Författandet och alkohol utgjorde länge en förförisk kombination för mig som jämt velat synas och höras men ändå inte vågat visa mig på riktigt. Skriva på dagen och dricka på kvällen. Kunde det bli bättre?
Författandet och drickandet gläntade på min hårt åtskruvade känsloburk och jag kände mig fri. Men efter en tid kom konsekvenserna, jag tappade kontrollen, alkoholen som jag använt för att känna gemenskap gjorde i stället att jag isolerade mig.
Författande och alkohol utgjorde länge en förförisk kombination för mig som jämt velat synas och höras men ändå inte vågat visa mig på riktigt. Skriva på dagen och dricka på kvällen. Kunde det bli bättre? Författandet och drickandet gläntade på min hårt åtskruvade känsloburk.
Det brukar sägas att alkoholism är ensamhetens sjukdom. Det är snart åtta år sedan jag hamnade på Maria i Stockholm för en öppenvårdsbehandling. Sedan dess har jag varit nykter. När missbruket accelererade fanns det inga arbetskamrater, inga fasta tider att förhålla sig till samt ett försonade romantiskt skimmer kring att vara ute och supa för jämnan, det ingick mer eller mindre i författarrollen tyckte jag.
Mina två första böcker skrev jag medan jag fortfarande drack, men sedan gick det uppriktigt sagt inte längre. Jag var tom inombords, kunde inte få fram en rad. Under några år hade jag en massa pengar från stipendier och royalty från utlandsförsäljningar och allt borde ha varit en dröm, nu kunde jag verkligen ta mig tid att skriva och det sa jag också att jag gjorde om någon frågade mig, men det gick inte. Känsligheten var borta, jag var avtrubbad. När jag sedan blev nykter var jag ändå livrädd för att kreativiteten skulle försvinna och att livet skulle bli grått. Det blev tvärtom. Jag minns fortfarande dagen då den återvände, förmågan att väckas till liv och överrumplas av mina egna formuleringar igen. Jag skulle skriva flera böcker i nykterheten.
Författare har en 50-procentig ökad risk för missbruk av alkohol enligt en studie från Karolinska institutet. Den gamla myten om att kreativa människor oftare hamnar i missbruk stämmer alltså. Vi har ett ensamt yrke. Alkoholism är en folksjukdom och ändå är vi som bär på den ofta stigmatiserade, fyllda av skam och skuld. Vi förnekar in i det sista våra problem, tjurnackade bär vi på vår misär genom livet. Självförnekelsen var mycket stark men i slutändan lurade jag bara mig själv. Jag var skräckslagen när jag gav upp kampen mot alkoholen för jag visste inget annat. Men det fanns en väg ut. Precis som Tranströmer skriver så fanns det en oväntad glänta i skogen som bara kunde hittas av den som gått vilse. Gläntan var som det står i dikten omgiven av en skog som kvävde sig själv.
Motsatsen till beroende är inte nykterhet, det är gemenskap. Jag sitter där i gläntan och väntar på dig. Om du kom- mer ska jag visa mig på riktigt.
Gunnar Ardelius
Ordförande