som kulturbärare. Att boken betraktas som vara visar sig tydligt på nätet också vad gäller nätföretagens dumpande av bokpriserna till förfång för den fysiska bokhandeln.
Men när vi vrider perspektivet och ser boken som kulturbärare hamnar författaren och översättaren i fokus. Upphovspersonen, som har en vision, ett uppdrag, en åsikt och ett ärende.
Så länge det finns en upphovsperson är det därför viktigt att avtala om verk. Detta är för oss självklart giltigt även på en digital arena. För går det att avtala om ett verk finns det också förutsättning för ett möte mellan boken och läsaren.
Blir boken enbart en vara som går att stöpa om i vilken form som helst så försvinner så småningom också behovet av upphovsrätt. Då hjälper varken argument eller EU-direktiv.
Det skrämmande är då att det också försvinner en tydlig avsändare som vill något, som vittnar och som ytterst bär ansvar. Det är här yttrandefriheten kommer in i bilden. Våra friheter och rättigheter är långt ifrån självklara och kampen för dem är en sann ödesfråga för Sverige såväl som hela Europa.
Gunnar Ardelius
ordförande European Writers’ Council
Grethe Rottböll
ordförande Sveriges Författarförbund