Foto: Jörgen Lindskog
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Skulle velat vara Tintin, men är bara Vincent Dahlbäck. Visserligen berest journalist, som har bott och arbetat i Afrika i 9 år för Sveriges Radio. Snubblat mig igenom katastrofer och krig, och samtidigt lärt mig om afrikaners stora värme, och personligen fått följa Nelson Mandela under hans presidentperiod. Men min Molly (Golden Retriever) kunde inte följa mig på resorna runtom i Afrika som Milou kunde.
Varför Tintin? Jo, för att drivkrafterna är kunskapstörst, upptäckariver och nyfikenhet på världen.
Vad utmärker dina böcker?
Förhoppningsvis lättlästa. Som journalist har jag alltid strävat efter att berätta en historia. Hur kort en text än är, så skall det finnas en spännande början, en förklarande mitt, och ett klatschigt slut. Sällan historier från A till Ö, utan snarare tematiska ögonblicksbilder som kan fogas in i det stora hela. Och; humor, som krydda.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Känslor gräver inga gravar, som är en självsökande och förståendesökande skildring av fyra stora katastrofer som jag följt och bevakat: Folkmordet i Rwanda, Herrens Motståndsarmé som rövade bort barn i norra Uganda, svälten, inbördeskriget i Sudan och näst-intill folkmordet i Darfur, samt Tsunamin som värst drabbade Aceh på Sumatras nordspets.
Ett personligt försök att beskriva vad och varför allt detta sker, hur arbetsvillkoren är för en reporter och hur man bearbetar känslor, intryck och fakta.
Varför skriver du sakprosa?
Steget över till en roman, är än så länge för stort. Det är för mycket fakta som vill få plats, som stör ett romanbygge. Kanske mina många år som journalist och korrespondent tränger sig på, och kräver att storyn skall komma i andra hand, och kunskapslyftet i första.
Men jag älskar att berätta händelser ur livet, och grunna på vad som ledde fram till dessa.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Den förste var John Steinbeck, som jag läste och upprördes av redan som 13-åring. Möss och Människor och Vredens Druvor, blev också mitt specialarbete på gymnasiet. Han kunde skriva romaner om faktiska förhållanden som kunde beröra decennier senare. Jag kan bara drömma om det …
Den andre är Göran Tunström, som hade ett sådant fantastiskt språk! Han fann mig med Maskrosbollen, som han skrev sittande mittemot Leonard Cohen på en grekisk ö. Bara det!
Men smaken av inledningen av Juloratoriet, är en varm känsla som dock kan vara som en pisksnärt när jag själv kört fast.
Vad skriver du på just nu?
Jag erkänner tyst: en roman. Men jag brottas med mig själv, för det blir en fakta-roman. Om Kongo, diamanter, våldtäkter, Tjörn, svensk glesbygd och vem som var-vad och vem-som nu-är vad. Det har pågått ett par (några) år.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Känner jag mig bara värdelös, så ägnar jag mig åt många andra saker: bygga om huset, gå ut med hunden, hoppa på alla extra-uppdrag, odla gurkor eller försjunka i all politisk analys.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Som man alltid gör som journalist; försök ta reda på allt. Berätta en spännande historia om detta. Sålla, skär bort, gör begripligt – och gör det aptitligt!
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag tycker den har en mer uppmärksammad plats än fiktiv prosa just nu. Kanske inte alltid högtstående litterärt, men oftast intressant.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Oj, oj! Vad liten jag känner mig nu.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem