Februari: Yvonne Hirdman
Fotograf: Lotta Törnroth
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Kära Författarförbund, jag är en gammal medlem – sedan 1979 tror jag, då hade jag skrivit en avhandling om Kommunistpartiet i Sverige under andra världskriget, en längre essä om Allmänna Barnbördshuset och en praktbok om socialdemokratin, ”Vi bygger landet”. Sedan ramlade jag in i den akademiska världen, var med om att bygga upp Forum för kvinnoforskning, blev så småningom professor i kvinnohistoria i Göteborg efter en massa bråk – sedan kom jag åter till Stockholm och har framförallt varit på Historiska institutionen vid Stockholms universitet och på Samtidshistoria vid Södertörns högskola. Jag brukar säga att diskrimineringens framsida var att jag med tiden fick en tjänst som gav mig mycket tid över till att forska och skriva jämfört med den vanliga akademiska vägen som nöter bort människors lust i oändliga möten och ideliga forskningsansökningar.
Vad utmärker dina böcker?
De allra flesta av dem är vetenskapliga arbeten, historia framför allt från svenskt 1900-tal, de handlar om välfärdsstat och politik, om kvinnohistoria, om mat, om genus, om Alva Myrdal, om mamma, om svensk historia – med både kvinnor och genus. Och nu om mig.
Poängen är att man ska orka läsa. Mer: det ska vara en lust att läsa. Mer: det ska vara en lust att skriva. Och det ska vara sant. Vilket för en historiker betyder att något faktiskt har hänt, att någon faktiskt har gjort eller sagt det man påstår att de har, att det går att kolla, att man inte undanhåller fakta som talar emot det man trodde var sant innan man visste – det sista kanske det viktigaste.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Just nu är det boken om mig själv som ska komma ut i dagarna, ”Medan jag var ung. Egohistoria från nittonhundratalet”. Den bok som kanske borde ha haft störst betydelse är ”Att lägga livet tillrätta. Studier i svensk folkhemspolitik” eftersom den åstadkom så mycket rabalder på sin tid – till exempel anklagade Göran Greider mig till min stora förfäran för välfärdsstatens nedmontering om jag inte minns fel. Eller ”Genus – om det stabilas föränderliga former”, min egen storslagna teori om könens relation som den underliggande, styrande, oändligt betydelsefulla strukturen i alla samhällen, i alla relationer.
Eller boken om mamma, Den röda grevinnan som jag fick så många priser för, och som på något sätt gav mig mamma tillbaka. Alltså, jag kan inte välja.
Varför skriver du sakprosa?
För att det har varit mitt lönearbete, mitt jobb. Sedan har jag rationaliserat för mig själv att jag föredrar böcker som är ”på riktigt” och att jag nu för tiden har svårt att riktigt dras in i skönlitterära, rent fiktiva berättelser. Till exempel har jag svårt att komma igenom Rickard Fords bok, ”Kanada”, fast den är så bra. Det är som om fiktionen får sitt framför TV:n.
Vad skriver du på just nu?
Ingenting. Så det blir äntligen lite städat här hemma. (Men jag tänker.)
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
De finns inte längre och just nu känns det lite vilset men jag ska nog fixa till det snart igen. Men jag minns den där ljuva tiden när jag med dåligt samvete inte började skriva förrän någon gång mellan tio och halv elva på förmiddagen. Jag har sällan – i princip aldrig – skrivit om kvällarna, eller ens på lördagar eller söndagar. Tvärtom har mitt skrivande arbete alltid varit löjligt institutionaliserat till en max sex timmar om dagen, vanligast fyra.
Sedan är det en annan sak att jag ägnar halva natten åt att inte sova utan att skriva i mitt huvud, de mest underbara böcker – men jag är alltid för lat och trött för att kliva upp och verkligen göra det.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
I början tränades jag till en slags överblickande process: disposition, frågor (eller frågeställningar som det heter fast jag aldrig förstått vad den där ställningen har med det hela att göra) och sedan samla in material – fakta – och därefter skriva. Boken om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”, gjorde jag faktiskt på det sättet. Först excerperade jag den gigantiska brevsamlingen mellan Alva och Gunnar Myrdal – ett 40-tal arkivlådor fyllda av mestadels handskrivna brev. Sedan började jag skriva, och självfallet komplettera under arbetets gång om det behövdes. För den boken fungerade det bra, för jag skrev ett slags loggbok under tiden som jag också gjorde utdrag ur, en lång process, vilket gjorde att jag verkligen hann tänka igenom till exempel vad jag skulle skriva om och vilka saker jag skulle ta upp.
Mammaboken (”Den röda grevinnan”) skrev jag däremot framlänges – det är svårt att beskriva hur det gick till, jag trevade mig fram mera, efter en vag plan antar jag, som blev tydligare ju mer jag skrev.
När jag skrev ”Sveriges historia” (Volym 7 i Norstedts serie, den kom 2012) tog jag kapitel för kapitel – läste in, skrev, läste in, skrev. Det blev som ett slags klossar med empiri som jag sedan joxade med. Till exempel i kapitelet om Sverige under första världskriget – då blev det klossar med empiri bland annat om brist på mat, om författningsreformen, om spanska sjukan.
Nu senast i min egohistoria var det enklare (och friare) eftersom jag onekligen visste i grova drag vad som hade hänt och hur jag kunde dela upp detta mitt liv och därefter suckande ta itu med källmaterialet – dagböcker, en del dikter dessvärre, gamla artiklar och annat som jag tyckt vara relevant.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Först blev det alldeles tomt i huvudet, men sedan började de ramla in, alla mina hjältar – de varierar ju från tid till tid och namnen har rullat in från 1960-tal till vår tid och jag inser att det inte rör sig om så kallade fackförfattare utan nästan uteslutande om skönlitterära författare – huller om buller namn som Astrid Lindgren, Tove Jansson, Aksel Sandemose, Doris Lessing – jag kunde rabbla namn i oändlighet eftersom jag tillhör den sista verkligt läsande generationen. Men sedan tittade jag på frågan igen och tyckte att jag missuppfattat den.
Inspirerat mig? Och varför?´Till att skriva historia? Vetenskap? Simone de Beauvoir? Germaine Greer? Kate Millett? Ah – Toril Moi! Jo men hon har skrivit en underbar bok om just Simone de Beauvoir, jag grät när jag läste den. Därför att den är skarp, analytisk och fyller ens huvud med nya tankar. Sedan när jag tittar på min bokhylla upptäcker jag att den domineras av just biografisk litteratur, allt ifrån Barbro Alvings dagböcker till biografier över Elin Wägner och Wittgenstein.
Det är något där som jag ska tänka mer på, men det handlar om ett letande efter – hur kan man leva ett liv?
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Aldrig förr har så många skrivit om så mycket utan att det får den uppmärksamhet det förtjänar. Jag tänker till exempel på alla dessa fantastiska avhandlingar i historia och som kanske säljs i säg 100 ex och då är det bra. De står där i hyllorna och ruvar på sina underbara hemligheter – om den sociala hemhjälpen, om kvinnornas drömmar och arbete under andra världskriget, om Stockholms sophantering för att bara nämna några.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jo, det finns en fantastisk, förfärlig, fabulös liten bok som heter ”Europeana” av den tjeckiske författaren Patrik Ouredník. Den skulle jag ha velat kunna skriva – den liknar ingenting annat och väven av europeisk historia, högt, lågt, detaljerat är så raffinerad att jag bara klarar av att läsa ett par sidor åt gången. Ja, och så en lite argare version av ”Det andra könet” förstås.