Hej Månadens medlem, vem är du?
Jag är en genomklok, lagom tjock kvinna i mina bästa år …. Nej, jag skojar bara. Karlssons självförtroende har jag tyvärr inte! Jag bor i Simrishamn med man och en mycket liten hund. Jag har tre utflugna barn och två barnbarn. Till för knappt ett år sen jobbade jag som lärare i låg – och mellanstadiet, men nu för tiden är jag pensionär och lever således lyxliv (!?) de två-tre timmar om dagen som jag inte skriver böcker.
Hur gick det till när du började skriva?
Jag gick ut lite löst genom att skriva elaka nidverser om mina systrar. Då var jag nio. Sen blev det dikter om fred och miljöförstöring och så småningom noveller och romaner. Romanerna var rejält inspirerade av Vi Fem och Kitty-böckerna. Då och då förekom jag i lokaltidningen med en dikt eller en novell. Så man kan säga att författarbanan var utstakad från början … Jag tog dock en lång sabbatsperiod mellan cirka 15 år och 45 år. Sen började de tyngre grejerna. Efter en del kurser debuterade jag 2011 med novellsamlingen Läsnovor på Beta Pedagog Förlag. I dagsläget har jag skrivit tjugosju böcker. Allt från lättläst för de yngsta läsarna till en ungdomsroman.
Nämn en bok, en egen eller någon annans, som har stor betydelse för dig?
Oj, då. Blir lite nervös av frågan. Här förväntas man kanske komma med en tung och djupsinnig titel? Och det kan jag inte. Men jag vet att en bok som de flesta hatar – Alkemisten – fick mig att fundera på saker som jag aldrig funderat på förut. Den långa flykten älskar jag och Sagan om ringen var kanske den allra första riktigt stora läsupplevelsen. En sån som gör att man gråter en skvätt när boken/serien är slut. Av mina egna böcker är det nog Månbåten som betytt mest. Jag skrev den efter att ha besökt Mocambique. Den ligger väldigt nära mitt hjärta.
När började du känna dig som en författare?
När jag hade skrivit två böcker och blev medlem i Författarförbundet. Just då kändes det klockrent. Men sen … Jag vet inte. Ibland känner jag mig som en författare. Ibland inte. Men jag känner mig alltid som en skrivande människa!
Varför tycker du att man ska vara med i Bult?
Varför ska man inte vara med? Att vara med i facket är självklart för mig som kommer från ett arbetarhem. Tillsammans kan man ändra saker och ting. Tillsammans är man stark. Ensam kan man inte förändra så mycket.
Vilka frågor är viktiga för dig att Författarförbundet driver?
Ersättningsfrågorna är viktiga. Vi ska kunna få skäligt betalt för vårt arbete. Nu är det långt ifrån så. Att yrkesarbeta som författare ska kunna vara möjligt för många fler. Tillgång till kultur i alla dess former är så viktigt för ett samhälle. När ska det gå upp för dem som sitter med inflytande och pengar?
Berätta något om dig som inte många vet.
Jag har suttit i köket i Astrid Lindgrens barndomshem och skrivit alldeles ensam en hel dag. Det var i maj och jag hade fått ett stipendium i samband med att jag gick en utbildning i Linnéuniversitets regi. Det var magiskt. Utanför köksfönstren regnade äppelblombladen ner och lade sig i drivor i gräset. Precis som på Ilon Wiklands bilder. Fast lite rädd var jag allt i början. Det kändes som om Astrid hängde över axeln, plirade med ögonen och kollade vad jag skrivit. Sen gick det bättre. Jag skrev nog ett helt kapitel till Flickan i drömfångaren där.
Hur länge har du varit medlem i Bult?
Det blir tio år i år.
Foto: Johan Lindvall