Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Magnus Västerbro och är precis på väg att fylla 51 år. Född i Malmberget, uppvuxen i Luleå. Arbetade länge som journalist, men ville egentligen skriva böcker, så nu gör jag till sist det som jag alltid velat göra. Min första bok kom ut 2015, och sedan dess har de följt på varandra i relativt snabb takt fram till den sjunde som kommer nu i oktober.

Vad utmärker dina böcker?

De jag har skrivit hittills är berättande sakprosa, om historiska ämnen som pest, farsoter, krig och död. Målet har varit att kombinera fängslande berättelser med ett underifrån-perspektiv, ett försök att skriva historia i varje fall delvis ur de maktlösas och utsattas synvinkel. Jag har med tiden börjat tänka att just den infallsvinkeln delvis speglar mina egna familjeerfarenheter – min mamma växte upp på ett barnhem, morfar var statare. Så att fästa vikt vid hur historiens krafter drabbat de ”svagare” har väl på något sätt kommit naturligt för mig. Mitt perspektiv på Sveriges historia, min skepsis mot kungar och statsmakt, kanske också kommer sig av min norrländska bakgrund. När vi i skolan läste om Sverige tycktes det handla om ett främmande land, eller i varje fall ett avlägset sådant. Fast just detta är samtidigt bara en del av det jag försöker göra; i alla mina böcker har jag många olika tankar som jag vill berätta om, och utforska, vilket möjligen kan göra att de upplevs som spretiga. Men jag tycker om berättelser, och texter, som vindlar, som öppnar sig åt många håll. Jag är djupt ointresserad av att skriva debattböcker, och har också svårt att läsa sådana. Böcker där det finns en enda tydlig linje, och en tydlig ståndpunkt, blir ofta så tråkiga. Ibland har jag fått frågan ”vad vill du säga med din bok” och då vet jag aldrig riktigt vad jag ska svara. Hade det bara varit en sak som jag ville säga hade jag inte behövt skriva en hel bok, då hade det räckt med en debattartikel. Eller en tweet.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Min första bok med en sammanhängande berättelse, Pestens år, för att den visade att mitt sätt att skriva fungerade – att det kunde tilltala läsare men också var givande för mig personligen. Samt Svälten. Hungeråren som formade Sverige, för att den gav mig Augustpriset och därmed möjlighet att ägna mer tid åt mitt författarskap.

Varför skriver du sakprosa?

Delvis en slump, mina första böcker växte mer eller mindre naturligt fram ur mitt arbete som skribent för historietidskrifter. I höst kommer jag för övrigt ut med en ny bok, Den svarta boken, som är fiktion, en blandning av skräck, fantasy och historia. Båda genrerna lockar mig lika mycket skulle jag nog säga nu. I grund och botten handlar mitt skrivande om att jag vill berätta om sådant som upptar mig, berättelser och öden och tankar som jag fascineras av, och det går att göra genom såväl sakprosa som skönlitteratur. Framöver kommer jag nog växla mellan de två.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Finns så många! Ser mig omkring i arbetsrummet och hittar till exempel Hilary Mantels Wolf Hall, J.M. Coetzees I väntan på barbarerna, JRR Tolkiens Härskarringen… Men också Svetlana Aleksejevitj och Peter Englund, som är mer direkta inspirationskällor till mina sakprosaböcker. Jag tycker om deras sätt att gå rakt på människoöden och på kort utrymme göra dem fängslande och gripande. Jag tycker om när sakprosa öppnar sig mot det allmänmänskliga, när texten vigdas till att också skildra något större än det enskilda, konkreta fallet eller händelsen.

Vad skriver du på just nu?

Jag förbereder utgivningen av min nya bok, och skriver samtidigt på en helt annan som jag inte vill berätta så mycket om ännu. Jag tycker att det är ganska så påfrestande att ge ut böcker, känner mig alltid mer eller mindre missnöjd med det jag har skrivit. Så för att inte bli alltför stressad inför recensioner och liknande ser jag alltid till att vara igång med ett nytt projekt, för att ha annat att tänka på. En nackdel med den metoden är att jag då nästan har börjat glömma vad den nyutgivna handlar om, vilket gör det lite bökigt med intervjuer och sådant…

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag stiger upp samtidigt som mina barn, som ska till skolan. Försöker skriva intensivt till lunch och sedan ägna eftermiddagen åt att läsa och skriva om, svara på mejl och liknande. Men under varje skrivprojekt försöker jag också några gånger åka bort i fem-sex-sju dagar i sträck, låsa in mig någonstans så att jag helt och hållet kan uppslukas av bokarbetet. Det är då de bästa idéerna kommer, när jag kan tänka på materialet från morgon till kväll utan att störas av någon eller något annat.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Researchen är nog den roligaste delen. Jag tycker verkligen om att läsa och lära mig och gå på upptäcktsjakt – skattjakt – i redan publicerade skrifter eller i arkiven. Det är också en mycket kreativ period, eftersom jag alltid skissar och tänker på bokens upplägg samtidigt som jag gör research. Ofta har jag det huvudsakliga upplägget klart innan jag faktiskt börjar skriva (även om det sedan kan ändras ganska mycket). När jag så sätter mig och börjar producera text kommer prestationsångesten, känslan av att inte räcka till, av att inte kunna förvalta det material jag samlat på mig – som alltid känns så fantastiskt! – vilket gör att den processen inte är särskilt lustfylld alls. När jag väl kommit igång växlar jag också mellan de två faserna. Gör först research tills jag känner mig redo att skriva, och skriver då på ett bra tag tills jag märker att jag behöver veta mer, och då blir det tillbaka till researchen igen. Jag skriver först relativt snabbt, och ganska slarvigt, prioriterar att få till ett flöde och ett driv. Det betyder att jag sedan ägnar relativt lång tid åt att skriva om och fila på boken innan den känns tillräckligt färdig.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den är väl relativt god? Det ges ut mycket, och många sakprosaböcker har fått stort genomslag på senare år. Däremot är kritiken av sakprosa ganska eftersatt. I många dagstidningar handlar recensionerna mer om bokens ämne än om hur den är skriven, själva hantverket. Där finns mycket att göra. Fortfarande anses skönlitteratur lite finare än sakprosa, vilket är synd och orättvist.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Nja, inte direkt, jag tänker inte riktigt så. Däremot finns det förstås författare vars livsverk är djupt imponerande, som man bara kan drömma om att komma i närheten av. Som Svetlana Aleksejevitj till exempel. Hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte och De sista vittnena är ju oerhörda böcker, och det är klart att jag innerst inne önskar att jag en dag skulle kunna skriva något som är i varje fall nästan lika bra.

Foto: Karolina Rosenqvist

………………………………………………………………………………………………….

Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.

Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.