Foto: Privat

Hej Per Andersson, Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Journalist som arbetat med kultur- och samhällsbevakning hela mitt yrkesliv. Jag har varit på olika redaktioner, huvudsakligen i Stockholm där jag bor sedan 1986, och några perioder som frilans. Nu arbetar jag på Kulturnyheterna SVT, som redaktör med vissa kritiker- och kommentatorsuppdrag både i text och studioprat.

Vad utmärker dina böcker?

Jag har alltid arbetat i en blandning av kritik/analys/kommentar och reportage. Alltså både gå ut i yttervärlden, titta efter och prata med folk och ställa frågor – och sitta vid skrivbordet och läsa, tänka, analysera. På en redaktion är det ofta roller som hålls isär, men för mig är det naturligt att göra båda. Dessutom har jag alltid tyckt att berättandet, både den dramatiska strukturen och själva skrivandet, är en rolig och lustfylld del i arbetet. När jag skrivit böcker har jag försökt skapa fritt spelrum åt hela den blandningen – en blandning av reportage, analys och det bästa, snärtigaste skrivande jag kunnat prestera. Sen kan jag också se ämnesmässigt se en tematik som kretsar kring hur mening skapas på insidan av en en grupp eller subkultur, och hur vissa grupper överlever och följer sin egen väg även utan omvärldens förståelse eller respekt – det gäller både kretsen kring Jan Stenbeck och Stockholms graffitivärld.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Jag har ju bara skrivit två ännu, så jag älskar dem båda lika mycket. Jag är mycket stolt och glad över att ha frambringat dem, stolt också över att de fortfarande lever och får läsare. Min graffitibok Medan Svensson åt plankstek kommer i nyutgåva nu i september, på Dokument Press som är Sveriges specialförlag för graffiti och gatukonst. I och med det har jag faktiskt lyckats få båda mina böcker utgivna två gånger om!

Varför skriver du sakprosa?

Egentligen tycker jag är en helt naturlig sak att göra: att försöka förstå tillvaron och omvärlden genom att undersöka och beskriva den.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Mest smarta akademiska tänkare faktiskt. Jag tycker att tanke- och analysförmåga är oerhört attraktivt och fascinerande. Och eftersom samtiden är såpass svårbegriplig känner jag en väldig hunger efter förklaring på en övergripande nivå.

Vad skriver du på just nu?

Alldeles nyss avslutade jag genomgången av Planksteken inför nyutgåvan. Väldigt härligt att få skriva igenom en bok igen tio år senare och fixa till allt som blev mindre lyckat första gången! Och just idag på Kulturnyheterna har jag skrivit en kommentartext om president Trumps agerande i fallet ASAP Rocky, en typ av dagsskrivande som jag verkligen tycker om.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

På Kulturnyheterna är det redaktörslivets vanliga, och ganska trevliga blandning av upptäckande, värderande, arbetsledning. Och ibland händer nåt oväntat och ibland faller det på mig att formulera något meningsfullt om det – utan förberedelse eller förvarning. Så länge jag lyckas någorlunda väl är det enormt roligt att hålla på med.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

När jag skrev mina böcker tyckte jag att det växelspelet var en av de verkliga finesserna med författartillvaron. Möjligheten att arbeta med det som bar frukt just då – antingen hade jag kommit fram till en ny fråga och behövde hitta svar på den, eller också hade jag kommit fram till någon förståelse och då var det dags att skriva.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den blir bara bättre och bättre, och den har definitivt blivit mycket bättre sen jag skrev min Stenbeckbok 2000. Jag tycker att förståelsen för att en bok kan vara både litteratur och non-fiction ökar och mognar stadigt.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag hade väldigt gärna skrivit den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs lilla bok Efter Europa – som är en högtflygande och briljant samtidsanalys även om vinkeln (Vad händer nu när rörelsen mot ett enat Europa vänder?) är lite väl trubbig och ospecifik. Eller den tyska filosofen Bettina Stangneths thriller-reportage om den verklige Adolf Eichmann, Eichmann before Jerusalem, där hon visar att han var en ideologiskt övertygad nazist och inte alls den ”banale” tjänsteman han framställde sig som vid sin rättegång och som även Hannah Arendt köpte i sin bok Eichmann in Jerusalem. Han gav upphov till begreppet ondskans banalitet, som fått ett sånt enormt genomslag i den moderna eran, för att det fångar in något centralt i vår tid – och så var det bara fejk! Båda böckerna är praktexempel på den sortens smarta, fria, sakliga och litterära skrivande jag gillar. Jag skulle vilja skriva något som kunde komma ut på Daidalos!

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.