Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är Erika Nordvall Falck, tidigare Pavval, en person som älskar att dansa och att skidra, och som tillåter mig att bli engagerad. Då arbetar jag gärna och mycket. Jag är utbildad etnolog med en stark identitet som slöjdare. Jag slöjdade redan som barn, jag slöjdade innan jag skrev, jag slöjdar än idag. Att slöjda är njutbart och spännande. Jag vill vara tydlig med att jag inte ser mig som en stickdesigner, vilket jag ibland utnämns till. Jag ser materialet som ett kollektivt arv, och mig själv som en länk i en kedja. Under livets gång har jag spårat och fångat upp traditionella vantar från det geografiska område där jag lever och verkar. Jag har också fångats av de djupare perspektiven: berättelserna som vantarna låter oss ana.

Vad utmärker dina böcker?

Som etnolog anställd på museum har jag arbetat mycket med dokumentation av kulturhistoriska föremål. Det syns i mitt angreppssätt när jag skriver: det har alltid varit en självklarhet för mig att sätta in mitt material i ett bredare kulturellt sammanhang. Jag har skrivit två böcker hittills; en bok om Skaitestickningen som i grunden är en akademisk uppsats och tjugofem år senare boken Marknadsvantar. Jag har också skrivit en rad artiklar och medverkat i samlingsvolymer, men främst arbetar jag i formatet småskrift. Det har blivit dryga trettiotalet småskrifter som alla behandlar vantar och människorna som stickat och använt dem.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det måste vara boken Marknadsvantar från 2018. En berättelse i ord och bild om stickning och vantar i områden där jag levt mitt liv, Jokkmokksområdet och Kirunaområdet. Boken gavs ut i nära samarbete med Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. Boken fyllde nog ett tomrum. Ingen hade tidigare skrivit om stickade vantar från norr på det sättet. Boken kom ut i fyra språkversioner (svenska, samiska, meänkieli och engelska), eftersom det var viktigt för mig att den skulle finnas tillgänglig på vantarnas egna språk.

Varför skriver du sakprosa?

Mitt skrivande har växt fram ur två bärande känslor: kärlek och ilska. De drabbade mig som tonåring. De har drivit mitt arbete sedan dess. Ännu inte vuxen blev jag förälskad i vår nordliga vanttradition. Och jag blev förbannad över att berättelsen om den saknades, eller rentav var förfalskad. Traditionen var osynliggjord, berättelsen var starkt präglad av en kolonial historieskrivning. Länge låg berättelsen i skugga samtidigt som det kom många fina böcker om sticktraditioner i övriga landet. Författarskapet har växt fram ur en stark känsla av att någon måste berätta, lyfta på locket!

Jag har arbetat med de här traditionerna i drygt femtio år och skrivit om dem i trettiofem år. Idag är de erkända och får positiv uppmärksamhet. Det är en härlig känsla att uppleva att mitt arbete har påverkat den utvecklingen. Och att det pussel jag lagt, det jag dokumenterat så som jag uppfattat det, finns i skrift att ta del av när jag är borta. Det jag älskar mest är att berätta IRL i ord och bild, alltså muntligt inför människor. Jag kombinerar ofta lanseringen av en småskrift med en workshop där jag berättar om tekniken och det jag vet om vantens liv: Vem stickade? Vem använde? Hur ser mönstertraditionen ut i närområdet, i omgivande områden? Vilka influenser kan man ana? Sådant. Så blir det också vid släppet av min nästa skrift på plats i Váhtjer/Gällivare.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Sara Lidmans klara poetiska röst och knivskarpa analyser har följt mig från unga år. Jag har också minnen av människan Sara. Jag började läsa hennes verk i tidiga tonåren, då bodde vi i Malmfälten. Sedan kom gruvstrejken. Då mötte jag henne både på demonstrationer och på privata samlingar hemma hos bekanta. Hon berörde. Gjorde intryck. Ett par decennier senare hamnade vi två i samma sovvagnskupé under en Stockholmsresa. Det var spännande och roligt med många timmar på tu man hand, och jag fick med mig ett så givande samtal om litteratur. Jag minns än lyckan i kroppen under läsningen av Gunilla Lundahls artikel Matematikens ursprung i bilden i boken Den sköna geometrin. Som Lundahl beskriver är stickning fylld av matematiska beräkningar. För den som älskar matte är stickning en subtil njutning. Kristi Jõestes noggrannhet och djupa kunskap imponerar. Och utan någon jämförelse i övrigt tänker jag att Ornamented Journey som hon skrivit tillsammans med Kristiina Ehin är som en avlägsen släkting till mina småskrifter. Den återvänder jag till, den inspirerar.

Vad skriver du på just nu?

Tre småskrifter, naturligtvis om vantar och människor som burit dem. Mycket snart släpps den första av dem, en småskrift om en juvel från Kaitumdalen. Kaitumälven rinner milsvitt från Kaitumjaure söder om Kebnekaisemassivet, österut inom Gällivare innan älven mynnar ut i Kalixälven och senare Bottenviken. Vanten är så grann, en riktig marknadsvante. Samtidigt redigerar jag en ny upplaga av Angeliika-vantar. Angeliika Adamsdotter Holma född 1890 var en spännande person, en vandrande stickerska från Keräntöjärvi i trakterna av Pajala i Norrbotten. Hon stickade Kuoppa-vanthuut, gropvantar, som ännu lever i minnet bland människor i Tornedalen. Den tredje tråden på skrivbordet är en stor utmaning. Oftast skriver jag när jag har vanten i min hand och känner till människorna som skapat eller använt dem. Men vanten från Norrfjärden utanför Piteå är bara en rest, en trasig, halv vante. Den hittades i ett uthus, mer vet jag inte. En av mina tidiga småskrifter bygger också på en rekonstruktion, men den röd-svarta vanten från fjällgården Skájdde i Pärlälvens dalgång kunde jag rekonstruera med stöd av tiotalet andra vantar från samma stickerska och genom djupintervjuer med dottern Manda. I rekonstruktionsarbetet blir mitt slöjdande centralt. Det leder mig vidare. Tekniken och den stickade vanten i mina händer visar mig vägen, ger svar på frågor som jag ibland inte ens ställt, men som är viktiga för förståelse. Jag samarbetar också med andra, både med tester av stickade vantar/rekonstruktioner och med texter/omslag till småskrifterna. Det är personer som jag kontaktat men också några som själva erbjudit sig att vara en del av mitt arbete. Guld!

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina arbetsdagar är omväxlande. Jag har kontor och verkstad hemma. När jag vaknar gör jag mig starkt kaffe att ta med till dataskärmen. Antingen dyker jag rakt in i texten i ett av de pågående projekten eller så tar jag hand om kommunikation och administrerar min enskilda firma: det mesta av det jag skrivit säljs direkt av mig utan ett förlag som mellanhand. Mina småskrifter säljer bra så det handlar också om att packa försändelser, fakturera och bokföra, beställa nytryck och logistik kring det. När jag ska iväg på större arrangemang – snart till Fårfesten i Kil, senare till Dalarna Folk Fashion Week/DFFW – då krävs också förberedelser vid dator. Snabbt går förmiddagen. Mitt på dagen försöker jag röra på mig och äta ordentligt innan jag går över till praktiskt arbete som rekonstruktioner och teststickning.

Ovanliga dagar utbildar jag eller föreläser. Superkul. Men jag bor i den bästa av världar, alltså Jokkmokk vid Polcirkeln, och har bestämt mig för att begränsa resandet. Andra dagar har jag fokus på dokumentation. Mycket görs hemifrån, men någon gång kan det innebära besök på ett arkiv eller museum. Men med senaste decenniets digitalisering av samlingar är mycket mer material tillgängligt utan att resa. Samtidigt finns ett stort värde i att se och känna på materialet när man arbetar med det jag gör. Apropå arkiv vill jag tipsa: på ATA/Antikvarisk-Topografiska Arkivet vid Historiska museet finns ett fantastiskt material om stickat under golvet i Jukkasjärvi kyrka. Plaggen bärs av människor begravda före år 1784. Det är kommenterat av Ernst Manker i någon enstaka mening. Här finns ett fantastiskt (delvis digitaliserat) material med rapporter och hundratals foton som väntar på att granskas, bearbetas och lyftas fram på akademisk nivå! När jag ser bakåt kan jag tydligt se att det pussel jag lagt för att berätta det jag berättar har varit helt avhängigt mina samtal med människor. De människor som i sina liv bär eller tillverkat det stickade. Den delen av dokumentationsarbetet sker löpande. Jag kan inte alltid själv styra när möjligheten öppnar sig men jag försöker vara lyhörd.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Växelspelet är roligt, det underlättar för mig. Om inte dagen passar för det ena så passar den för det andra.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag är helt fokuserad på mitt arbete och har inte kunskap och referenser nog för att reflektera över den frågan.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Johannes Schefferus Laponia från år 1673!

Foto: Hans-Olof Utsi

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.