Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag har arbetat i över tre decennier som journalist med att intervjua, berätta, granska och försöka förstå världen – från maktens korridorer till människors mest sårbara rum. Jag växte upp i en grekisk bergsby med en mormor som var analfabet, och senare i Rinkeby i ett hem utan böcker. Jag såg aldrig en vuxen läsa. Det präglade mig mer än jag då förstod. För mig är kunskap något som måste erövras. Kanske är det därför jag fortfarande läser med hunger. Och med en viss otålighet. Jag vill känna att jag lär mig något. Att texten ger mig verktyg att förstå både världen och mig själv.

Vad utmärker dina böcker?

Mina böcker rör sig i gränslandet mellan det personliga och det politiska. Mellan den lilla människan och de stora samhällsfrågorna. Mellan vittnesmål och analys. Jag skriver med kroppen i texten och blicken riktad mot strukturerna. I Kaos – ett grekiskt krislexikon intervjuade jag allt från hamnarbetare till prostituerade och nazister. I Taxi mötte jag taxiförare runt om i världen, de som rör sig genom samhällen och ser det andra missar. Oavsett om jag skriver om mödrar, fäder, våld, exil eller tillhörighet försöker jag förstå vad som formar oss och vad som bryter ner oss. Jag återkommer till frågor om makt, klass, ansvar och tystnad. Med tiden har något förskjutits i mitt skrivande. Från att fånga och gestalta till att också vilja synliggöra mekanismerna bakom. Att inte bara berätta en historia, utan att sätta in den i ett större sammanhang – historiskt, politiskt, existentiellt.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det är alltid den senaste eller den jag ännu inte har skrivit klart. Men Mammorna förändrade både mig och det offentliga samtalet. Den öppnade ett rum där röster som burit på sorg och skuld i tystnad fick tala. Den synliggjorde de osörjbara kropparna – ofta barn – som reduceras till siffror. Och Var är papporna? tog mig längre in i det komplexa. Den tvingade mig att stanna kvar i det som skaver och försöka förstå det som ofta förenklas. Här adderades machokultur, statusstress, marginalisering och hedershunger. Böckerna har fortsatt att leva bortom sidorna – på scen, i samtal, i möten med människor som bär sina egna berättelser.

Varför skriver du sakprosa?

För att jag inte kan låta bli att försöka förstå. Och för att jag tror att berättelser som bär kunskap kan förändra hur vi ser, tänker och handlar. Mina böcker börjar ofta med idéer som inte får plats i mediernas format. Jag pitchar, får nej – och då skriver jag böcker. Mammorna refuserades som tv-idé innan den blev bok, pjäs och senare slutligen tv-serie. Papporna tog en liknande väg. Jag skriver sakprosa för att berättelserna kräver mer utrymme än rubriker tillåter. Jag vill att varje text ska ge något konkret tillbaka. En insikt. Ett språk. En riktning. Sakprosan låter mig förena journalistikens precision med berättelsens kraft. Att göra det komplexa kroppsligt utan att förenkla bort det som är sant. Och jag märker att jag alltmer dras till ett skrivande som inte nöjer sig med att skildra, utan vill förstå varför.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag inspireras av författare som har ett personligt driv. Édouard Louis skriver om klass, våld och skam med en kirurgisk skärpa som skär igenom försvar och väcker igenkänning i mig. Svetlana Aleksijevitj visar vad som händer när verkliga röster får bilda en polyfon kör. Dokument som blir litteratur. Den linjen lever vidare i Efter skotten av Frida Sundkvist, där närvaron ger offren och deras anhöriga både röst och värdighet. Katrine Kielos visar hur ekonomi, makt och idéer formar våra liv med en ton som öppnar snarare än stänger. Jag återvänder också ständigt till de gamla grekerna. Där finns redan konflikterna vi brottas med: makt, öde, ansvar, våld. De påminner mig om att människan förändras mindre än vi tror.

Vad skriver du på just nu?

Jag arbetar i flera parallella spår som långsamt närmar sig varandra. Just nu skriver jag de sista orden i en barnbok för Natur & Kultur, baserad på intervjuer med barn som har flytt krig. Den kommer redan i höst. Samtidigt återvänder jag allt oftare till myterna och tragedierna, inte som historia utan som verktyg för att läsa vår egen tid. Det jag skriver rör sig mot något mer idéburet, mer undersökande. Ett skrivande som vill förstå, inte bara skildra. Som söker samband mellan det djupt personliga och det universella.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Den är sällan vanlig. Den kan börja i ett klassrum eller på en scen, fortsätta i ett möte och landa vid skrivbordet sent på kvällen. Jag växlar mellan att tala, lyssna, läsa och skriva. Mellan att möta människor och att dra mig tillbaka. Den röda tråden är nyfikenheten. Och ett ständigt pågående samtal med världen.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

För mig är research inte en förberedelse. Det är själva skrivandet. Jag rör mig fram och tillbaka mellan källor, tankar och formuleringar. En idé öppnar en annan. En historisk referens kastar ljus över något samtida. När jag skrev Mammorna läste jag till exempel Bibeln för att förstå bilden av den lidande modern och kunna spegla den i vår samtid. Det är ett organiskt arbete där förståelsen växer fram i rörelsen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Sakprosan är starkare än på länge, men behandlas fortfarande som ett komplement. Det är paradoxalt i en tid som kräver förståelse, sammanhang och språk för det som sker. Jag tror att sakprosan kommer att ta en ännu större plats framöver. Inte som motpol till skönlitteraturen, utan som ett litterärt uttryck i sin egen rätt. Där berättelsen möter kunskapen och där läsaren inte bara underhålls genom eskapism, utan förändras genom realism. Själv märker jag hur mitt eget läsande alltmer dras mot essäer, idéböcker och historiska perspektiv. Det är som att jag har bytt blick. Eller kanske bara hittat hem till en annan form av berättande.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag kan avundas ett hantverk. En formulering. En skärpa. Men varje bok bär sin författares erfarenheter, blick och liv. Det enda jag strävar efter är att skriva de böcker som bara jag kan skriva.

Foto: Thron Ullberg

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.