”Böcker är inte något man med självklarhet läser, böcker är lika gärna något man lyssnar på.”
Så skriver Jonas Gardell i Expressen 19 augusti i år. Han talar om den lästa och den talade textens olika förutsättningar och befarar att de författare vars texter inte passar att läsa högt kommer att få svårt att nå fram till en läsekrets. Gardell avslutar: ”Streamingtjänsterna kommer att förändra inte bara sättet vi konsumerar litteratur på utan också litteraturen själv”.
Vi på författarförbundet håller med om att vi står inför ett paradigmskifte och att det är hög tid att debattera vad denna nya situation får för konsekvenser.
Sverige har haft unikt goda förutsättningar för ett rikt kultur- och litteraturliv, alltifrån världens äldsta tryckfrihetsförordning, den höga läskunnigheten, folkbiblioteken och en kraftfull kulturpolitik, till ett finförgrenat träd av förlag, tidskrifter, boklådor, kultursidor och stipendiefonder. Och alla läsare, och författare och översättare som i generationer kämpat för bättre villkor, inte minst genom Sveriges Författarförbund.
Nu framställs den digitala miljön, ljudboken och streamingtjänsterna som ett hot mot den svenska kvalitetslitteraturen, pappersboken och författare, översättare och andra upphovsrättspersoner. För att förstå det hela rätt behöver ett och annat benas ut. Författare har genom tiderna, i samarbete och dialog med läsare, den tekniska utvecklingen, handlare, distributörer, förläggare och redaktörer alltid sökt nya vägar för litteraturen och boken. Nya former, nya genrer, nya format och nya moden som vuxit sig starka, ibland kommit för att stanna, ibland återvänt till skuggorna, ibland blivit fasta inslag i vad som förr kallades förströelselitteratur. Den inlästa texten och den digitala poesin och prosan är inget undantag. Många har påtalat de innovativa, konstnärliga och upplevelsemässiga potentialerna i dessa former och många författare har också prövat och utvecklat dem.
Det är inte problemet. Problemet är att dessa nya former, så som de kommit att gestalta sig i nutid och i praktiken, nästan helt tycks ha tappat kontakten med författarna som impulsgivare. Denna mycket kraftiga tendens har fått och kommer att få stora konsekvenser på en rad olika områden. De nya formaten kommer inte från författarna, utan är renodlade affärsformat, med avgörande följdverkningar på upphovsrätt och ersättningsnivåer. Det är alltså inte det digitala, e-boken, ljudboken eller ens streamingtjänsterna det handlar om, utan om vem som har makten och pengarna. Vem som bestämmer, vad som bestäms, syften och orsaker.
Låt oss gå tillbaka till det tidiga 2010-talet för att illustrera vad som står på spel. Då var e-boken det som förutspåddes att på kort tid erövra en dominerande ställning på bokmarknaden i Sverige. Nu vet vi att det inte blev så. Rasmus Fleischer, skribent och forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, gjorde i samma veva ett försök att komma underfund med vad e-boken egentligen var för något. Alla böcker föddes ju som e-böcker, eftersom de skrevs och skickades digitalt till förlagen. Dessutom kunde ingen säga vad e-bok betydde, eftersom det i realiteten inte heller rörde sig om ett format. Istället definierades, som Fleischer förstod det, e-boken i svensk tappning av i tur och ordning prislappen, sökbarheten och filtreringen. Övervakningen var inbyggd och e-böcker gick inte att sälja, det som såldes var en licens. Helt enkelt ett slutet affärsformat, ett affärsformat som bland annat biblioteken fortfarande lider under, eftersom de får betala runt 20 kronor för varje utlånad e-bok (licens) till Axiell Media.
Nu när ljudboken och de litterära streamingtjänsterna växer är frågorna av samma slag. Bara så mycket mer akuta. Ingenting är på förhand givet. Det är ingen naturlag att ljudboken som uttrycksform eller streamingtjänsterna som distributionsform leder till att upphovsrätten urholkas, att avtalen gör det omöjligt för majoriteten av författarna att leva på sitt arbete, att svenska författare förvandlas från självständiga litterära röster och intellektuella med tillgång till offentliga plattformar som tv, radio och tidningar – till att bli uppdragsskrivare och i sin mest extrema form leverantörer av innehåll utan äganderätt till eller kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri.
Det handlar om affärsformat som Storytel, BookBeat och andra har skapat. Om makt och pengar. Om vem som bestämmer. Det handlar om kortsiktighet och volym-, expansions- och vinstmaximeringstänkande. I ena änden av de som engageras finns ett fåtal namnkunniga dragplåster med förhållandevis fördelaktiga avtal. Och i den andra finns en majoritet mer eller mindre anonyma författare av bland annat Storytel Originals, där inte så få vänt sig till Sveriges Författarförbund efter att ha skrivit på avtal där de avsäger sig hela sin upphovsrätt för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det.
Streamingtjänsten Storytel skapar genom Storytel Originals egna ljudböcker, med specifika direktiv vad gäller format, längd, berättelsestruktur, cliffhangers osv.
Det är inte fråga om att odla författarskap, inte heller om att köpa författarskap, knappast ens om att köpa enskilda böcker. Det handlar om produktion, om att till varje pris få kvantiteten, volymen, att rulla. Utan hänsynstaganden till bokbranschen som helhet. Det är oftast fråga om affärsmodeller helt inriktade på att optimera vinsten och utdelningen till aktieägarna. Man har helt enkelt gett sig in i bokbranschen utan att ta hänsyn till dess nuvarande struktur och genererar den inte tillfredsställande avkastning, kommer den mycket snabbt att falla samman och bli inaktuell.
Storytel är inte de enda som medverkat till att göra den konstnärliga, kreativa, ekonomiska och upphovsrättsliga dialogen ensidig. Samtliga streamingföretag pressar priserna och slåss om kunderna med liknande medel i kampen om hägrande monopol och världsherravälde. Även före detta rena pappersförlag som Bonniers och Norstedts (numera ägt av Storytel) har dragit sina strån till stacken när det kommer till att undergräva och utarma författarens position i Sverige och därmed den svenska litteraturen. Gunnar Nirstedt, namnkunnig förläggare på Albert Bonniers Förlag, sade våren 2018 upp sig från den anrika institutionen för att han menade att den professionella och kvalitetsinriktade förläggarrollen då helt hade bakbundits av marknadstänkande. Under den mediala debatt som följde på hans och andras avhopp, framförde Bonnierförlagens vd Håkan Rudels synpunkten att nobelpristagare underpresterar i digitala tjänster och Daniel Sandström, litterär chef på Albert Bonniers Förlag, sägs enligt Nirstedt ha förutspått att företaget om några år skulle komma att vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning (DN 6/4 2018).
Vi får se. Viktigare är att även dessa spelare gjort betydande insatser för att förstärka obalansen mellan författare och förlag. Att begreppet ”berättelse” det senaste årtiondet varit så obligatoriskt från förlags och förläggares sida har inte bara att göra med en ambition att vända sig till en så bred läsande och lyssnande allmänhet som möjligt. Inte heller erbjuder en allmän vilja att förskjuta och relativisera mer eller mindre synonyma och tidigare tillämpade substantiv som ”bok”, ”litteratur”, ”prosa”, ”roman” eller ”verk” en tillräcklig förklaring. Eller för den delen att göra konstarter som poesin eller essän obsoleta.
Nej, en avgörande nyckel har med ekonomi och juridik, med författarnas ersättningsnivåer och upphovsrätt att göra. En ”berättelse” kan inte bara byta medium, den kan också utan alltför stora besvärligheter hyfsas till, byta författare och utan betydande åthävor ge sig ut att resa och på vägen anpassas till nya kulturer och värdesystem.
Och någonting är heller inte riktigt som det ska vara när streamingföretagen, som är minst inblandade i den litterära processen, kammar hem den största vinsten. Streamingtjänsten Storytel har arbetat med att genomdriva ersättningsmodellen intäktsdelning (på engelska ”revenue share”), där förenklat intäkterna delas och räknas utifrån den totala lyssningen, per minut eller timme. I rättvisans namn ska sägas att Bonnierförlagen bröt samarbetet med Storytel i april i år, enligt egen utsago för att intäktsdelning ”skulle få katastrofala följder för författarna, liksom för förlagens självständighet och framtida ekonomi” (Svensk Bokhandel 16/4). Bonnierägda streamingtjänsten BookBeat hade då börjat räkna ut ersättningen per lyssnad timme istället för per bok, men inte enligt intäktsdelningsmodellen. I augusti slöts så ett nytt avtal mellan Bonnierförlagen och Storytel, som båda säger sig vara nöjda med. Avtalen här är ur författarperspektiv delvis ogenomskinliga, eftersom avtalsförhandlingarna när det gäller streamingtjänster i Sverige sker mellan förlaget som ger ut boken och streamingtjänsten och författaren inte är inblandad. Boken exponeras och säljs i parti kopplat till abonnemangstjänster och det enskilda författarskapet sjunker obönhörligt under det allmänna medvetandets horisont alltmedan författarens ersättning närmar sig noll.
”En text avsedd att läsas tyst är en annan sorts text än den som är skriven för att läsas högt”, menar Gardell i samma artikel, och befarar att den nya situationen på bokmarknaden innebär att den litteratur som inte passar för ljudboks- eller streamingformerna helt riskerar att marginaliseras. Vi var säkert flera som hörde Mark Zuckerbergs mentor Roger McNamee tala om att användare av digitala tjänster och sociala medier själva förvandlats till tech-jättarnas ”varor”, att vi obevekligt stängts in i destruktiva filterbubblor och att ”övervakningskapitalismen” hotar att upplösa vår demokrati (SVT Rapport 8/12).
När vi i Sveriges Författarförbund vill problematisera kommersialiseringen av den nätburna litteraturen handlar det inte om att drömma sig tillbaka, utan om att försöka se nyktert mot framtiden. Vi menar att utarmningen av de svenska författarnas upphovsrätt och ekonomiska förutsättningar nu riskerar att bli så långtgående att det är en avgörande angelägenhet för hela nationen. I sin konsekvens berör detta även frågan om yttrandefrihet.
Ingen är intresserad av en litteratur som i sin helhet förvandlats till förbrukningsartikel utan egentlig avsändare. Varje medborgare vet vad den rika litterära infrastrukturen har betytt, vad fria författare, översättare och autonoma kritiker och intellektuella inneburit för arbetet att få till stånd en levande litteratur såväl som en fungerande demokrati.
Spörsmålet är inte underhållning eller konst. Inte heller idealitet eller kommers. Eller etik eller kapitalism. Utan på vems villkor. Läget är akut instabilt, inte bara för upphovspersoner utan för hela bokbranschen. Med denna text vill vi bredda våra interna diskussioner och bjuda in alla parter till samtal. Vi vänder oss till aktörerna på det svenska litteraturfältet – författare, översättare, läsare, handlare, distributörer, kritiker, den fria pressen, streamingföretag, förlag, bibliotek och skolor, stat och regering – för att säkerställa rimliga förutsättningar för en även framgent ymnig, mångfacetterad och för alla tillgänglig litteratur.
Grethe Rottböll, ordförande i Sveriges Författarförbund
Jörgen Gassilewski, styrelseledamot i Sveriges Författarförbund