Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Javisst. Jag är född och uppvuxen i Göteborg, bodde i Stockholm i drygt åtta år. Jag har också bott utomlands i olika perioder, bland annat i Indien, Sydafrika, Spanien, USA och England. 2013 debuterade jag som författare i essäboken ÄGD – om makt, som jag skrev ihop med Carl Johan De Geer. Sen har det blivit fyra böcker till, min andra roman ges ut 2024. Jag har arbetat som journalist i 22 år och har en bred erfarenhet av press, radio och tv. Jag har även arbetat som frilans från Bombay och New York, och gjorde även en spännande reporterpraktik på SABC i Kapstaden som nyexaminerad journalist.

Innan jag läste till journalist tog jag en fil. kand i freds-och utvecklingsforskning med inriktning på internationella relationer och konfliktlösning.

Mitt författande skulle jag säga bär på teman som yttre och inre konflikt, kolonialism, diasporan, migration, rasism, identitet, familj och våldets kärna. Jag har också arbetat fram en sorts filosofisk skrivarkurs för personlig utveckling och har bland annat hållit de här kurserna på fängelset Kumla under några år, Sis-anstalt för unga män, och unga i olika former av utsatthet.

Vad utmärker dina böcker?

Svårt att svara på, jag är gissningsvis för färgad av dem för att kunna bedöma det. Men om jag ändå försöker mig på skulle jag säga att jag är intresserad av att skildra människors inre längtan av att bli sedda och bekräftade och vad som sker när det blir för lite av det. Jag vill gärna förstå hur föreställningar och normer begränsar och intresserar mig för hitta det gemensamma mänskliga, även när det tar emot. Till exempel talar vi gärna om vem som är ond eller god, men steget till att en människa själv blir förövare är inte så stort som vi kanske vill tro.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Jag skulle säga att det är den roman jag skriver på nu. Den fångar in flera av våra existentiella frågor om att leva, älska och dö. Vi har så svårt att prata om det slutgiltiga. Och hur är det för en ung människa som förstår att han kommer dö av en svår sjukdom, vad händer med en människa som tvingas inse att livet blir ofullbordat? Livet kan ta slut vid olika tidpunkter i människors liv och olika saker kan vara olika angelägna beroende på var man är i livet. Jag har använt mig av flera miljöer som gjort stort intryck på mig som Harlem i New York och Kapstaden. Och jag har använt mig av de känslor jag själv gick igenom när jag blev ung änka redan som 26-åring och av det jag tror att min sambo gick igenom när han fick sitt sjukdomsbesked. Det var 25 år sedan men jag hade inte kunnat skriva den förrän nu.

Varför skriver du sakprosa?

Jag har skrivit två essäböcker, en reportagebok och jag skriver nu på min andra roman. För min del är det den historia jag vill berätta som avgör på vilket sätt den ska berättas. Ibland är sakprosa det rätta, ibland det renodlat litterära. Det jag gillar med sakprosa är möjligheten att fördjupa en fråga som sveper förbi i debatten eller tvärtom får mycket plats men som i sakprosan kan få andra dimensioner och problematiseras på ett annat sätt. När jag bodde en kortare period i New York fick jag flera idéer som jag testade i tanken som sakprosa eller litterärt och idéerna har sedan återkommit i flera av mina böcker, både i sakprosan och i romanerna.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag har läst flera böcker av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah och är helt golvad av hans förmåga att djupdyka i kolonialismens och migrationens spår hos den enskilda människan och med ett språk som berör mig på djupet. För första gången har jag mött en författare som både bekräftar den mellanvärld jag sett min egen far fastna i, och har ett språk för diasporans säregna universum.

Vad skriver du på just nu?

Jag har flera projekt igång, men det jag arbetar mest med nu är min andra roman som ges ut 2024, på Forum förlag.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Som ensamstående mamma är det många delar som måste flyta och ha en struktur. Men mina skrivprojekt finns alltid med mig vilket gör mig mottaglig för att fånga upp meningar eller ord som jag skriver ner i telefonen eller en särskilt liten anteckningsbok (som får plats i en mindre väska). Jag försöker skriva lite varje dag, det kan vara en timme på kvällen, ibland kortare, eller en stund på morgonen innan allt drar igång. Det brukar bli ett rätt effektivt skrivande de stunderna på morgonen. För mig handlar det om att ha rätt förväntningar på sitt skrivande och med tiden har jag lärt mig att om det så bara blir fyra meningar, men som gör att det fyller ut något jag väntat på, är det värt och då kan det räcka med skrivande för den dagen. Det handlar om att hushålla med tiden, lusten och skärpan. På helgerna skriver jag gärna tidigt på morgonen när det är tyst och stilla och jag själv är lite mer ren i huvudet. Just skrivandet på morgonen är en behaglig känsla som ofta håller i sig resten av dagen.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Som med mycket annat handlar det om att hitta en balans. Jag tror jag har nytta av det journalistiska hantverket där researchen är själva kärnan men att ändå ha öga för den röda tråden och tänka dramaturgi och hålla i det hela vägen. Jag tror att det handlar om att kontinuerligt avgränsa och renodla så att researchen inte sväller och det blir övermäktigt. Med det sagt försöker jag alltid vara öppen, i researchen kan ju flera nya spår uppstå, då är det bra att stanna upp och fundera på vad jag vill göra med resten och ställa mig frågan: ”Vad händer om…?” Jag gör först en grundresearch och skriver den historia jag tror jag skulle vilja skriva och ser längs vägen vad researchen visar. När det flyter går researchen och jag (skrivandet) i takt, hand i hand.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har nog för lite kunskap för att kunna säga något bra om det men på ett allmänt plan är min känsla att mängden självhjälpslitteratur inte gynnat genren. Det riskerar att skapa en ensidig förväntan på facklitteratur. Sen tycker jag det är olyckligt att sakprosan ibland beskrivs och nog uppfattas av många som själva motsatsen till skönlitteratur. Jag personligen lockas av det längre reportaget och det är den delen av sakprosan jag själv lockas mest av, både att läsa själv och att skriva. Jag tycker det är spännande att jobba med olika sorters berättande, det är en pågående utvecklingsprocess utan slut. Det finns så oerhört mycket kunniga människor som skriver sakprosa men det är inte alltid det når fram och det tror jag handlar om att berättandet behöver vässas. Ibland kanske en del sakprosaförfattare håller tillbaka för att framhålla sakligheten men det är en balansgång. Nerven, lusten och engagemanget, ibland även gestaltning till viss del behöver finnas med hela vägen. Att levandegöra ett material går genom våra ögon och då kanske det är just det som ska framhållas.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Oj, vad svårt, det finns så många bra. Den amerikanske journalisten och författaren Ta-Nehisi Coates är en otrolig stilist och har skrivit fantastisk sakprosa i boken Vi hade makten i åtta år, om åren när Obama var president. Boken kastar ett ljus på vitheten och på USA:s mörka historia som fördjupar förståelsen för rasismens mekanik då och hur den lever än i dag.

Jag tycker också att Stefan Mendel Enks bok Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet kändes som ett nytt sätt att berätta. Den ledde mig in i en mansvärld och en skildring av manlighetsnormer som inrymmer en stor komplex motsägelsefullhet. Förhållningssättet där författaren väver in sig själv var nödvändigt för att det skulle bli så här bra tror jag, det är en balansgång det där att hitta rätt nivå. Jag kan fortfarande tänka på boken ibland som då fångade in samtiden men som på många sätt känns lika aktuell idag.

Sen vill jag gärna nämna Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma som var otroligt imponerande, vilket researcharbete och stor förmåga att dra in läsaren och väva in både människoöde, tidsanda och människans grundläggande behov av att söka svar i ett och samma verk. Sen måste jag få nämna Ia Genbergs Detaljerna som är en roman men som skulle kunna vara sakprosa i någon mening. Jag har också läst Fader och Kvinnan av Annie Ernaux, båda helt fantastiska och som rör sig ett fält mellan roman och sakprosa.

Fotograf: Anna-Lena Lundqvist

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer.

Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.