Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Lena Sundström, och är journalist och författare. Att skriva för mig handlar framför allt om att jag älskar att läsa. Bokprocessen är lite mer dubbel. Som en ensamseglats som både rymmer stjärnklara nätter men också väldigt mycket ”varför har jag gett mig utan på så här djupt vatten – själv – och hur i h*vete skall jag ta mig i land”.

Vad utmärker dina böcker?

Det där är ju alltid svårt att svara på själv. Jag tror kanske att jag har velat försöka förstå saker. Försöka se den större bilden, genom att knyta ihop olika berättelser och delar och nyhetshändelser, för att se större tendenser i samtiden.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Spår. För jag hade inte kunnat skriva den om jag inte hade skrivit de andra böckerna först. Jag kände också ett annat ansvar inför att försöka göra den här historien rättvisa. Den är ju en bok som handlar om rättsosäkerheten efter 11 september med människor som blev kidnappade av CIA över hela världen i så kallade ”extraordinary renditions”. En hemlig flygflotta flög över hela världen och också över Europa och Sverige. Människor fördes bort till hemliga tortyrfängelser och den svenska Egyptenavvisningen var en del av detta hemliga program. Boken handlar om detta och om de tre svenska journalister som avslöjade detta.

Varför skriver du sakprosa?

Dels är verkligheten fylld av så många otroliga berättelser, som ingen hade trott på om man hade diktat upp det själv. Sedan har varje tid sina utmaningar. Det är alltid lätt att vara efterklok och peka finger åt historien. Men det känns viktigt att beskriva vår samtid. Vad vi brottas med. Eller blundar för.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Stig Dagerman. För stilistiken. Och för att han fångar ögonblicken så att vi ser det viktiga i det oviktiga och tvärtom. Den enda signerade förstaupplaga som jag äger är ett exemplar av Tysk höst. Jag kan läsa den hur många gånger som helst.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag bara på ledig tid. Så det blir lite sådär vid sidan om.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Under skrivperioderna är jag extremt rutinstyrd. Åker bort och maraton-skriver. Äter exakt samma frukost, lunch och middagsmat på bestämda tider. Linssoppa till lunch. Biff med grönpepparsås till middag. När jag skriver vill jag bara isolera mig. Och då vill jag inte ens fundera över vad jag skall äta. Jag har kommit på att det är bra att äta stark mat, för då tröttnar man inte lika lätt.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

När jag sätter igång och skriver har jag redan systematiserat och strukturerat väldigt mycket och delat in det i olika kapitel. Researchfasen är lite som den där förarbetsfasen när man målar. Ju bättre man grundar, desto snabbare och bättre går det att måla sen.

Under researchfasen som är ganska lång sitter jag hemma i Stockholm och jobbar på kontorstider. Det är ett ganska normalt liv. Det är när jag åker bort som jag blir en konstig kuf som skriver dygnet runt och bara käkar samma mat och inte pratar med någon annan än med mig själv. Det är å andra sidan den bästa fasen. Det blir som ett tillstånd.

Foto: Ola Kjelbye

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Den är bra tycker jag men den hade kunnat vara starkare. Jag hade gärna sett att ännu mer utländska böcker plockades upp och hittade läsare här. Det finns så mycket fantastisk oöversatt sakprosa. Men om det är en fördel att böcker utspelar sig i ett annat land när det gäller fiktion, är det svårare med sakprosa. Då blir vi lätt mer inhemska som läsare, och det gäller inte bara Sverige.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Lasermannen hade jag gärna skrivit. Men jag är glad att det var Gellert som gjorde det. Om jag får välja en utländsk författare får det nog bli Lawrence Wrights bok al-Qaida och vägen till 11 september.

 

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem