Varje månad lyfter Minerva fram en av sektionens medlemmar under rubriken ”Månadens medlem”. Klicka här för att besöka arkivet och läsa tidigare intervjuer.
September: Elisabeth Åsbrink
Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag har varit på väg mot mitt skrivande hela livet, men tagit den långa vägen hem. Journalistik, radioreportage, tv-nyheter, arbetslederi, kulturjournalistik, undersökande samhällsreportage… Först när jag närapå gick under i en sorts stressrelaterad sjukdom, bestämde jag mig för att inte vara så rädd längre och började skriva mina böcker.
Vad utmärker dina böcker?
Jag hoppas att de utmärks av poesi och allvar. Sakprosa kan vara så mycket, ha minst lika många toner och färger som fiktion. För att skildra verkligheten behövs både ord och tystnad. Kontrollerade och kontrollerbara fakta måste inte betyda detsamma som tråkigt.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Den jag just nu arbetar med.
Varför skriver du sakprosa?
Därför att verkligheten är oupphörligt fascinerande. (Men jag skriver också pjäser – har fyra helaftonspjäser bakom mig – så jag får leka med fiktion också.)
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Tony Judt, historiker, och Mark Mazover, också historiker – för att de var/är både oerhört kunniga och kan skriva elegant och komplext. Simone de Beauvoir, för att hon formulerar både tankar och känslor i en blandning av extrem ärlighet och fåfänga. Och – slutligen – Bruno Schultz, Tomas Tranströmer, Wislawa Szymborska och Inger Christensen. För att de är poeter, spränger språket, öppnar världen.
Vad skriver du på just nu?
En sakprosabok om ett särskilt år som skapar vårt nu. Kan inte säga mer, är skrockfull och mitt i allt.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Oftast vaknar jag tidigt, avstår tidning, sociala medier och radio – allt som kan störa tankarna – tar en kopp kaffe och börjar skriva direkt. Efter 4-5 timmar kan jag kolla nyheter och lyssna på Ekot, men innan dess måste jag avskärma mig helt.
Sedan går jag ut, promenerar ensam eller träffar någon vän på en kaffe, och sedan jobbar jag vidare eftermiddag/tidig kväll.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag gör båda parallellt. När jag skrev min första bok, ”Smärtpunkten,” fick jag rådet av en god vän att inte vänta med skrivandet till researchen var klar. Det har jag tackat henne för tusen gånger. Jag gör kontinuerlig research, hittar ofta nya trådar att följa, och ändrar då min text allt eftersom.
Ett annat råd som (jag tror) Arthur Miller en gång gav sig själv, brukar jag också följa: If you can´t write, work. Research och skrivande är helt inflätade i varandra, och jag ser ingen anledning att skilja dem åt.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Obegripligt på undantag. Litteraturprogram i tv och radio ägnar sig nästan uteslutande åt fiktion. Jag förstår det inte. Fackböcker är oftast resultatet av stora insatser, både vad gäller kunskap och tid, och skrivna av författare som brinner för sitt ämne och sin story. Dessutom vet vi att läsarna – inte minst de svårfångade manliga läsarna – gillar det dokumentära, touchen av en ”true story”.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
1) Austerlitz av W G Sebald, men det är ju en roman.
2) Min man Joakim Jakobsens bok ”Tour de France” – den innehåller fantastiska skildringar av en sport jag knappt visste något om, idéerna bakom, individerna och kollektivet, om svaghet och styrka, kulturhistoria och vår tids framväxt. Den hade jag varit stolt över att ha skrivit, men nu är jag stolt över honom istället.