Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Hej, jag heter Gunilla Thorgren. Är utbildad journalist på 60-talet. Var under många år chefredaktör på den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R. Under 70-talet var jag med och startade den feministiska Grupp 8. Vi drev frågor som t ex fri abort, daghem till alla barn, kvinnors rätt till arbete och utbildning, m.m. Vi startade också tidskriften Kvinnobulletinen. Under en period arbetade jag också som marknadsförare och journalist på Musiknätet i Vaxholm. Ett skivbolag som producerade skivor med den s k progressiva musiken – Hoola Bandoola, Nationalteatern, Nynningen, Sånger om kvinnor. Där producerade jag också den första skivan där text, musik, sång och omslag var gjort av bara kvinnor – Tjejclown. På Musiknätet var jag också med och startade tidningen Musikens Makt. Från 1994-2004 arbetade jag i regeringskansliet åt Marita Ulvskog – först som politiskt sakkunnig när hon var civilminister, sen som statssekreterare när hon var kulturminister.

När jag slutade i regeringskansliet började jag skriva igen. Jag har skrivit två pjäser; ”Garderoben”, som sattes upp på Stockholms stadsteater och ”Ottar och kärleken”, som sattes upp på Malmö stadsteater.

Jag har skrivit tre fackböcker. ”Grupp 8 & jag” om mina erfarenheter från 70-talets kvinnokamp. ”Ottar och kärleken”, en biografi över Elise Ottesen Jensen. ”Guds olydiga revben”, en idéhistorisk resa genom kristendomens kvinnosyn.

Vad utmärker dina böcker?
De är präglade av en ambition att synliggöra kvinnors kamp, tillkortakommanden och segrar.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Ärligt talat gillar jag dem alla. När jag så här i efterhand tittar på dem kan jag se att jag söker mig bakåt i tiden – från Grupp 8 – för att få svar på frågan varför det är så svårt att komma till rätta med kvinnoförtrycket. Jag vet inte om alla tänkte så, men när jag arbetade för reformer i Grupp 8 trodde jag på allvar att vi skulle bli jämställda när reformerna var genomförda.  Nu har åren gått och jag inser att den frigörelse vi arbetade för blev på den manliga normens villkor och kvinnans lägre värde består. Min senaste bok, ”Guds olydiga revben”, har varit en ögonöppnare för mig. Det kan låta naivt men jag hade aldrig tidigare intresserat mig för religiösa frågor, därför har jag inte förstått vilken avgörande betydelse religionerna har när det gäller också dagens kvinnoförtryck. De tre stora religionerna, alla skapade av män – kristendomen, islam och judendomen – hämtar ju alla sin värdegrund i Gamla Testamentet. Därifrån har man hämtat den kvinnosyn som sen implementerats i våra samhällsbyggen och vårt sätt att organisera samhället, där kvinnan alltid är underordnad.

Varför skriver du sakprosa?
Jag tycker om att lära mig nya saker och sen förmedla det till andra. Jag är förtjust i att sitta på arkiv, att läsa ny forskning och försöka förstå den värld vi lever i och de problem vi brottas med.

Vilka författare inspirerar dig och varför?
Fredrika Bremer och Elin Wägner. De var så otroligt modiga för sin tid. Egentligen ställde de samma frågor som jag ställer mig i dag men som ännu är obesvarade – varifrån kommer det hämningslösa kvinnoförakt som präglar alla samhällen? Finns det ett särskilt kvinnoarv som undanhållits oss och som vi måste söka för att hitta vägen fram till ett bättre samhälle.

Vad skriver du på just nu?
Just nu är jag upptagen av två projekt. Det ena är att ”Guds olydiga revben” ska bli teater- och nycirkusföreställning på Dramaten. Jag ska inte skriva manus, men är behjälplig så att manusförfattaren ska hitta rätt i det digra materialet.

Det andra är att vi har startat STOCKHOLMS KVINNOHISTORISKA, som är en ideell förening där än så länge ett tjugotal museer, fria grupper och teatrar är medlemmar. Vi ska bli fler. Kvinnors historia finns i alla arkiv och samlingar, i forskning och litteratur. När vi alla går samman och arbetar för att synliggöra och väcka debatt kring vilken enorm betydelse kvinnor haft för våra samhällsbyggen, trots förtryck och motgångar, skapar vi en bättre kunskapsgrund för det demokratiska samhället. Just nu är vi i uppbyggnadsskedet. Det är spännande, roligt och stimulerande och tar förstås en del tid.

Sen blir det väl en fortsättning på ”revbenet”. Boken slutar ju med Martin Luther och reformationen på 1500-talet. Det är 400 år kvar till vår tid.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Jag läser tidningarna vid frukosten. Sen långpromenad med hundarna – Leo och Ludde.  Ofta läser jag sen. Den feministiska forskningen runt om i världen finns ju inte samlad på ett ställe. För varje bok eller rapport jag läser hittar jag hänvisningar och vägar till nya spår.

När jag skrev boken om Elise Ottesen Jensen satt jag på Arbetarrörelsens arkiv i många månader, men jag reste också mycket – till Norge och Danmark, där hon levt under långa perioder. Jag sökte i arkiven i både Oslo och Köpenhamn. Jag lyckades också hitta material som låg i ett garage hemma hos en släkting till Elises man Albert.

Varje bok kräver sina speciella arbetsmetoder. Jag hade många års erfarenhet av research sedan tiden på Pockettidningen R.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag börjar aldrig skriva förrän jag har en röd tråd att följa. Jag samlar högar med material. Skriver sammanfattningar och hänvisningar om vad jag hittat som är intressant. När jag väl börjar skriva går jag tillbaka och ser vilken del i materialet jag vill använda. Jag är långsam och omständlig.

Eftersom jag är pensionär behöver jag inte jäkta. Arbetet går ut på att jag ska ha roligt och lära mig nya saker. Jag kan ta paus i flera veckor och bara gå och grubbla på vissa saker. Sen kan jag göra ett lappkast och tänka om.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Sakprosan är ju så mycket. Det är svårt att dra all sakprosa över en kam. Men generellt inbillar jag mig att sakprosan ligger illa till i den digitaliserade världen. Folk köper inte böcker i samma utsträckning som förr. Många fackböcker passar inte som ljudböcker. De innehåller ofta mycket information och kunskap och analyser och behöver existera i sin egen rätt som tryckt bok.

Jag har en känsla av att sakprosa recenseras mindre på kultursidorna idag. Dagstidningarnas kultursidor gör andra prioriteringar. Det ger kanske inte så många ”likes”. Å andra sidan tror jag det är andra kanaler på sociala medier som ger sakprosan dess läsare.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Har aldrig tänkt på det men Elin Wägners ”Väckarklocka” är för mig en förebild. Den är ett välskrivet manifest i en tid när det brinner i Europa. Fortfarande aktuell tyvärr. Den blev hennes testamente. Alla som vill kämpa för en bättre värld i dag kan läsa den, dela hennes vrede men också ta del av hennes visdom: det går att förändra världen om vi anstränger oss.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem.