Jag har varit på Bokmässan i Göteborg de senaste tolv åren. I början plankade jag in som opublicerad författare och strök runt i småförlagens montrar. Ett par år senare, 2008, träffade jag min fru på mässgolvet. Ett år senare var vi tillbaka tillsammans, Elin var höggravid. Året efter det var vi tillbaka med vår dotter i en vagn. Sedan blev jag ordförande i förbundet och därför har bokmässan de senaste fyra åren varit en orkan av hundratals möten med medlemmar och branschfolk där jag oftast inte har någon röst kvar på söndagseftermiddagen.
Jag älskar bokmässan och har mängder av fina minnen därifrån, ändå tror jag att min starkaste mässupplevelse infann sig i år när vi tillsammans bildade en mänsklig kedja av 250 författare som sträckte sig från Författarförbundets Litteraturscen ända bort till Ungerns monter. En manifestation till stöd för en human flyktingpolitik som blev uppmärksammad i många dagstidningar, i radion och på Rapport i tv. När vi kom fram till Ungerns monter så anslöt sig till och med några av dem som arbetade där i kedjan. Det var hoppfullt!
Så varför tog vi ett politiskt ställningstagande i denna infekterade fråga? Svaret är enkelt. Litteraturen känner inga gränser. Det bästa sättet att värna vår yttrandefrihet är att skydda och stå upp för andras. Vi har många internationella samarbeten och vi är även engagerade i fristadsförfattarprogrammet. Stängda gränser motverkar helt enkelt det vi tror på och våra författar- och översättarkollegors möjligheter att leva och skriva fritt.
Gunnar Ardelius
Ordförande