Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.

Foto: Stockholms universitet

April: Torbjörn Tännsjö

Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är 69 år gammal, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Jag är gift, har sex barn och jag och min fru Anita väntar vårt tionde barnbarn i dagarna. Jag bor på Södermalm i Stockholm, vid Skanstull.

Jag har en mycket omfattande produktion inom moralfilosofi, politisk filosofi och bioetik, ett dussin böcker och ett hundratal artiklar. Huvuddelen av min tid har gått åt till fackfilosofiska arbeten, men jag har också, mer än de flesta av mina kolleger, en offentlig sida. Jag skriver enkelt och begripligt för en bred allmänhet, ofta i bioetiska eller politiska ämnen. Ett forum genom åren har varit DN Debatt.

Vad utmärker dina böcker?
Jag skriver ömsom på engelska, ömsom på svenska. Böckerna på engelska, utgivna av internationella förlag, har en mer fackmässig karaktär. Det gäller också mina vetenskapliga artiklar på engelska.

På svenska skriver jag böcker för en bildad allmänhet. Dessa böcker har handlat om sådant som hur man kan och bör ”göra” barn nu och i framtiden, hur man kan och bör ”välja” barn och om vår rätt att bestämma över vad som ska hända med oss som patienter i sjukvården. Jag har till exempel skrivit på temat att vår död är och bör vara förhandlingsbar. Jag skriver även om samma ämnen i olika tidskrifter, såsom Filosofisk tidskrift och Tidskrift för politisk filosofi. I min bok ”Fatta!” har jag också nyligen intresserat mig för moralisk psykologi och dess betydelse för politisk filosofi.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Den som är mest aktuell för mig. Efter att ha skrivit mycket om dödandets etik fick jag för några år sedan infallet att behandla vad som ofta brukar anses är det centrala filosofiska problemet: vår död. Sokrates antydde till och med att all filosofi handlar om den saken. Han tänkte då på döden som sådan, alltså inte på att det kan vara sorgligt för andra då en individ dör, och inte heller på att det kan vara plågsamt att dö. Jag tänker just så, i Sokrates efterföljd, på förhållandet att mitt liv, och ditt liv, och allas liv, kommer att ta slut. Är det bra eller dåligt för oss att vi ska dö? Är det bra eller dåligt i sig? Är detta över huvud taget något att tänka på?

I min senaste bok ”Filosofisk tröst” argumenterar jag för att den individuella döden är dålig för oss, men den är inte dålig från så att säga evighetens perspektiv. Vi bör alltså ge upp vår egoism och vår narcissism och bejaka vår individuella död. Allt gott behöver inte vederfaras just oss, bör vi tänka! Generationerna ska bytas ut, detta är inget att hänga läpp för. Och vi bör verkligen försöka vara medvetna om att döden är ett faktum, för att på så vis leva bättre. Det gör det möjligt för oss att planera vår tid och ett dödsmedvetande leder, hävdar jag, till en förhöjd livskänsla.

Vad som emellertid är av ondo är det faktum att det en dag inte ska finnas några kännande varelser alls … detta är ett sorgligt faktum och filosofin har ingen tröst att erbjuda den som förtvivlar då hon tänker på det.

Skrivandet av ”Filosofisk tröst” blev speciellt i ett särskilt avseende. Min mångåriga goda vän och spelkamrat (duktig amatörflöjtist) Cecilia Torudd, barnboksförfattare och mest känd för ”Den ensamma mamman”, illustrerade boken. Vårt samarbete gjorde skrivandet lättare och det gjorde resultatet på alla sätt bättre och mer läsvärt. Ja, hennes illustrationer gör att man också även den som är rädd för döden bör våga läsa vad jag skriver. Hennes underfundiga kommentarer till mina ibland gravallvarliga resonemang gör dem lättare att smälta.

Varför skriver du sakprosa?
Jag tror att jag i första hand skriver sakprosa för att dela med mig av mina idéer och få tillfälle att diskutera dem med andra. Och så fungerar det ju. Uttrycker man sig enkelt och klart, också om svåra ämnen, finns alltid en intresserad allmänhet där som vill diskutera med en. Jag har alltid varit till freds med den akademiska tillvaron, men jag har samtidigt känt att den är alltför begränsad. Jag har alltid velat finna människor att resonera med också utan för universitetens murar. Nu står jag i begrepp att pensionera mig. Det ger mig mer tid för vad man kunde kalla folkbildande arbete, föredrag i regi av bildningsförbund, bokpresentationer vid bibliotek och så vidare. Intresset är stort. Där är jag också i mitt esse!

Samtidigt har jag alltid haft en baktanke med mitt populära skrivande. Den som lär sig skriva enkelt och begripligt för en bred allmänhet har nytta av detta också i sin rent vetenskapliga produktion.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Jag har gillat filosofer som Bertrand Russell, för att ta ett namnkunnigt internationellt exempel, eller Ingemar Hedenius och Harald Ofstad, som var verksamma i den svenska offentliga debatten under en period då jag var filosofiskt formbar. Jag har gillat dem för deras filosofiska stil. De vände sig direkt till allmänheten. Jag har försökt föra den traditionen vidare. Det betyder alltså inte att jag alltid instämmer i vad dessa författare haft att säga. Det är deras strävan att nå ut till alla intresserade människor, deras beredskap att förenkla resonemang så att vem som helst kan förstå dem, som har inspirerat mig. Det är först då man har gjort sig begriplig som man kan stöta på mothugg och ett givande samtal kan utvecklas.

Vad skriver du på just nu?
Just nu skriver jag på en intellektuell självbiografi, i två delar, tänkt för en bred allmänhet. Den första delen ska heta ”Vänsterdocenten” (så brukade jag en gång kallas på DN:s ledarsida) och den andra ”Etikprofessorn”. De beskriver min intellektuella utveckling, den förra med betoning inte bara på filosofi utan också på politik, den senare med betoning på olika kontroverser kring bioetiska frågor. Det har funnits ”affärer” före Paulo Macchiarini som jag kan teckna med ett inifrånperspektiv.

Den förra delen av dessa memoarer är tänkt att utkomma hösten 2017, inför femtioårsminnet av 1968. Jag var ju med, jag har mycket att berätta, också visst skvaller, och många tankar om varför det blev som det blev. Den andra delen är tänkt att utkomma något år senare.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag har fortfarande plikter på Stockholms universitet. Dessa varvar jag med mitt skrivande. Jag skriver gärna på resande fot, annars i hemmet på förmiddagarna. Men jag omväxlar skrivandet med att springa utefter Årstaviken (då får man också tid att tänka) i kombination med träning vid utegymmet invid Eriksdalsbadet, samt med övningar på min klarinett. Det är allt igenom en fråga om sinnenas njutning.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Mitt fackförfattande, om man alltså här tänker på mitt författarskap riktat till en svenskspråkig allmänhet, har alltid sitt ursprung i mitt professionella filosoferande. Dessa fackböcker erfordrar alltså ingen särskild research.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Mitt intryck är att det skrivs mer än någonsin och att det som skrivs också blir uppmärksammat, i den mån det förtjänar det. Jag gläds åt ett organiserat folkbildningsarbete och ett system av folkbibliotek som ger fackförfattare rika möjligheter att möta sina läsare. Jag är med andra ord nöjd.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag skulle gärna ha skrivit Platons ”Staten”.