Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Jesper Högström, är född i Skanör 1965, växte upp i Skåne men lever i exil i Stockholm. Hoppar mellan olika världar som skribent: har skrivit romaner, fotbollshistoria, bokrecensioner och journalistik samt översatt bland annat Hilary Mantel innan jag nu senast skrev Hjalmar Söderbergs biografi.

Vad utmärker dina böcker?

Resultatet får andra uttala sig om, men jag strävar åtminstone efter att de ska vara underhållande och att de inte ska innehålla en dålig mening.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Jag måste säga min biografi över Hjalmar Söderberg, ”Lusten och ensamheten”, för det är den senaste. Jag hoppas att jag kan säga något annorlunda inom en inte alltför avlägsen framtid.

Varför skriver du sakprosa?

Jag är en sån författare vars fantasi sätts i rörelse av verkligheten. Det finns så mycket därute som man aldrig skulle ha kunnat hitta på: människor, berättelser, situationer, repliker. Men gränserna mellan skönlitteratur och sakprosa är inte skarpa, det har vi lärt oss av författare som Karl Ove Knausgård och Rachel Cusk.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Alla som förenar stil, formuleringskonst, observationsförmåga, humor och en känsla för människor. Genre spelar ingen roll, det kan vara allt från en roman av Kerstin Ekman till en litteraturrecension av Martin Amis till ett fotbollsreferat av Barry Glendenning.

Vad skriver du på just nu?

Jag håller just nu på med ett antal olika projekt, men jag hoppas att snart bestämma mig för ett av dem och dyka på huvudet i det.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag tar en kort löprunda, jag åker till kontoret i Gamla stan, jag äter lunch med min kompis och rumskamrat Henrik Berggren. Däremellan är det väldigt olika beroende på vad jag sysslar med för tillfället.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

När det går bra (och det gör det ju långtifrån alltid i detta hemska yrke) så är det just ett växelspel där det ena stimulerar det andra och en upptäckt i tidningsarkivet på KB, en intervju eller ett synintryck av den plats man skriver om blir det som förlöser ett kapitel som hotade att köra fast. Tricket är att veta precis när växlingen ska ske. Ibland vet jag, ibland inte.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det som bekymrar mig är toleransen mot uselt språk, mot klichéer, akademisk jargong, tondöv eller flåsig prosa. Den särskilda risken inom sakprosa är att man anser att ämnet är så pass ”angeläget” eller författarens research så pass gedigen att stilen är betydelselös – det finns flera exempel från de senaste åren på fackböcker som hyllats för sitt ämnesval trots att de varit erbarmligt skrivna. Även uppmärksammade utländska fackböcker som varit uselt översatta. Det skapar en tillvänjning som bidrar till förfallsprocessen. Men detta är givetvis inget speciellt problem bara för sakprosan.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Olof Lagercrantz Strindbergbiografi, om vi håller oss till sakprosan. Stora delar av Sven Olov Karlssons Brandvakten fyllde mig också med hjälplös avund.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem