Hej Kent Werne, Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag är journalist och författare, eller författare och journalist. Vad som kommer först varierar. Senaste året har jag jobbat som grävreporter på tidningen Dagens ETC. Innan dess var jag frilansjournalist i drygt ett decennium. Mellan varven skriver jag också böcker, och ibland är mellanrummen längre än själva varven. Det har blivit totalt fem egna. Jag har också jobbat med en utredning för Journalistförbundet och suttit i Minervas styrelse.
Vad utmärker dina böcker?
De är reportageböcker där jag försöker blottlägga samhällsproblem och göra mer eller mindre komplicerade saker begripliga för många. De är också berättelser, små berättelser hopflätade till stora. För mig handlar reportage mer om att berätta än att beskriva. Även när något måste förklaras görs det bäst i form av en story. Vi förstår världen bättre om den komprimeras i ett människoöde eller betraktas över tid. Jag försöker själv se samtidsfenomen i ett sociologiskt och historiskt ljus, och jag tror det är nödvändigt, annars blir de bara tunna fragment utan djup eller ensamma toner utan klangbotten.
Man skulle kunna hävda att jag har stilistiska ambitioner, men det vore förmätet och förmodligen osant. För det handlar nog mindre om att försöka glänsa med ord, och mer om att försöka få fakta att dansa, för att parafrasera Anders Sundelin. I vilket fall går jag in för att göra eventuella ambitioner så osynliga som möjligt för läsaren.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Tveklöst den senaste, Allt är en konspiration – en resa genom underlandet (Ordfront förlag, 2018). Den var roligast att skriva, krävde mest av mig som författare och är samtidigt den som fått störst genomslag. Jag lyckades – med fingret i luften och en god portion tur – träffa en nerv i samtiden. Konspirationsteorier är minst sagt i ropet.
Varför skriver du sakprosa?
Jag har rätt dålig fantasi och har svårt att hitta på. Och jag har aldrig haft några romaner liggande i byrålådan. Men på något sätt inbillar jag mig att det inte bara handlar om oförmåga att skriva skönlitterärt, utan också om en nyfikenhet på verkligheten, ett driv att undersöka och förstå det som faktiskt har hänt. Visserligen filtrerat genom mina ögon och mitt tangentbord, men inte helt efter eget huvud. Jag upphör nog aldrig att fascineras över verkligheten. Utmaningen ligger i att gestalta den.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Många. Jag har lärt mig mycket av att läsa – och samtala med – sakprosakollegor som Björn Elmbrant, Mattias Gardell, Henrik Berggren, Elinor Torp, Nina Björk, Magnus Linton med flera. Språklig inspiration får jag, paradoxalt nog, ofta från skönlitteratur. Och då främst från svenska författare som Per Olov Enquist och Stig Dagerman – romanförfattare som samtidigt har skrivit sakprosa och som på olika sätt gör magi av det enkla.
Vad skriver du på just nu?
Just nu arbetar jag som journalist, och med min podcast, ”Sanning eller konspiration”. Poddandet är något nytt, men lite av framtiden. Och det skiljer sig inte så värst mycket från att skriva böcker. Jag försöker nämligen berätta och dramatisera även här. Det är ingen ”två snubbar som sitter och pratar-podd”, utan enklare radiodokumentärer – ett upplägg som blir allt vanligare, och som kräver manus. En modell som öppnar för författare. Men en kommande bok – vars innehåll ännu inte låter sig beskrivas – bubblar i bakgrunden.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det finns ingen vanlig arbetsdag. Dagarna varierar, och så har det alltid varit. Det beror på vilken fas jag är inne i: research, skrivande eller bara varande. Jag kliver nästan alltid upp tidigt, men sätter mig sällan vid skrivbordet före klockan åtta. Under vissa perioder, särskilt i slutskedet av en bokproduktion, har arbetsdagarna blivit långa, uppåt sjutton timmar. När jag var yngre var jag en nattmanglare, men det har upphört med åldern.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Sämre än jag skulle vilja. Jag har länge sneglat avundsjukt på författare som tycks kunna separera de två i tid och verkligen processa och sammanställa all research i mappar och pärmar innan de sätter igång med själva skrivandet. Jag har försökt, men aldrig lyckats, på grund av tidsbrist, iver eller oförmåga – eller kanske på grund av att det inte är görligt ens i teorin. Kanske måste det vara just ett växelspel. Man vet inte exakt vad man ska skriva innan man gjort sin research, å andra sidan vet man inte exakt vad man ska leta efter innan man börjat skriva, innan man börjat kasta upp tankarna på skärmen. Ofta gör jag viss grundresearch i början av ett bokprojekt, sedan formulerar jag ett synopsis och en disposition (som sedan ändras hela tiden, inte sällan dagligen), och därefter gör jag mer ingående research för ett kapitel, skriver ett utkast, och researchar sedan för nästa kapitel, skriver det, och så vidare. Men det händer mer än sällan att jag tvingas ägna en hela dag åt att gräva fram detaljer för att kunna reproducera en scen som upptar en halv sida.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Det är väl relativt god, även om den fysiska boken tappar i försäljning. Jag tror att sakprosaförfattare står inför en rätt stor omställning: att försöka skriva för ljud. All sakprosa gör sig inte som ljudböcker, men den som vill överleva kommer tvingas anpassa sig. Annars tänker jag att sakprosan är rätt styvmoderligt behandlad som litteratur betraktad. När den recenseras står ofta innehållet, själva ämnet och behandlingen av det, i fokus. Mer sällan synas gestaltningen och stilen, vilket också devalverar hantverket. Det där har vi försökt lyfta inom Minerva, och kanske har vi lyckats höja några ögonbryn.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag tycker att Magnus Västerbros böcker Pestens år och Svälten är sällsynt bra. Men sånt där är ju högst spekulativt. Det är ju bara Västerbro som skriver som Västerbro. Jag får nöja mig med att skriva som Werne, men hela tiden försöka lära av andra.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från Månadens medlem.