Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är journalist och författare som jobbar som korrespondent för Dagens Nyheter i Latinamerika. Jag är bosatt i Rio de Janeiro sedan 15 år tillbaka och trivs väldigt bra med att bo i Brasilien. Jag har gett ut tre reportageböcker och håller på med en fjärde. Jag är sambo, har en 12-årig dotter och ett rockband i Rio som heter Stray Dog Complex och spelar ute på klubbarna i Botafogo.

Foto: Dado Galdieri

Vad utmärker dina böcker?

Jag hoppas och strävar efter att mina reportageböcker utmärks av att jag hittat personerna som bäst kan berätta berättelserna genom sina känslor. För mig är fakta endast ramverket. Fyllnaden är känslorna. Jag brukar se på mina reportage som dokumentärer. Jag använder kända händelser för att berätta något större som har med livet att göra. Det mesta jag har skrivit handlar om Brasilien, men i den senaste reportageboken har jag nedslag i allt från Moçambique och Kap Verde till Chile och Skanör.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Min första bok Fantasiön var en sådan utmaning att den fortfarande betyder mest för mig. Av alla mustiga berättelser i det levnadsglada Brasilien valde jag att skriva om den minst sensuella – den flygplansformade huvudstaden Brasília. Under bokens gång var jag hela tiden orolig att berättelsen om hur livet i den konstgjorda staden blivit inte skulle bära, men det gjorde den. När den kom ut 2010 blev Fantasiön den bok som fick flest och bäst recensioner av alla böcker som bokförlaget Atlas gav ut det året. Den är nu också utgiven på engelska. Jag känner mig fortfarande stolt över Fantasiön och vill att den översätts till portugisiska.

Varför skriver du sakprosa?

Jag blir osäker så fort jag hittar på karaktärer. Mitt första romanförsök blev så dåligt att jag fortfarande inte vågar ta upp texten. Jag tror jag är bäst på att utgå från verkligheten och sedan försöka berätta berättelsen på ett så litterärt sätt som möjligt. Kanske är min sakprosa också ett resultat av att jag har jobbat som journalist i 25 år. Jag vet hur man framställer fakta utan att det hindrar berättelsen.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Ryszard Kapuściński är den som inspirerat mig mest. Han gav mig självförtroende genom att visa att det är berättelsen bredvid de stora händelserna som är det viktiga. Av honom lärde jag mig också att man tillför något när man tar med sig själv i berättelsen och att det kan vara en tillgång att inte ha så stora resurser. När Kapuściński bodde på en bakgård i Lagos kom han närmare befolkningen än alla andra korrespondenter eftersom han delade vardagens elavbrott, matbrist och kriminalitet med alla andra. Det gör att hans berättelser känns mer äkta än alla andra bortskämda korrespondenter som bor på de säkraste hotellen.

Vad skriver du på just nu?

Jag håller på med en reportagebok som kommer att ta mig jorden runt. Än vill jag inte prata mer om den, men arbetet fortskrider och när jag har det mesta på plats kan jag berätta mer om projektet. Mina tidigare böcker har blivit översatta till engelska, nederländska och danska. Nästa bok hoppas jag även bli översatt till portugisiska, spanska och franska.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag går upp 06:30 och börjar skriva direkt. Utan kaffe. Jag skriver i sängen fram till 09:00 då jag öppnar min mejlbox och ser vad som är på gång. Jag undviker att kolla mejlen innan för att inte sabotera koncentrationen. Efter 09:00 käkar jag frukost och tar kontakt med DN i Stockholm för att komma överens om vad jag ska bevaka under dagen. Jag brukar jobba hemma under förmiddagen, äter lunch med min dotter och på eftermiddagen drar jag till mitt frilanskontor i Rio som jag delar med psykologer, terapeuter och arkitekter. Eftermiddagarna går mest ut på att göra research, rätta texter och boka intervjuer. Sakprosa skriver jag bäst om förmiddagen när hjärnan är som renast.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag brukar ha så kallade input- och output-veckor. Det är något jag lärde mig av författaren Bobo Karlsson. Vi som skriver mycket måste vila och stimuleras mellan varven för att orden inte ska ta slut. När jag har input-vecka går jag på bio, läser böcker, gör research och umgås med vänner. När det är dags för output så skriver jag hemma eller på kontoret och ser till att jag inte blir störd. Det växelspelet har skapat en spännande dynamik som gör mitt liv roligare.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det bästa med Sverige är att folk är väldigt nyfikna och allmänbildade. Det finns ett sug efter kunskap som gör att folk läser, tittar på film och går på föredrag. Det finns också väldigt många duktiga författare som kan skriva sakprosa. Det gör att den har en stark ställning och bara blir bättre och bättre. I Brasilien är det tvärtom. Här är det mest självhjälpsböcker som intresserar. Sakprosan är ofta så dåligt skriven att man måste vara kompis med den som skrivit för att orka läsa. Att ett land med 210 miljoner utåtriktade människor inte har fler och bättre berättare är för mig en gåta.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Det är klart att jag gärna hade skrivit Och solen har sin gång eller Snön på Kilimanjaro, men jag har accepterat att så inte är fallet.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem