Med anledning av Lennart Hellsings bortgång vill barn- och ungdomssektionen, BULT, dela med sig av minnen med författaren. Texter kommer här löpande läggas upp under närmsta tiden.
Lennart Hellsing 95 år!
– Ursprungligen publicerat under ”BULT pussar på” 26 november 2014
Den 5 juni kl
ämtar Klara kyrkas klockor över stan. Men inte ”Härlig är jorden” även om den just denna dag är synnerligen härlig. Utan ”Här dansar herr gurka”.
Uteliggarna får mat på Klaras kyrkogård, gurkorna dansar i skyn.
Jubilaren öppnar med cigaretten i hand. Tar emot solrosor, stora blodröda rosor och liljor i en sprakande bukett. Den gör sig vackert till författarens orangea kostym.
Inte lägger han ifrån sig cigaretten inte. Van som han är att balansera både konjaksglas presenter och cigaretter dansar han gurkligt ut i köket efter en vas.
Han har precis kommit ut med en ny bok. Och så har han fått Junibackens junipris som det junibarn han är. Människor kommer och går champagnen bubblar i glasen marängtårtan smälter på tungan. Jubilaren minns och berättar om sin första bok, sina sånger, sin ö på Nya Hebriderna. Röken tätnar i rummet, det luktar frihet och fantasi. Olle Bonnier, Herbert Grevenius och Fibben … rummet fylls av gamla och unga, barnbarnsbarn och för längesedan döda konstnärer.
Och när jag till slut ber att få överlämna min puss för idag ska BULT inte ”Bulta på” utan ”pussa på” såklart . Då får jag tillbaka ingen sån där lite fjamsig puss, äsch vad är det för nåt? Nej, ska det pussas så ska det!
– Jag är den förbundna! ropar han som hälsning till förbundet när jag går.
Och visst vet vi att det är sant. Så många viktiga artiklar han skrivit om barnlitteratur genom åren och så många möten han bevistat. Han har propagerat agiterat brunnit och författat i snart hundrade år!
Lätt berusad och med ett leende på läpparna lämnar jag Klarakvarteren bakom mig osäker på vem som fått bästa presenten han eller jag?
Grethe Rottböll
***
Lennart Hellsing fyllde 80 år och BUS styrelse, där jag var ordförande, förberedde ett födelsedagsfirande i samband med barnboksförfattarnas vårfest på Lilla Hornsberg. Veronica Wägner, som också satt i vår styrelse, erbjöd sig att låna Norrtäljes bokbuss och Camilla Gripe ställde upp som sommarmö med blomsterkrans i håret. Själv bidrog jag med min gitarr och sång tillsammans med Sven Wernström och, vill jag minnas, Björn Eriksson som trakterade sin fiddla. Vi kokade ihop en kidnappning i sammansvärjning med Yvonne Lombard.
Dagen D parkerade Veronica i sällskap med ett par kollegor bokbussen nere på Klara Östra Kyrkogata, lockade ner Lennart och körde iväg med champagnen skvättande i glasen och alla böckerna skakande i sina hyllor.Väl framme vid Klarakanalen, bromsade Veronica in vid den gamla Bellmankrogen där vi barnboksförfattare stod och hurrade. Spelemännen stämde upp Rönnerdal, alla sjöng med, Camilla satte en blomsterkrans på Lennarts huvud och så svängde de runt i en skön vals. Syrenerna doftade, koltrastarna körade och kvällen var ljum.
Jag minns inte om det var denna gång eller en annan vårfest, men det spelar ingen roll längre. Hur som helst så hörde Lennart varken till dem som spottade i glaset eller måste hem och lägga sig innan solen gått ner. Någon gång efter midnatt bestämde den lilla kvarvarande festgruppen på Lilla Hornsberg att vi trots allt också borde dra oss hemåt. Det var ju bara så svårt att komma iväg i den sköna sommarnatten. Då kom intendenten Thord ut från köket och disken och frågade om vi ville ha båtskjuts. Naturligtvis ville vi det! Det var Lennart, Lena och Olof Landström, Lena Kallenberg och jag – och kanske ytterligare någon, som gärna får höra av sig och komplettera denna berättelse.
Vi äntrade Thords stora, välhållna skötbåt, han drog igång inombordaren och stävade genom kanalen ut på Klara sjö. De första att sättas i land var Landströms på Rörstrandssidan. Vattnet var spegelblankt och natthimlen ljus. Staden sov. På sjön var luften lite kylig och vi var alla tunt klädda. Lennart stod i fören och betraktade vattnets återspegling av stadens ljus och silhuetter när vi sakta gled förbi. Jag vet inte om också han huttrade lite men i samma stund ropade skeppare Thord från rorkulten genom motorstånket: ”Vill någon ha en knäpp att värma sig med?” ”JA!” ropade alla men det kraftigaste svaret kom nog från fören. Thord halade fram en kvarting ur innefickan på sin läderjacka, skickade runt den och våra kroppar blev varma.
Vid Tegelbacken klättrade Lennart spänstigt upp på kajen och promenerade ensam hem över Klara kyrkogård i sin ljusa trenchcoat. Thord styrde sedan till Slussen där Lena och jag hoppade iland och vinkade farväl. Trots alla stora råttor som rasslade undan framför våra fötter på gräsplätten vid kajen dröjde Riddarfjärdens stillhet kvar i våra sinnen när vi tog sällskap en bit på hemvägen. Det var en magisk natt och jag glömmer aldrig synen av den elegante åttioåringen som så lätt svingade sig upp på den höga kajen vid Tegelbacken.
En annan episod var någon gång i början av 2000-talet, jag tror det var 2003 då jag gick kursen ”Textsamtalet” på Litterär Gestaltning i Göteborg. Vid den tiden var jag ordförande i Nationella Skolbiblioteksgruppen, ett nätverk bestående av rikstäckande organisationer som är i högsta grad aktivt än idag och som namnet antyder arbetar för att främja och utveckla skolbiblioteken. Jag och några kurskamrater stod på Göteborgs Central och väntade på Stockholmståget när min mobil ringde: ”Hej det är Lennart. Hörrudu, den där Nationella Skolbiblioteksgruppen – är det något som Barnboksinstitutet ska vara med i?” Det tyckte förstås jag och kort tid efter vårt samtal fick vi en ny och aktiv medlem. Det var visserligen inte Lennart själv som gick på våra möten, men det var typiskt honom att inte bara hålla sig ajour med samhällsdebatten utan gå till konkret handling när det behövdes.
Lennart Hellsing brann för läsningen och barnlitteraturen. Vi har honom att tacka för hans insatser där – och för hans underbara litterära arv som finns kvar till oss alla.
Kalle Güettler
Även om jag träffade Lennart vid ett par tillfällen och mycket beundrade hans stil, så kan jag inte säga att jag kände honom. Däremot känner jag hans texter! Jag är född på sextiotalet, och då hade hans Gurkor och Vitaminer redan varit i schwung länge. De implanterades i mitt nervsystem av min mamma, och där sitter de än. Och jag har fört dem vidare till mina barn. Det var bara några år sedan jag läste en relativt nyutgiven poesibok av Hellsing för min yngsta son (nu 14), och han bubblade av skratt åt en dikt om en snigel och ville höra den igen och igen. En genial författare som alldeles rättvist fick ett långt liv.
Kristina Sjögren
Lennart var faktiskt den första riktiga barnboksförfattare jag träffade. Det var hösten 1994 och David Polfeldt och jag skulle skriva kontrakt på vår första bilderbok med Eriksson & Lindgren på Kungsholmen. Just som vi skulle gå in kom Marianne Eriksson ut på trappan och sa: ”Förlåt pojkar, jag vet att vi skulle ses nu, men Lennart kom förbi och ville bjuda på tårta.” Vi tänkte att det väl var hennes man, eller något, och att tårta ju aldrig är fel. Så steg vi in, och där satt han i soffan, med en tårtkartong …
Mårten Sandén
Träffade honom för första gången på författarkongress på Geilo 1976 när jag var nybliven medlem i Författarförbundet. Läs gärna om ”Kanaljen i Seraljen” -underbara, underfundiga verser! ”Kalifen av Oartsarzante” (eller hur det nu stavades!)… ”har fått ett hål på sin vante…” osv är en härlig satir över ryktesspridning, i sin skenbara enkelhet.
Tulla Hagström
Även jag träffade honom på Eriksson & Lindgrens julfest, i början på 2000-talet. Jag sa inte mycket till honom för jag blev så blyg. Jag visste hur stor han var i den litterära världen och för mig var det en ynnest att bara få sitta i samma rum. Jag tyckte bäst och mest om hans orangea kostym. Hela hans väsen andades konstnärlighet och egensinnighet. Jag önskar att jag hade vågat prata med honom.
Marie-Chantal Long