Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Hej, jag heter Lars Berge och är dokumentärfilmare, journalist och författare. Jag hade skrivit två romaner och jobbade bland annat med radiohumor och satir när jag slog igenom med reportageboken Vargattacken 2018. Den handlar om varför Kolmårdens tama vargflock plötsligt dödade en människa i sitt hägn. Sedan dess har jag skrivit poddserier och reportageböcker. Senast Honungsfällan, tillsammans med Axel Gordh Humlesjö. Den handlar om hur penningtvätt finansierat Putins krig.

Vad utmärker dina böcker?

Jag skulle beskriva dem som mysterieböcker eller ett slags detektivberättelser ur verkligheten. Jag hittar ett fall som kräver sin lösning. Och så berättar jag förhoppningsvis något spännande om tiden vi lever i på samma gång.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det är nog Monstervågen. Jag stod inför ett vägskäl i min karriär. Boken Vargattacken hade blivit en oväntad succé. Jag hade vunnit pris och sålt rättigheter utomlands. Men jag var trött och utmattad och förstod att om jag skulle fortsätta vara en författare var jag tvungen att skriva fram berättelsen om mitt eget ursprung i Västerbottens kustland, varför jag finns till och varför jag överhuvudtaget ägnar mig åt att berätta historier. Jag kommer från en sjömanssläkt och i min familj finns en gammal skröna om hur min anfader spolades överbord utanför Australiens kust mot en säker död. Sedan, genom ett mirakel lyftes han upp på däck igen av en annan våg. Det är en historia om tro och slump som påverkat mig sedan barndomen. Boken blev ingen större succé, tyvärr. Det är möjligt att den upplevs som alltför självupptagen. Men för att kunna gå vidare i livet och skrivandet var jag helt enkelt tvungen att skriva den.

Varför skriver du sakprosa?

Usch, vägrar ta detta blodfattiga och osexiga begrepp i min mun. Jag skriver non-fiction, longform, litterära reportage, dokumentära berättelser eller vad man nu väljer att kalla det. Verkligheten överträffar dikten – det stämmer verkligen – och journalistik är den enda form av skrivande som jag känner att jag ändå lite vet hur man gör och vill ägna mig åt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Oj, det finns så många. Patrick Radden Keefes poddserie ”Wind of Change” fick mig att vilja göra podd. Sedan läste jag hans Säg inget om the troubles på Nordirland, en otrolig bok. Catherine Beltons Putins krets var ett referensverk för oss under arbetet med Honungsfällan. Hon är modig och var till stor hjälp för mig och Axel Gordh Humlesjö när det blåste hårt och olika advokater hotade att stämma oss i domstol inför releasen. Jon Ronson läser jag – och lyssnar på – för hans nyfikenhet och humoristiska tonfall. Barry Lopez läser jag för hans naturskildringar. Sara Lidman, såklart. Och Joan Didion, för att hon sagt att vi människor berättar historier för att kunna leva. Jag tror på det till 100 %.

Vad skriver du på just nu?

Hemligt. Men det handlar om hämnd och död i Norrlands inland.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Min väckarklocka ringer 07:00. Gör frukost till barnen som ska till skolan. Dröjer mig antingen kvar hemma en stund, eller så cyklar jag till kontoret. Skriver bäst på förmiddagen. Har ett soundtrack till varje projekt. Till manusarbetet med podden ”Simma med delfiner” gick Christian Gabels skiva Mikrofilm på repeat i mina lurar. Annars brukar Aphex Twin eller Miles Davies funka bra, det ska helst vara instrumentellt och lite monotont. Till mitt senaste projekt har soundtracket dock råkat bli svensk kristen dansbandsmusik från 70-talet.

Nåväl, skjuter på lunchen det längsta jag kan på grund av att det är en måltid jag verkligen inte uppskattar. Klockan är då 14:30 och jag äter deppiga microvärmda rester helt själv, som en loser, medan jag lyssnar på Nicky Woolfs otroliga true-crime-podd ”Fur & Loathing”. Den handlar om ett attentat mot ett konvent för Furries i Chicago 2014.

Ägnar resten av dagen åt att stalka en för mig okänd persons sociala medier-konton tills det går upp för mig att det nog är bättre att ringa upp. Men då har jag glömt bort vad jag egentligen ville veta, eller vilken roll personen egentligen spelar i min berättelse. Skiter i alltsammans.

Cyklar hem klockan 17 likt en vanlig mellanchef. Jag kunde lika gärna ägna mig åt vilket administrativt kontorsarbete som helst. Det är som att författare är min hemliga identitet. Jag är som en superhjälte fast närsynt och helt utan superkrafter.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Research är mitt knark, det är lika belönande som destruktivt. Sjukt dopaminpåslag när något spännande dyker upp. Men återvändsgränderna är många och till slut har jag alldeles för mycket information som inte leder någon vart. Jag har exempelvis timmar med inspelat material av en man som haft en sexuell relation med en delfin. Men vad ska jag göra med det? Det är för knäppt. Helt oanvändbart. Research fyller mig i stunden med inre harmoni, det hjälper mig att stänga omvärlden ute. Måste då tvinga mig själv att tända av, inse att min tid inte räcker till för att följa varje ledtråd utan att det har blivit dags att börja skriva manus. Det är smärtsamt. Efter det följer det glädjelösa och ångestladdade skrivandet av första utkastet. Det pågår i månader. Då försöker jag förvandla mig till en maskin, bli automatisk, gå på ren envishet och viljestyrka. Tänka att det är som att lägga rör, programmera eller cykla i motvind. De följande genomskrivningarna kan däremot vara lustfyllda. Sen kommer faktakollen – ångestframkallande. Men superviktig såklart att låta kunniga experter granska materialet. Till slut ska storyn ut. Då undrar man vad man håller på med, om någon ens kommer att bry sig. Förhoppningsvis är det så och då är det bara att åka med.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Mest till för bruksanvisningar och recept, läser jag på Wikipedia när jag slår upp ordet. ”Prosans form skall icke överraska”, skrev tydligen språkforskaren och tråkmånsen Gustaf Cederschiöld redan någon gång runt förra sekelskiftet. Han gick på: ”…ej till för att bereda estetisk njutning”. Han gav stilen det helt menlösa namnet ”normalprosa” tills en finländsk professor 1938 myntade det nuvarande begreppet – som jag vägrar uttala – där ”känslouttryck äro principiellt uteslutna”. Låter det spännande och intressant? Nä, just det och det beskriver heller inte de reportage jag skriver eller de jag älskar att konsumera som bok-, podd- eller dokumentär. Därför vill jag lyfta frågan ifall genrebeteckningen är ett problem? Ska vi bara sluta använda S-ordet?

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Det borde innebära att jag också får leva en annan författares liv? Jag skulle kunna säga Hemingways Och solen har sin gång, till exempel. Självmordsförsöken och depressionerna kan jag vara utan. Särskilt att promenera rakt in i en roterande flygplansmotor. Men 1920-talets Paris känns lockande. En favoritepok!

Foto: Thron Ullberg

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.