Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Farshid Jalalvand. Jag är en disputerad mikrobiolog och vaccinolog och jobbade länge som akademisk forskare på Lunds och Köpenhamns universitet. Sedan några år tillbaka jobbar som jag vaccinexpert på Läkemedelsverket. Jag har skrivit kulturtexter i gränslandet mellan vetenskap, samhälle, historia och filosofi sedan 2013 och 2022 debuterade jag med boken Apan & Filosofen – Evolutionära svar på filosofiska frågor. I den ämnade jag visa hur modern naturvetenskap har – ibland omedveten om det själv – snubblat in på centrala idéhistoriska frågor så som meningen med livet, vad ett ”jag” är och samhällens upp- och nedgång. Jag gillar att spegla modern naturvetenskap och klassisk filosofi i varandra – det är två idétraditioner som ursprungligen satt ihop, växte ifrån varandra, men som jag tror är på väg att förenas igen på många sätt.

Vad utmärker dina böcker?

Jag har bara publicerat en bok än så länge och det är så klart svårt att utvärdera sitt eget författarskap. Mitt mål har alltid varit att närma mig frågor uppriktigt och nyfiket och det hoppas jag läsaren märker. Jag är också en humoristisk person, och jag försöker ge utrymme för det även när jag skriver om tekniska och vetenskapligt tunga ämnen. Jag hoppas också att läsarna uppfattar mina verk som välresearchade, att de belyser saker från icke-självklara perspektiv. En av de roligaste sakerna jag vet som skribent och författare är att göra läsare medvetna om för dem tidigare okända fenomen, idéer och teorier.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det manus som har störst betydelse för mig har aldrig blivit publicerat. Det är ett skönlitterärt manus, rätt experimentellt, som är skrivet i en tradition som antagligen inte är kommersiellt (eller ens kritiskt) gångbart längre. I det fick jag fritt utrymme att utforska existentiella frågor – Vad är verkligheten? Hur ska vi förhålla oss till vår egen maktlöshet inför den? Hur ska vi orientera oss i världen? Och så vidare – utan att behöva förhålla mig till en sakprosaists eller essäists krav på logisk stringens och argumentation. Det gav mig möjlighet att undersöka ämnen på ett mycket friare sätt, och även om manuset sannolikt aldrig blir publicerat har det ett speciellt värde för mig, för hur den förändrade mig, mitt skrivande och mitt tänkande.

Varför skriver du sakprosa?

Jag skriver sakprosa för att det finns många spännande saker att berätta om som går förlorat i bruset. Uppmärksamhetsekonomin – ja, uppmärksamhetssamhället rent av – är verklig. Mellan Netflix, Disney+, SVT Play, Aktuellt, samtalspoddar, kändispoddar, Husdrömmar, indignation i sociala medier över vad än den ena än den andra token har sagt, Gift vid första ögonkastet och allt annat faller en del väsentliga frågor och ämnen bort. Historia glöms bort, relevanta vetenskapliga fynd når inte ut, gamla tänkares värdefulla bidrag förtvinar. Jag skriver för att vrida världen lite, lite lite åt ett annat håll. När jag hittar något som jag tycker alla borde känna till – för att jag anser det kan berika deras liv, eller ge de värdefulla perspektiv eller dylikt – känner jag att jag vill ta människor i handen, sätta dem ner och berätta. Text är det format som jag trivs bäst med, för det låter mig att framföra mina tankar på ett genomtänkt och systematiskt sätt.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Vilken hemsk fråga! Det är omöjligt att svara på ett heltäckande sätt, och utan att framstå som positionerande. Om jag svarar på vilka författare jag själv får mest njutning och tillfredställelse av att läsa är det de vars tankevärldar känns helt ofjättrade av konventioner, positionering och förväntningar. De som tänker helt fritt, där man känner vidd, och de som följer tankar till sina logiska slutpunkter, oavsett konsekvenserna. Jag uppskattar många av existentialisterna. Jag älskar den mörka humor som går att finna i verk av Bernhard, Camus, Dostojevskij, eller varför inte Bertrand Russells torra brittiska humor. Jag älskar Nietzsches kompromisslösa stil, hans mästerliga och orädda förmåga att sätta ord på fenomen, men skulle aldrig försöka kopiera den. Av moderna sakprosaister uppskattar jag det holistiska angreppssättet i Hararis första bok Sapiens (men inte de efterföljande), Bill Brysons lätta hand vid pennan och Paul Stratherns förmåga att av stora mängder torrt källmaterial skapa lustfyllda texter. Jag uppskattar mycket en bra storyteller.

Vad skriver du på just nu?

Jag skriver på ett par olika projekt nu. Ett lite mer skönlitterärt som berör livet under pandemin (på sätt och vis, men inte endast). I sakprosaväg har jag det senaste året gjort en del research om ett projekt om lidande, askes och skönhet. Jag lärde mig väldigt mycket när jag skrev Apan & Filosofen, och hade gjort vissa saker annorlunda idag, och de lärdomarna försöker jag ta med mig in i det nya projektet. Till exempel är jag mindre rädd för att ta plats i texten idag, mindre rädd för att ta ut svängarna, mer benägen att provocera om det behövs. Jag har skrivit väsentliga delar av materialet i huvudet, men någon gång måste den också ner på papper… Det är ett projekt som letar efter en krok att hängas upp på för tillfället.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har ju ett ”vanligt jobb” och skriver på min fritid, så en vanlig arbetsdag utvärderar och utreder jag läkemedel, och bidrar på olika sätt i det regulatoriska och folkbildande arbetet kring vacciner. Jag skriver en hel del artiklar för kulturredaktioner också, det brukar jag göra på kvällstid, oftast med stor vånda på grund av tidsbrist. Vad gäller bokskrivandet: så länge jag inte har avtal med ett förlag skriver jag i skov. Ett projekt kan vara stillastående i många månader, sedan kan jag hamna i trans och skriva på det som besatt i ett par veckor. Om jag däremot har ett förlagsavtal brukar jag vara mer systematisk och avsätta dedikerad tid varje vecka åt projektet. Det är oftast helger, kvällar och semestrar som går åt då.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

För mig tar research och tänkandet (de måste ju grupperas ihop tänker jag) absolut mest tid, någonstans i häraden 90–95%. Själva skrivandet går snabbt när jag vet vad jag vill säga, och ungefär hur jag vill säga det. Men att plöja stora mängder källmaterial, processa det, revidera hypotes, och finna perspektiv som inte är de mest självklara och därför förtjänar en läsares tid – det tar mycket lång tid. Speciellt när man vill hantera eviga ämnen, som till exempel lidande och skönhet, då måste man tillbaka till antiken för att få en holistisk bild av människors tankar och funderingar kring ämnena. Jag har bitvis haft svårt att avgränsa min research, på grund av rädsla att jag ska missa något viktigt, vilket är en delförklaring till att jag inte är så produktiv som jag hade kunnat vara. Jag hade behövt en förmyndare som höll koll på mig.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag besitter absolut inte en förläggares eller branschexperts kunskap i frågan, men skulle som lekman och författare bedöma den som relativt god. Jag tycker att sakprosa får tillbörlig plats i kritiken, och säljer och läses bra vis-á-vis skönlitteraturen. Någon skulle med rätta kunna invända att mycket av sakprosa-försäljningen drivs av självhjälpsböcker och alster om hur olika kost kan hjälpa tarmfloran frodas och så vidare. Men som essäist anser jag att det finns ett icke-obetydligt intresse även för allvarsammare (mer bildad?) sakprosa. Jag anser att man kan skriva bra om nästan vad som helst, och att läsare är intresserade av att läsa bra texter.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag hade gärna skrivit Odysséen så att jag kunde casha in på royalties från den nya Nolan-filmen. I övrigt, nej. Eller jo, kanske ”Predikaren”, för det hade varit mäktigt att skriva något samtidigt klokt och helt uppgivet, som dessutom hamnade i Bibeln. Men annars, nej. Det finns många böcker jag känner stor vördnad för, och som har förändrat mig i grunden, men det var verk som endast de författarna kunde åstadkomma. Jag får skriva de böcker jag kan, med det språk och temperament, och de erfarenheter och kunskap som jag har. Och förhoppningsvis blir det något värdefullt av det också.


Foto: Saman Bakhtiari

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.