Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
Fotograf: Caroline Andersson
Mars: Moa Matthis
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Eklektiker, dilettant eller renässansmänniska. Hur jag väljer att presentera mig själv beror på dagsform och sammanhang. Jag gör många olika saker. Kanske lite för många, men det är svårt att låta bli. Filosofie doktor i engelsk litteratur, skribent och fackboksförfattare skulle jag kanske skriva på ett visitkort om jag hade något. Just nu handleder jag studenter på masterutbildningen i grafisk design och illustration på Konstfack; arbetar på ett folkbildningsverktyg om bildstereotyper; funderar på vad jag ska laga till middag; förbereder halvdagsseminarium om invandring och arbetsmarknad på Handelshögskolan; skriver på essä om klimatångest; läser romaner för Kulturrådet. Och ser fram emot att arbeta i Minervas styrelse… Det ser inte klokt ut, men det hänger ihop.
Vad utmärker dina böcker?
Stilen, hoppas jag. Och akribin. Dulce och utile. Läsarna ska kunna vila i språket, i trygg förvissning om att faktauppgifterna stämmer.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Egentligen obesvarbart. Det går ju inte att skriva en betydelselös bok. Men ”Över alla hinder. En civilisationshistoria” om stallkultur och hästtjejer som jag skrev tillsammans med Anne Hedén och Ulrika Milles år 2000 tycker jag om. Dels därför att jag gillar att den är en stämsång, dels för att hästtjejers mod, visdom och kärlek alltid får mig att nästan gråta av lycka.
Varför skriver du sakprosa?
Därför att det är så roligt.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Författare som förmår utnyttja språkets förmåga att skapa en försjunken läsare, oavsett genre. Som behärskar sitt verktyg helt enkelt. Goda språkhantverkare. Jag skulle egentligen vilja skriva ”förföra”, men att förklara hur jag menar kräver lite utrymme. Fast ordet ”förföra” är bra, eftersom det ger en aning om ordets makt, på gott och ont.
Vad skriver du på just nu?
En kronotopografi. Alltså en skildring av den tid (kronos) och de platser (topos) som en persons liv ger tillträde till; en idébaserad biografi.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Idealet är åtta timmar vid tangentbordet, utan lunch men med en och en halv timmes rask promenad med ljudbok. Sedan romanläsning i fåtölj med fotpall. Men så blir det ju alltför sällan. Mycket möten och mejl som hackar dagarna i småbitar. I småbitarna får en lägga in den sortens skrivande som inte kräver alltför djup koncentration: korrläsning, uppsatser, rapporter eller frågeenkäter.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag börjar med att samla mycket material och ordnar det grovt tematiskt i en tjock anteckningsbok som alltid också flödar över av lösa papper och kopior. I det stadiet skriver jag enbart för hand med blyertspenna eftersom jag minns det jag skrivit och suddat för hand nästan ordagrant. Sedan börjar jag skrivandet på dator. Att dela in forskning och skrivande i etapper är ett sätt att hantera den nödvändiga avgränsningen.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
I Minerva hoppas jag kunna jobba med att driva på för en svensk professur i sakprosa. Det skulle förhoppningsvis öka intresset för och kunskapen om att sakprosa – i lika hög grad som skönlitteratur – också är en fråga om gestaltning och hantverk. En fackboksförfattare är ju inte en maskin som producerar fakta, utan just en författare. Ett mer initierat offentligt samtal om fackprosa skulle sannolikt göra stor skillnad när det gäller till exempel det verkligt stora sakprosafält som utgörs av skola och högre utbildning.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Nej. En kan bli både lycklig och avundsjuk när en läser andras böcker, men mest lycklig över att just den boken och den författaren redan finns.