Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Hej! Jag heter America, min mamma är från Peru, pappa från Chile, jag föddes i Rumänien och jag kom till Sverige när jag var tre år gammal. (Jag tror faktiskt det var ungefär så här jag startade mitt Sommarprat 2001). Min första riktiga uppväxtort var Fisksätra, en Latin Kings betongförort, och när jag var 11 år flyttade vi till Fritsla i Mark. Mina tonår där var som filmen Fucking Åmål.
Där blev jag politiskt aktiv, vald till en av Sveriges yngsta ordförande i Nej till EU, medlem i Ung Vänster, jobbade som assistent till den nyligen avlidne Jörn Svensson i EU-parlamentet 1995-1999. Så flyttade jag till Paris, upptäckte Attacrörelsen, flyttade hem till Sverige och var med och startade upp rörelsen här och var dess ansikte utåt. Under de åren skrev jag artiklar till Flamman men såg mig själv främst som en talande person. Attactiden gjorde att jag tvingades mer och mer formulera mig i skrift. Så kom Richard Herold, nu chef på Natur & Kultur, som då precis startat upp Pocky och frågade om jag kunde skriva en bok, en halv bok om global rättvisa, andra halvan skulle Johan Norberg skriva. Det blev min debut Global Rättvisa Är Möjlig.

Vad utmärker dina böcker?

Politik utmärker mina böcker. Samhällsengagemang och en förmåga att spegla en samtid. Jag har ju egentligen inte skrivit så många böcker, efter Global rättvisa kom Deltagande demokrati och sedan ett långt hopp där jag började skriva dramatik, vilket jag gjort sedan 2006. Min nyligen utkomna Svartskalle – en svensk historia hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att skriva, jag trodde kanske att jag var klar med böcker. Men det var jag inte och det är jag glad för

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Omöjligt att svara på. Global Rättvisa är Möjlig är ju som en pamflett som på många sätt sammanfattar den tidens globaliseringsrörelse och dess viktigaste ståndpunkter. Den är matnyttig än idag eftersom världen tyvärr inte blev bättre. Deltagande demokrati-boken var en studie i deltagande demokrati i världen och till viss del även en historisk tillbakablick. Den var också en förhoppning om att rörelsen för en mer rättvis globalisering skulle föra med sig mer demokrati. Så blev det inte. Svartskalle är ju väldigt personlig och var otroligt smärtsam att skriva. Den är ännu så ny men jag misstänker att jag om 15 år kommer svara att det är den boken som har störst betydelse för mig.

Varför skriver du sakprosa?

Jag har inget riktigt bra svar på det. Jag skriver ju så mycket olika slags texter, dramatiker, kultur, essä. Men mina böcker är politiska, den senaste också väldigt personlig, och sakprosan rymmer ju allt det och mer därtill. Kanske skiljer jag mig från andra sakprosaförfattare som har romanen och romankonsten som de skulle vilja till eller slits emellan. För mig är det ju dramatiken jag dras till och lättheten jag har för dramatiken har jag inte för sakprosan. Jag tycker det är svårt att skriva böcker. Svårt men nödvändigt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Två tidiga författare som båda lärt mig om innehåll men också form är Eduardo Galeano med sin Latinamerikas öppna ådror och Stefan Jonssons De andra. Jag läste dem båda tidigt 1990-tal på Marks Gymnasium och de har gjort avtryck. Sara Lidman är en stor inspiration, litterärt och temamässigt. Det var min förälskelse i gruvstrejken -69 som gjorde att jag ville skriva teater. Den första boken jag läste om gruvstrejken var Gruva.
Naomi Klein såklart. När jag läste Aftonbladets recension av Svartskalle där jag jämfördes med Naomi Klein blev jag överlycklig. Den recensionen är inramad och hänger på toaletten. Jag är också väldigt inspirerad av Prince som ju skrev låttexter och inte böcker men vars författarskap i den formen är magisk.

Vad skriver du på just nu?

Jag skriver inte på någon bok, men har två någonstans i kroppen. Skriver kulturartiklar och dramatik.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag gör research hela tiden. Jag klipper ut artiklar, sparar citat, skriver upp namn på forskare jag ska kontakta. Antecknar i mina anteckningsböcker som jag ständigt har med mig överallt, även när jag går på fest. Det är det jag tycker om med sakprosan, att den har research som grund, men också att det finns en möjlighet att invända, med fakta, mot sanningar som lite slarvigt blivit till. Jag tycker också om att lyfta upp röster som inte syns, namn som legat gömda, allt det ger researchen mig möjlighet att göra. Jag inser när jag skriver det här att jag är passionerat förtjust i att göra research. Det är också det som gör det svårt att sätta punkt ibland. Som att skriva om en bok om rasism i Sverige i dag och tvingas sätta ett slutdatum för ”i dag”, annars kan jag ju aldrig bearbeta boken eller ge ut den.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige i dag?

Jag tycker litteraturens och kulturens ställning i Sverige är stark och att den varit det hela mitt liv. Men jag tycker det är viktigt att vi inte tar det vi har för givet utan kämpar för det. Kanske mest av allt kämpar för att få andra att läsa, att biblioteken ska hållas öppna, att bibliotekarier ska finnas där för utan dem blir det inga nya läsare och absolut inga nya författare. Vår överlevnad bygger på att de som i dag inte är så intresserade av att läsa börjar läsa (eller lyssna) och ser litteratur som en möjlighet att göra livet rikare.

Finns det någon annan författares bok du gärna hade skrivit?

Svartskalle är en historia om rasismens normalisering i Sverige. Jag önskar att jag hade sluppit skriva den. Jag önskar inte att jag skrivit Andarnas hus men ibland leker jag med tanken att jag är en karaktär i boken.


Foto: Elisabeth Ohlson

Läs fler Månadens medlem-intervjuer här.