Vi i Sveriges Författarförbund och också Dramatikerförbundet tillhör bibliotekens allra bästa vänner. Där finns våra böcker och våra läsare. Det är där vi fortbildar oss, vidgar våra vyer, läser våra föregångare och våra utländska kollegor. Men det är också där allting en gång började. Det är tack vare biblioteken de flesta av oss har blivit författare, översättare och dramatiker.
Med anledning av hotet om nedskärningar bad vi därför redan i mars finansborgarrådet om ett möte.
Vi har fortfarande inte fått någon mötestid. Vi är djupt oroade.
Men inte bara vi, alla vi talat med: taxichaufförer, läkare, lärare, idrottsutövare, medborgare från vänster till höger, för alla är biblioteken en hjärtefråga. Jag vågar påstå att det inte finns någon utom politikerna i stadshuset som är beredda att skära ner på biblioteken.
Tvärtom tillhör biblioteken det som människor i gemen älskar allra mest. Undersökning efter undersökning visar att biblioteken är något man har största förtroende för.
Dit går man med sina små barn för att lyssna till berättelser eller träffa författare och delta i skrivarskolor. Man blir äldre och börjar låna alldeles själv. Många bibliotekarier vittnar om att människor hänger på låset vid öppningsdags. Här finns en mängd tidningar, tidskrifter, filmer, läsecirklar, bokkollon, skrivarkurser och böcker på främmande spännande språk. Har man inte råd att resa kan man resa i världslitteraturen. Saknar man skolutbildning kan man bilda sig och bli lika beläst och klok som vilken professor som helst – oavsett plånbok.
Biblioteken är så grundläggande för samhällsbygget, för demokratin, att man i en ny stor utredning som pågått under många år kallar biblioteken för den femte statsmakten. Är man oroad över att inte få rättvisande information, att man är utsatt för falska nyheter, finns det välutbildad personal som kan hänvisa till svar man kan lita på.
Biblioteken har precis som naturen, som blommorna och djuren varit en så självklar del av vårt samhälle att man slutat förstå hur viktiga de är – de har bara funnits där.
Men inte nu längre för nu är de på väg att skäras i, de är hotade på grund av skattesänkningar. Risken är att vi inte kommer att fatta konsekvenserna av det förrän det är försent.
I en tid när man kritiserar skolan för att inte leva upp till kraven, när man pratar om att barn och unga, till och med vuxna inte kan läsa, när man vill hitta olika regler för att människor från andra länder snabbt ska lära sig svenska – då, just då, börjar man skära ner på biblioteken i Stockholm!
Just när man presterat en viktig utredning som säger att biblioteken är demokratins skattkammare, tillhör folket, är allas gemensamma egendom och samhällets oberoende kunskapsbank – då, just då, börjar man skära ner på biblioteken i Stockholm!
Vi vill uppmärksamma att de nedskärningar Stockholms bibliotek drabbats av är en del i en pågående biblioteksdöd. Under loppet av drygt tjugo år har en fjärdedel av alla folkbibliotek lagts ner i Sverige.
Och många som fortfarande finns kvar har sämre bokbestånd, kortare öppettider och mindre verksamhet än tidigare. Det är ett tecken i tiden. Det är ett uttryck för ett slags bildningsförakt i ett samhälle där man pratar om kunskapsskolan.
Det är obegripligt. Det är obegripligt att vi inte är stoltare över litteraturen, över språket, över orden. Det är obegripligt att vi inte istället ger mer pengar till just biblioteken. Det är obegripligt att våra politiker inte förstår att litteraturen och biblioteken är en del av vårt demokratiska DNA. För uppskattningsvis fyrtio kronor mer om året i skatt för varje stockholmare går det att undvika de katastrofala nedskärningar som nu hotar. Jag är övertygad om att alla vi stockholmare är beredda att betala det.
