Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag heter Lars Arrhenius, född 1964 och uppvuxen i Rwanda och Burundi som missionärsbarn. Fattigdomen i dessa länder var mycket stor och jag fick på det sättet en tidig inblick i att människor föds med olika förutsättningar. Något som jag tror att jag burit med mig i hela min yrkeskarriär. Som jurist har kampen för mänskliga rättigheter varit en röd tråd. Jag försöker genom mina texter belysa de orättvisor och den utsatthet som jag har mött på nära håll och göra dessa frågor levande.

Vad utmärker dina böcker?

Mina böcker består av fakta, personliga minnen, reflektioner och historia. Jag försöker beskriva det dokumentära i en skönlitterär form och återkommer ofta till mina barndomsminnen. Samtidigt vill jag bygga broar till vår samtid i mitt skrivande, vad kan vi lära oss idag genom att blicka bakåt?

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Lejonmyran; mina Rwandiska systrar döda och levande. Eftersom den är så pass självutlämnande. Boken skildrar folkmordet mot Tutsi 1994 i Rwanda och bygger på mina egna upplevelser och känslor av vad som hände före, under och efter folkmordet. Jag bygger skildringen kring två rwandiska kvinnor som stod mig nära under barndomen. Boken är en personlig uppgörelse som handlar om människans mörkaste sidor och samtidigt en undersökning av hur vi kan förstå, bearbeta och förhindra att historien upprepar sig. Nu översätts boken till engelska och release sker den 9 december i Kigali i Rwanda.

Varför skriver du sakprosa?

Eftersom jag vill belysa viktiga samhällsfrågor är sakprosa ett naturligt val för mig. Samtidigt använder jag mig av skönlitterära grepp för att göra texterna levande och väcka läsarens intresse för ämnena. Jag vill att man ska känna att man kliver in i den värld jag beskriver.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Sven Lindqvist är den författare som påverkat mitt skrivande mest. När min förläggare Martin Kaunitz läste mitt första manus till Lejonmyran uppmanade han mig att läsa Lindqvist. Jag hade tidigare läst hans bok Antirasister, men nu läste jag allt jag kom över. Lindqvists stil och sätt att blanda olika genrer gjorde att jag kände mig friare i formen av det jag skrev. Jag tror också att hans sparsmakade och avskalade språk utan onödiga ord passade mig som är van att uttrycka mig som jurist. Det finns också en tydlig beröringspunkt med hans bok Utrota varenda jävel, då jag i boken Lejonmyran väver in min egen familjs släkthistoria. Min farfars bror Anton, arbetade åt kung Leopold II i Kongo under åtta års tid. Mötet med Lindqvists författarskap ledde till att jag skrev om stora delar av mitt manus och det blev en helt annan bok. Andra författare som jag älskar att läsa och ofta återvänder till är: Marguerite Duras, Albert Camus, Claire Keegan, Joseph Conrad, Édouard Louis och PO Engqvist.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på boken Motståndets handbok, som ges ut i höst. Idén till boken fick jag när jag läste Den revolterande människan av Albert Camus. En fantastisk bok där Camus analyserar de totalitära krafter som ledde fram till andra världskrigets avgrund. I min bok tittar jag på hur olika händelser har påverkat synen på och toleransen för mänskliga rättigheter. Jag börjar 1989 med Berlinmurens fall och tar mig framåt till idag. Boken innehåller konkreta råd om hur vi tillsammans kan göra motstånd mot dagens negativa utveckling och hur vi kan agera för att tillvarata våra rättigheter. Att göra motstånd, menar jag, handlar framför allt om hopp och om tron på att vi kan skapa förändring. Jag skriver samtidigt på en novellsamling, berättelser som även de bygger på verkliga händelser.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag skriver bäst tidig morgon och förmiddag. Jag försöker att varje dag skriva tusen ord. Även om inte allt blir bra så är det ett bra sätt att komma igång med skrivandet och något att utgå ifrån. Sedan skriver jag om texterna flera gånger. Jag är sällan nöjd med det jag skriver första gången.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Eftersom jag har haft tidskrävande yrkesroller utöver skrivandet – nu senast som diskrimineringsombudsman (DO) och myndighetschef – har det varit svårt att hinna med all research jag velat göra. Samtidigt har mitt arbetsliv gett mig inspiration och idéer i mitt skrivande. Den 1 december 2026 slutar jag som DO för att ägna mig åt skrivandet på heltid, och jag ser verkligen fram emot att få mer tid för research.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har svårt att uttala mig om det. Jag rör mig i kretsar där sakprosan är stark så ur mitt perspektiv har den en stark ställning men jag vet ju samtidigt att det finns olika rapporter om läget för sakprosa i Sverige. Jag tror att det är viktigt att väcka läslusten i tidig ålder. Här spelar naturligtvis skolan och skolbiblioteken en helt avgörande roll genom att ge varje elev, oavsett bakgrund, förutsättningar att erövra språket. Att vi dessutom har folkbibliotek i alla kommuner är också oerhört viktigt både för det läsfrämjande arbetet, och för att de fungerar som mötesplats mellan läsaren och författaren.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Ja Vem dödade min far av Édouard Louis. Den är ett mästerverk rent språkligt och beskriver tydligt hur en människa i vardagen kan drabbas av den politik som förs i ett samhälle.

Foto: Lars Arrhenius

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månad01ens medlem-intervjuer finns att läsa här.