Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter David Eberhard. Jag är psykiater och arbetar som verksamhetschef för Prima Vuxenpsykiatri Liljeholmen. Jag har sedan drygt tio år tillbaka skrivit debattböcker om psykiatri, säkerhet och barnuppfostran. Jag bor i centrala Stockholm tillsammans med min fru Charlotte och våra fyra gemensamma barn. Utöver det har jag två vuxna barn som har flyttat hemifrån och två barn i mellanstadieåldern som bor hos oss varannan vecka. För att ytterligare komplicera vår tillvaro så har vi också en liten hund. Som man kan förstå av det så gillar jag att det händer saker runt omkring mig och har många intressen utöver skrivande. Jag är bland annat mycket fotbollsintresserad och spelar i författarlandslaget i fotboll. Under flera år var jag också Team Captain i läkarlandslaget i fotboll men det tog lite väl mycket tid så det har jag hoppat av sedan en tid tillbaka. Jag håller mycket föredrag om mina böcker och engagerar mig i allmänhet lite väl mycket i allt möjligt.

Vad utmärker dina böcker?

Jag skriver om saker som engagerar mig och som jag vill debattera. Ofta är de lite raljanta i tonen vilket tycks reta upp en del personer men det är också för att skapa debatt som jag skriver på det sättet. Jag försöker att spetsa till mina argument och göra ämnen som är allvarliga mer underhållande. Problemet med det är att man kanske inte alltid uppfattar böckerna så seriösa. Min avsikt är dock att alltid vara intellektuellt hederlig och att ha tillräckligt på fötterna för att jag ska kunna stå för det jag skriver.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Min första bok ”I trygghetsnarkomanernas land” kom ju att hyllas av väldigt många och den kom nog helt rätt i tiden. Den har därför självklart haft en väldigt stor betydelse för mig. Den är inte heller särskilt ifrågasatt vilket många av mina efterföljande böcker blivit. Dock menar jag att den egentligen långt ifrån är min bästa bok. Den var för lång och upprepade saker på ett sätt som inte de senare böckerna gör så det är svårt. Min äldste son som är strax över tjugo gillar ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” bäst. Den är ju helt klart min hittills mest provocerande bok. En bok som tråkigt nog placerat mig i facket ”gnällig gubbstrutt”. Fast jag håller nog med min son i alla fall. Jag gillar den för dess mod.

Varför skriver du sakprosa?

Ursprungligen skrev jag en debattartikel över något jag funderat väldigt mycket på under kanske ett decennium. Det blev en väldigt omtalad artikel som fick Norstedts att be mig skriva en bok på samma ämne. Boken ”I trygghetsnarkomanernas land” hade funnits i mig och ”skrev sig själv”. När jag skrivit den insåg jag att jag hade mer saker jag fann intressanta och viktiga att debattera. Jag brinner för många saker och det är inte alltid jag är överens med den allmänna uppfattningen (även om det inte är ett självändamål att vara motvalls). Jag gillar att se saker från ett annat perspektiv än det gängse och jag tycker själv att jag skriver riktigt roligt emellanåt så därför fortsatte jag.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag skulle vilja kunna skriva riktiga skrönor. Jag läser väldigt mycket gamla klassiker. Jag tycker att vi ofta underskattar just berättelsen. Charles Dickens är för mig en gigant liksom Dostojevskij. En annan mer sentida författare som kunde konsten att berätta roligt var John Steinbeck. Och så älskar jag José Saramago med många flera. Jag har förstås också flera inspiratörer till den sortens böcker jag själv håller på med. En som jag alltid återkommer till är Steven Pinker och då i synnerhet hans bok ”The blank slate”. Jag är mycket inspirerad också av Daniel Kahnemanns bok ”Tänka snabbt och långsamt” samt en hel del andra. Om man ska kunna argumentera mot gängse uppfattning måste man ha väldigt mycket på fötterna så jag läser oftast oerhörda mängder böcker och studier innan jag ger mig in i något ämne. Detta är extra viktigt när man, som jag, skriver lite raljant och alltså riskerar att avfärdas som oseriös.

Vad skriver du på just nu?

Jag har i flera år nu skrivit (men framförallt läst in mig på olika böcker) om skillnader mellan manligt och kvinnligt och vad som är biologiskt styrt respektive orsakat av kultur och andra miljöfaktorer.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har ett heltidsarbete som chef för den allmänpsykiatriska mottagningen i Liljeholmen. Det innebär såväl administrativt arbete men också väldigt mycket patientmöten. Så författandet sker på min fritid. Jag håller ofta föredrag och då tar jag ledigt från mitt ordinarie arbete. Jag trivs med att skriva på tåget och får mycket gjort under resor runt om i landet. Så ska det bli fler böcker krävs nog att jag fortsatt får många föredrag… Hemma har det blivit svårare eftersom jag har åtta barn som tar lite tid. Förr satt jag oftare uppe på nätterna men det är svårt när man blir väckt ständigt och kvällarna går åt till disk, tvätt, mat, städning, barnläggning, läxläsning och allt sådant där.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det är för mig, som jag poängterade ovan, oerhört viktigt att jag har gjort god research eftersom min självvalda genre är att skriva debattböcker om ämnen där jag förväntar mig att bli motsagd.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag tycker att sakprosan har en stark ställning i Sverige. Det skrivs mycket intressant om alla möjliga ämnen. Mycket rör seriösa populärvetenskapliga ämnen och jag tycker ofta att svenska författare skriver enkelt, bra och lättillgängligt. Den anglosaxiska världens sakprosa är oftare ordbajsande på ett störande sätt. Det i kombination med ett intellektualitetskomplex där man i många fall vill göra ämnen svårare än vad de är eftersom det säger läsarna att författaren är ett supergeni gör att amerikansk och engelsk sakprosa ofta är dödstrist. Svenska sakprosaförfattare är ofta mer populistiska vilket jag menar när det kommer till populärvetenskap är något positivt.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Ja många! Jag hade velat ha skrivit ”Blindheten ”av José Saramago, ”Dvärgen” av Pär Lagerkvist och ”Främlingen” av Albert Camus. Fast jag antar att frågan gäller sakprosa…

Om jag måste välja bland alla fantastiska inspiratörer i mitt fält skulle jag nog helst ha skrivit ”The Nurture Assumption” av Judith Rich Harris. Eller varför inte typ allt av Steven Pinker. Och på något sätt har jag faktiskt gjort det eftersom de har inspirerat mig så mycket att det nästan gränsar till plagiat.

Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem