Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Hej! Jag är författare, musiker och kulturarbetare. Min utbildning är inom kulturvetenskap och jag gillar därför att tolka uttryck i världen i relation till makt och estetik. Sedan 2010 har jag också förlaget Teg Publishing, men utgivningen är i vilande läge sedan några år nu. Jag debuterade som författare 2021 med boken Cykelbudet som följdes upp av Slavdrivaren 2023.

Vad utmärker dina böcker?

Utmärkande är nog att de båda behandlar makt och vanmakt, hierarkier i samhället i relation till vem som gör vissa typer av arbeten. Men jag är lite allergisk mot böcker som säger exakt vad man förstår att de ska säga på titeln. Jag eftersträvar en rörlighet när jag skriver – sen är inte jag rätt person att avgöra om jag lyckas. Även om båda mina böcker behandlar arbete i gigekonomin så ser jag dem inte som ensidiga debattinlägg. Det jag vill åstadkomma är snarare en personlig ingång och då visa att saker inte är svartvita, att det sker förskjutningar och förflyttningar. Det här tycker jag har blivit tydligt när jag har gjort intervjuer eller föredrag, för då blir det svårare att ge en bred och nyanserad bild, av förklarliga skäl. Jag har ägnat fyrahundra sidor åt att försöka förklara att det här med cykelbud inte är svartvitt, men när det kokas ner till en intervju kan ofta vinkeln bli lite plakatpolitisk.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Jag skulle säga Cykelbudet. Det var min första riktiga bok och när jag skrev den så kändes det som att en propp gick ur mig. Jag har försökt skriva i säkert tjugo års tid, i vissa fall har det också lett till färdiga texter, men plötsligt var det som om det jag befann mig i kunde skrivas fram av mig. Jag hade också så roligt med de som jobbade med redaktörskap av boken. Jag förstod att det är nog det här med skrivande som jag borde prioritera högst i mitt yrkesliv.

Varför skriver du sakprosa?

Jag gillar att lyssna på människor och försöka förstå deras belägenhet i relation till samhället. Tycker den här kombinationen mellan intervjuer, fältbeskrivningar (som det lite högtidligt heter) och teorier är inspirerande. Sen är det svårt att få allt till en text som svänger, men när det gör det är det en magisk upplevelse.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

En av mina husgudar är P O Enquist. Framförallt för att han kan stanna upp vid en kort händelse och liksom snurra eller borra kring den på ett sätt som varken gör det tråkigt eller upprepande. Tänker exempelvis på Livläkarens besök. Egentligen är hela handlingen berättad på första sidan. Sedan lyckas han veckla ut händelserna till ett drama i en hel bok. I perioder tänker jag en hel del på George Orwell, som lyckades vara så direkt och effektfull i sitt skrivande om klass och makt. Stilistiskt älskar jag hur Tove Jansson kombinerar allvar med lätthet utan krumbukter. Inom svensk sakprosa måste jag nog nämna Lasermannen av Gellert Tamas. Den lyckades med det där som jag tänker att sakprosan gör bäst: placera något i en större kontext. Det hade inte gått att få samma förståelse om han hade skrivit ett tidningsreportage. Därtill så hade boken stor effekt på själva frågan, att gärningsmannen inte längre sågs som ”ensamagerande galning”, utan att detta hörde samman med ett politiskt klimat. Här är ju också Sven Lindqvist en viktig förebild. Får man plats med Åsne Seierstad så vill jag nämna henne med. Hennes bok om Breivik är mästerlig, framför allt tänker jag på hur hon lyckas skildra händelserna så nära utan att själv ha fått tillgång till att intervjua honom. Bland det brutalaste jag läst. Hennes bok visar varför sakprosan behövs, det hade aldrig varit möjligt att göra det hon gör i något annat format.

Vad skriver du på just nu?

Jag har plockat upp en idé som jag burit på i många år: att skriva en bok om piano. Mer än så kan jag inte säga för jag vet inte vart det kommer ta vägen. Sen lägger jag orimligt mycket tankekraft på mitt egna nyhetsbrev, det är ett roligt sätt att få formulera något lite kortare och utan krav.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har numera ett jobb som projektledare och utredare på kulturorganisationen Nätverkstan. För att få lite egentid så kliver jag upp väldigt tidigt och skriver innan jag öppnar jobbmejlen. Dessutom fick jag nyligen ett stipendium från stiftelsen Natur & Kultur som gjorde att jag nu har gått ner i tjänst för att skriva. Skrivdagarna försöker jag helga så gott jag kan. Bortsett från det går jag ut med hunden varje dag och så tränar jag så många dagar jag kan.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Alldeles för dåligt! Jag har numera en egen blockad mot mig själv att jag inte får hoppa på en till universitetskurs ”i researchsyfte” innan jag skrivit klart nästa bok. Jag har gått alldeles för många småkurser och sen inte lyckats få in det i skrivandet. Jag har också lätt för att skriva men svårt för att det ska bli bra. Det gör att jag producerar otroliga mängder skräptext som aldrig möter solens ljus. Det tänker jag är ganska bra för där nånstans finns ibland något oväntat som inte finns i researchen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det finns några positiva saker. Själva ställningen är ju relativt god i bemärkelsen att många ämnen från böckerna når ut. Nu finns det också två festivaler dedikerade till sakprosan. Utmaningen är nog läsningen och hur man ska ha råd att översätta. Ett av problemen med just sakprosan är att folk nöjer sig med att läsa en intervju eller lyssna på en podd som bygger på åratal av arbete från någon författare. Här tror jag att sakprosan måste erbjuda något som inte går att kondensera ner i en artikel eller en podd. Ett sätt är att gå åt ett mer konstnärligt, estetiskt håll. Eller berätta en berättelse som fungerar framförallt i sin helhet, som Ålevangeliet av Patrik Svensson eller Jannete Hentatis Älven i mig. Ett klassiskt sätt är ju också den rejäla fördjupningen som inte går att destillera ut och summera, som Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Kort sagt: Sakprosan behöver verkligen vara något som man inte kan få med sig från ett refererande samtal i en podd eller en krönika.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist! Dels gör han ju det som jag menar P O Enqvist gör så bra, förhåller sig till en mening eller avgränsad händelse och bara gräver och gräver, och det blir mer spännande ju djupare man kommer. Sedan så lyckas han förklara imperialismen på ett levande vis, inte bara sakligt konstaterande som en annan historiebok. Jag har förstått det som att när den kom så blev det mycket debatt, men att den därigenom bidrog till en djupare förståelse av hur förintelsen hängde ihop med imperialismen och andra rasistiska projekt inom Europa. Där Tamas lyckades göra kopplingen mellan enskild människa och politisk vind, i Lasermannen, gör Lindqvist det på ett vidare plan med fascismen och imperialismen. Han kopplar också samman politik med kultur och konst på ett vis som jag uppskattar och drömmer om att lyckas med.


Foto: Mikael Göthage

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.