Hej Lisa Gålmark, månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Historiskt utbildad skribent och författare med en sedan tonåren bevarad eld, eller engagemang om en så vill, för frågor, perspektiv och personer som varit undanfösta eller hamnat i skymundan. Det främsta ämnet, som också varit en fruktbar ingång i litteraturen, är förhållandet mellan människor och djur, och vad den relationen har lett till.

Vad utmärker dina böcker?

Gemensamt är att de bottnar i litteratur- och källhaven.  Vad gäller angreppsätt är de mycket olika; från, hur kan jag fånga detta på ett enkelt samtidigt korrekt sätt så att läsaren kan gå vidare och finna mer av komplexa samband, till ren dissekering, till, som senast, en kombination av plaidoyer och porträtt. Kanske är de skrivna för att avtäcka en felplacerad skuld eller ett pådyvlat ansvar, det som i Skönheter och odjur (2005) kallas hyperexploatering.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

En bok som aldrig blev skriven, ett överfyllt anteckningsblock hophållet med gummisnodd i en väska som försvann på ett tåg mellan Varanasi och Calcutta 1984.

Varför skriver du sakprosa?

Den medvetna önskan är att vidga synfältet och skapa talrum för sådant som har stor betydelse men inte ”får” uttalas. Tystnader kring det alla kan se, men inte lika många inser, har ofta gett mig omedelbar inspiration och driv. Om det dessutom finns en utmaning i att legera det erkända med det icke erkända, då vet jag nog inte någon bättre plats att vara på. Jag är stolt över att mitt skrivande har
inspirerat läsare i alla åldrar att tänka och förändra.

Min undermedvetna önskan är förstås mer höljd i dunkel. I arbetet med Revolutionens rosenvatten (2016) upptäckte jag att essäformen inte var till fyllest för det jag ville förmedla, eller snarare inte var till fyllest för vad den person jag skrivit om ville förmedla; hon hemsökte mig i drömmen och propsade på en annan framställning. Efter henne anlöpte fler historiska personer tills jag förstod att det bara fanns ett sätt att bli av med dem! Det var inte vad jag tänkt från början, men när jag gav efter och skrev det som ville bli skrivet, det som de tycktes vilja ha skrivet, då blev jag fri. Det var för mig en helt ny, omvälvande upplevelse.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Döda författare. De måste vara stendöda, helt klart. Det underlättar svärmeriet och ger frihet att älska den frigjorda (över)levande texten. Flera av dem jag tänker på verkar ha varit ganska stränga människor med kombinationer av ord som främsta näring, personer som jag, trots att jag känner mig befryndad, knappast fått äran att umgås med: Mary Shelley, Percy Bysshe Shelley, Wordsworth, Orwell, Woolf, Kafka, St Vincent Millay.

Vad skriver du på just nu?

Jag borde skriva på ett manus om historiska allierade män (allierade till kvinnokämpar), men det vill sig inte. Antagligen är det något annat som vill bli skrivet! Sysslar med en essä, utifrån mina föredrag, om klimat och demokratisk utveckling ur feministiskt djurrättsperspektiv. Har en inledning till en serie historiska föredrag av Lizzy Lind af Hageby i tankarna. Samt lite annat.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Förr satt jag vid ett skrivbord. Men hur bra för kroppen och texten är det att befinna sig som orörlig i en enda vertikal position? Med den bärbara öppnade sig möjligheter att bli mer fysiskt fri, en avkopplad kropp i horisontell blodgenomströmning.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Om jag ska skriva en längre text ritar jag ofta, men inte alltid, en bild som jag präntar i minnet och sedan konkret förstör. Stoffet med fakta och kontext har jag tagit till mig tidigare. När texten är skriven följer omgångar av referenskoll.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det gör sig inte, tycker jag, att säga att det skulle finnas några absoluta gränser mellan sakprosa och skönlitterärt eftersom det i båda fallen handlar om att berätta och förhålla sig estetiskt. Samtidigt är det skillnad på att sträva efter en profan sanning och en poetisk sanning, varför det kan vara av betydelse att ge läsaren en vink om författarens syfte och tillvägagångssätt, särskilt i vår tid av faktaarrogans. Sakprosan ska stå på sig som krävande; den laborerar med flera världar, den egna erfarenheten och positionen, objektens dito, tillsammans med fakta och den allmänna, vedertagna berättelsen. Författaren har sargen att hålla sig i och återvända till, men är mindre fri.

Allmänt och statusmässigt har det nog skett en positiv utveckling. Inte endast skönlitterära författare anses vara författare, mer översätts och bredden är större, barn- och ungdomsförfattare och illustratörer tas på större allvar.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken, antagligen för att skrivandet för mig är ett sätt att höra till utan att behöva foga sig (alltför mycket), att få både besätta och tillhöra orden, och formulera det jag uppfattar som bortstött. Det skrivna som ett fredligt uppror, texten som frukten av alla ens dimensioner tills den lämnar genom att läsas/publiceras och ges eget liv. Jag är innerligt tacksam över att få ta del av det som andra skrivit i andra rum, att få lyssna på deras röst och reflektera över deras tankar, särskilt de som motstått sin tid och gått före.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.