Inbjudna var författaren och förläggaren Ralf Andtbacka, litteraturvetaren Tatjana Brandt och författaren Ulrika Nielsen.
Det blev ett samtal om den finlandssvenska litteraturens ställning och om språk och identitet.
Tatjana Brandt, Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen. Foto: Peo Rask.
– Vi har en stark tradition av att inte vilja ingå i den allmänsvenska litteraturen, samtidigt som vi ändå vill vara en del av den. Det finns alltid förväntningar om att vi ska prata om det finlandssvenska när vi bara vill vara en del av litteraturen i stort. Jag tror att många skriver för att fly identiteten istället för att bekräfta den, sa Ralf Andtbacka.
– Det är vanligt att finlandssvenska författare först kommer ut på svenska i Finland för att sedan ges ut i Sverige. Då räknas boken som ny igen och de svenska kritikerna tar sällan del av den kritik boken fick när den gavs ut första gången. Det finner jag märkligt, sa Tatjana Brandt.
– Jag har bott i Sverige sedan 1999 och det har inte funnits en tanke på att jag ska söka mig till svenska förlag. Jag har mina erfarenheter i att komma från en minoritetskultur, men helst av allt skulle jag bara vilja vara författare. Ofta får jag frågan varför jag kallar mig finlandssvensk författare. Skulle jag fått en liknande fråga om jag vore fransk eller spanjor? Är en finlandssvensk en människa? undrade Ulrika Nielsen och passade på att fråga publiken:
– Kan ni som tycker att finlandssvenska är en dialekt räcka upp handen.
Ingen gjorde det.
– Bra! Det är ingen dialekt, utan en variant av det svenska språket.
Kvällen samlade en publik om 30 personer.
Peo Rask för Skönlitterära sektionen