Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är 60 år gammal och tycker om kaffe, alkohol och sex. För 15 år sedan kunde jag i samtal med människor uttrycka vilka tankar som helst. I vissa känsliga frågor var jag kanske tvungen att uttrycka mig mer genomtänkt och precist för att undvika missförstånd som sedan måste redas ut. Men jag var aldrig rädd för att uttrycka vad jag tänkte. Jag tyckte till och med att det var roligt att formulera kontroversiella tankar eftersom jag uppskattade meningsmotsättningar och diskussion. Nuförtiden tiger jag ofta om vad jag tänker. Den krets jag uttrycker mig fritt inför har krympt till några få vänner. Kan det här bero på att jag har blivit fegare med åren? Kanske till en del, men mest tror jag det beror på att åsikter på senare år har blivit så aggressionsbemängda att det inte längre är särskilt stimulerande att vrida och vända på argumenten bakom dem. När åsikter uttrycks som ett argt krav på medhåll ändar alltsammans bara i ilska, sorg och rädsla.

Jag läste nyligen om Maken av Gun-Britt Sundström. I porträttet av 70-talsvänstern kände jag, fast åsikterna idag bytts ut mot andra, väl igen mig. En sorts mobbing som legitimerar sig själv med rättrådighetens triumferande plym.

Det enda värde som Författarförbundets stadgar artikulerar är att förbundet förbinder sig att på ett mycket radikalt sätt försvara yttrandefriheten (skrivningen är avsiktligt formulerad så att förbundet ska kunna ha en mer radikal linje än regering och stat). Jag har tänkt att det vore bra om man på väggen spikade upp John Stuart Mills fyra argument för yttrande- och tryckfrihet i det där rummet där förbundsstyrelsen har sina möten.

Vad utmärker dina böcker?
Den vanligaste sorten är ett slags mer läsbar samhällsvetenskap: om olika maffiasorter, om nationen Italien, Neapels Kulturhistoria och om gamla Grekland. Den näst vanligaste sorten är böcker med kortisar, försök att säga något på få rader. Och så har jag skrivit en liten bok om Martin Kellerman som jag beundrar.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Den om gamla Grekland.

Varför skriver du sakprosa?
Antingen är jag för dålig på att hitta på eller också tycker jag att verkligheten räcker och blir över.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
För ordknapp, logisk precision: Sven Lindqvist. För ordknapp precision och förmågan att borra i jagets motsägelsefullhet: Gun-Britt Sundström. För förmågan att utnyttja poesin för att uttrycka idéer: Nietzsche. För att ha gett det svenska språket mänskligt djup: Lagerlöf (Selma). För förmågan att galoppera över stora verklighetsfält och för kärleken till borgerlighetens dådkraft: Marx. För förmågan att ifrågasätta sina egna instinktiva fördomar: Tocqueville. För humorn: Proust och Dostojevskij. För förmågan att fånga ett historiskt ögonblick i historiens garn: Lampedusa.

Vad skriver du på just nu?
Om hur delar av mina dagar på Södermalm ser ut.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Är det barnvecka går jag efter lämning till caféet Kaffe och pratar en stund med vänner och bekanta. Sen skriver jag förhoppningsvis lite före lunch. Sen blir jag trött (man blir trött av åldrande) och sover middag varefter jag stirrar en stund på datorn, försöker hinna handla innan jag hämtar på skolan. Laga mat, äta middag, se en film eller Felix recenserar eller nåt annat, högläsning (just nu Momo eller kampen om tiden) i sängen. Sen stapplar jag upp och ser kanske en tv-serie (just nu den fina Baron Noir på HBO) innan jag låter en ljudbok eller en pod lägga mig själv. Är det inte barnvecka är allt betydligt mer oförutsägbart. Ibland är det ångestfyllt, men just nu är det väldigt roligt för jag har träffat en kvinna som jag är alldeles tokig i. Vi dricker förfärligt mycket vin och sover alldeles för lite. Hon skriver också böcker. Men en gång ljög hon på en fest och sa att hon arbetade med reklam och att det var hon som hade uppfunnit Iprenmannen.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag tror inte att jag hanterar det alls. Jag reser och läser och känner och tänker och ett tu tre skriver jag, men det finns ingen ordning i det hela.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Om man jämför med större språkområden är det ganska bedrövligt och en förfärlig förlust för samhället eftersom kunskaper isoleras på universiteten. Ansträngningarna att få till stånd sakprosaprofessurer vid universiteten är väldigt viktiga. Jag arbetade ganska länge vid Stockholms universitet och där finns en så underligt motsägelsefull attityd till den bredare offentligheten. Å ena sidan en rädsla för den makten och ett mycket svagt självförtroende vad gäller möjligheten att få vara med och prata. Å andra sidan, och detta både genuint och som en försvarsreaktion, en attityd av att stå över och vara finare än offentligheten. Ett besläktat problem är förstås också den riktning som universiteten har nuförtiden där karriär och kunskapsproduktion (och förmedling) faktiskt hamnar i konflikt med varandra. Vänner som är akademiker vittnar om att det är karriärhämmande att uttrycka mer än en idé per paper eftersom ett mekaniskt räknande av publiceringar tränger ut mer seriösa bedömningar av forskningens faktiska värde. En professor har uttryckt sig så här: ”Jag drömmer om en tid då forskare inte så mycket publicerar sig för att de måste – utan för att de har något att säga.” Jag ser fram emot en bok som Magnus Linton kommer att publicera i april. Jag ber honom berätta om boken och han svarar: ”Boken är alltså ett försök att språkligt inspirera den nu snabbt växande skara forskare som känner sig stilistiskt och tankemässigt begränsade av den globala vetenskapsordningens allt mer standardiserade textformat… Min ambition är alltså att minska gapet mellan akademisk kunskapsproduktion och bred allmänhet genom att på ett avspänt sätt diskutera språk, text, röst, liv, ton, tanke, form och berättelse på ett sätt som, i bästa fall, kan punktera lite av den hämmande högtidlighet många känner inför att skriva.”

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Det är svårt att förstå frågans innebörd. Den måste väl betyda något annat, antar jag, än om det finns någon bok skriven av någon annan författare som jag tycker är bra? Ska jag tolka den som en undran om jag känner mig så befryndad (känslomässigt, intellektuellt, stilistiskt) med en bok att den kunde, givet att jag vore en bättre författare, varit skriven av mig själv? Hm. I så fall måste jag svara nej då min beundran för en bok nog består i att jag tillförs något som jag själv inte hade inom mig. Vid närmare eftertanke skulle det nog vara lite otäckt klaustrofobiskt att fullt ut känna igen sig själv i en bok skriven av någon annan författare. Jag minns obehaget i Dostojevskijs Dubbelgångaren. Och när just den författaren kom på tal minns jag att jag i ungdomen på något sätt kunde förväxla kategorierna ”att begripa och beundra” och ”att kunna göra det själv”. På så vis måste jag erkänna att jag gjorde mig skyldig till ett djupt ologiskt storhetsvansinne när jag i ungdomen läste Dostojevskij. Ha ha! Ta bara hans förmåga att låta helt olika människor drabba samman i dialog på ett sätt som gör att man inte kan sitta still fast man läser! Som att åka karusell och tro att man själv är karusellen.

Men om jag ska tolka frågan mer välvilligt kanske man kunde rikta den mot om det finns någon bok som haft effekter som jag skulle önska att någon bok jag skrivit skulle få? Åh Ivar Lo! Tänk när Gunnar Sträng ringde honom och sa att nu är det avskaffat, statarsystemet. Väinö Linna kommer också i tankarna. Den snubben skrev romaner som gjorde att de på universiteten började skriva Finlands historia på ett nytt sätt.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.