För 25 år sedan tog jag mina första stapplande steg ut i arbetslivet. Jag var 19 år, hade nyss tagit studenten från Tensta Gymnasium och lyckats få ett sommarvik som reporter på Expressens sportredaktion.
Varje morgon klev jag in på redaktionen utan att ha en aning om vad dagen skulle ge. Varje kväll gick jag därifrån med huvudet surrande av nya lärdomar. Det var som att fylla lungorna med ny frisk luft och jag kände mig nästan hög på att få göra det som är journalistik: börja nysta i en ände, ta fram fakta, prata med människor, skriva så att det blev begripligt, låta läsarna ta del av slutresultatet. Jag visste att det var det här jag ville ägna mig åt. Det var ett självklart yrkesval för mig, lika självklart som jag tog mig rätten att uttrycka mina åsikter och publicera mig i en av landets största tidningar.
Med en nittonårings hunger åkte jag till Granada i Spanien när hösten kom, för att läsa spanska och leva någon annanstans än i Stockholm, för ett tag.
Jag fyller 44 nästa vecka. Mitt liv består numera av skjutsande till basketträningar och trädgårdsfix. De senaste 25 åren har jag arbetat på en rad redaktioner och skrivit närmare 20 barnböcker.
Under tiden har journalisten och författaren Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. För att han tog sig rätten att uttrycka sina åsikter, publicera sig i tidningar, skriva böcker. Han använde sin mänskliga rättighet yttrandefriheten.
Anja Gatu
ordförande för Sveriges Författarförbund
Idag manifesterar vi för Dawit Isaaks frihet. Läs mer här.