Hej Månadens medlem Elinor Torp, skulle du kunna presentera dig för oss?

När jag var arton klev jag in på en liten tidning i Kalmar och frågade om jag kunde få göra praktik där. Och på den vägen är det. Jag har jobbat som journalist hela livet, rest mycket över världen, men uppskattar allra mest ensamheten i rummet. Att vara för mig själv med block eller dator. Nu bor jag i Stockholm och jobbar på tidningen Dagens Arbete. Att kombinera journalistjobbet med bokskrivande är svårt. Någon gång måste jag kanske fatta ett beslut.

Vad utmärker dina böcker?

Trots att det är sakprosa jag skriver ligger jag väldigt nära människorna. Jag är ofta inuti dem på ett sätt som närmare påminner om skönlitteratur tror jag. Ämnena jag skriver om är så viktiga att jag vill att alla ska kunna ta till sig. Så jag aktar mig för att ha för högt språk och bli akademisk. En bok handlar om ett självmord. En annan om en hemsk arbetsolycka där en ung människa skadades för livet och en annan ung människa dog efter att hans organ frätts sönder. Jag har blivit klokare av de människor jag mött som författare. Senast en stark kvinna från Nicaragua. Aura. Hon kom till Sverige i tron att vi var första världen. Men mötte något helt annat.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Alla tre. Döden på jobbet. Jag orkar inte mer. Vi, skuggorna. Och även opublicerat skönlitterärt som hela tiden har funnits med parallellt.

Varför skriver du sakprosa?

Än så länge har jag inte klarat av att lämna journalistiken. Verkligheten överträffar för det mesta fiktionen, tyvärr. De öden jag kommit i kontakt med är så starka att de inte får lov att bli oskrivna. Det är berättelser från en verklighet som inte så många känner till och som måste ut för att inte historien ska upprepa sig. Jag känner nästan som ett ansvar att jag måste berätta dessa berättelser. Samtidigt längtar jag efter att få fantisera loss och inte förhålla mig så strikt till fakta. En dag när jag är mogen hoppas jag kunna röra mig mellan sakprosa och skönlitteratur.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Oj många! Men också filmer. Jag har alltid funnit enorm inspiration i filmen. Jag läste filmvetenskap ett år och Stockholms Filmskola där vi gjorde kortfilm. Jag älskar detta medium. Men att göra film är för stor apparat och kostar för mycket. Det ensamma skrivandet passar mig bättre. Jag tänker dock i bilder när jag skriver. I scener. Nya filmen Parasit är ett måste för er som ännu inte sett. Listan över fantastisk film kan göras hur lång som helst!

Vad skriver du på just nu?

Hemligt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Just nu jobbar jag 100 procent på en tidning, men jag föreläser också mycket om nya boken ”Vi, skuggorna”. Det har varit ett enormt intresse. Till hösten åker jag runt med Riksteatern och pratar om den och redan nu har den nått upp till högsta politiska nivå. I februari delas den ut till samtliga riksdagsledamöter.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Svårt. Jag researchar helst först. Och skriver sedan. Jag kan inte göra detta växelvis en vecka eller dag. När jag skriver måste jag vara djupt inne i det, annars blir det inte bra. Jag stänger också av appar och ljudet på mobilen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Sakprosan har kommit fram och blivit allt viktigare, vilket är enormt kul. Dock kan jag tycka att genomarbetad sakprosa borde ha samma plats i ”finrummet” som skönlitteraturen. Alltså behandlas på samma sätt och läsas även i sina språkliga delar. Men jag har lite svårt samtidigt för detta ”finrum”. Jag tyckte det var fantastiskt när Sara Danius var ordförande i Svenska Akademien för hon bidrog till att förändra detta.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Bland nyligen utkomna som jag hunnit läsa: Lina Wolffs böcker Köttets tid och De polyglotta älskarna, Henrik Bromanders Högspänning osv osv. I vår genre tyckte jag Gellert Tamas Lasermannen var en prickträff när den kom ut, omöjlig att lägga ifrån sig. Listan kan även här göras hur lång som helst! Just nu läser jag Anneli Jordahl Orm med två huvuden som jag är så inne i att jag flera gånger hållit på att missa att kliva av tunnelbanan. Alla skrivande människor och litterära typer MÅSTE läsa den! För vi lever fortfarande och kanske mer än någonsin i ett klassamhälle …

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från Månadens medlem.