I en debattartikel som publicerades i Uppsala nya tidning på yttrandefrihetens dag 3 maj, skriver Anisur Rahman, före detta fristadspoet i Uppsala och styrelseledamot i Sveriges Författarförbund, om den svensk-eritreanska författaren Dawit Isaak.

Det som behövs är handling på riktigt

Vi firar varje år Unescos dag för yttrandefrihet den 3 maj, men vår kollega befinner sig i fängelse i Eritrea sedan 2001. Han heter Dawit Isaak och är en svensk medborgare som ursprungligen kommer från Eritrea. Vad har vi gjort för Dawits frihet de senaste tjugo åren? Låt mig presentera en lista:
Den svenska ambassadören till Eritrea arbetar jättehårt för att fria Dawit. En del riksorganisationer i litteratur- och mediabranschen har lanserat en gemensam plattform som heter Stödkommittén för att fria Dawit. Vi har gett honom Tucholsky-priset 2009 och Unescos pressfrihetspris 2017. En av våra EU-parlamentariker spelade Dawit i fängelse på Uppsala stadsteater. Vi anordnar debatt om Dawit i Almedalen och på bokmässor och i andra sammanhang varje år.

Dawits födelsedag firas varje år. Vi ger även ut ett pris i Dawits namn.
Vi anordnar hearing om Dawit i Riksdagen. Riksdagen har debatterat om Dawit. Tidningar publicerar artiklar om Dawit. Vi saknar honom. Vi gråter för honom. Vi har skapat ett stort nätverk för att fria Dawit. Vi skriver böcker om honom. Vi översätter hans böcker. Vi delar ut böckerna till EU parlamentariker i Bryssel för att uppmärksamma Dawits ärende. Vi lämnar brev till eritreanska presidenten på eritreanska ambassaden i Stockholm. Vi använder många stora ord om honom. Vi har så fin retorik. Vi gör så mycket för Dawit. Eller hur?

Men fortfarande är Dawit i fängelse. Hur mår vi? Hur mår ni? Hur mår Dawit? Vi gjorde till och med ett litteraturprojekt i Eritrea för att göra något i Dawits land. Vad betyder alla utmärkelser och vårt hårda arbete när han är fortfarande i fängelse efter tjugo år?

Är Dawit Isaak bara ett tema för debatt kring yttrandefrihet eller en riktig människa i fängelse i Eritrea?
Vem kan svara? Vår utrikesminister Anna Linde? Eller någon annan? Kan vi se Dawit fri om tjugo år om vi inte ändrar strategi och om vi inte agerar nu och om vi inte förhandlar med myndigheten i Asmara? Förhandlingen skulle kunna ha olika former för all del, den kan bli formell eller oformell, den kan bli hemlig eller publik. Det som behövs är handling på riktig.

Låt mig dela några referenser:
För det första: FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte Kina 1955 för att förhandla med den kinesiske ledaren Chou En-Li om frigivande av 15 amerikanska flygare som fängslats i Kina. Det var en mycket svårhanterbar situation för Hammarskjöld eftersom Kina inte hade några förbindelser med något FN-organ. Hammarskjöld visade prov på stort mod och mötte Chou En-Li och de blev vänner. Chou En-Li befriade fångarna som en födelsedagsgåva till Hammarskjöld på hans 50-årsdag den 29 juli 1955.

För det andra: Den tidigare presidenten i USA Bill Clinton gjorde ett överraskande besök i Nordkorea och mötte den tillbakadragne ledaren Kim Jong Il år 2009 för att uppnå frigivande av två fängslade amerikanska journalister. Han lyckades med det och återvände tillsammans med dem till USA.
Vi kan lära oss av Dag Hammarskjöld och Bill Clintons handlingar när vi jobbar för Dawits frihet. Annars kommer rörelsen för Dawit Isaaks befrielse även fortsättningsvis att vara ett intellektuellt mode och tillfälliga uppvisningar. Vi vill inte vänta tjugo år till. Vi vill se Dawit Isaak fri idag, imorgon eller någon dag snarast.

Anisur Rahman