Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är en ofullgången matematiker (jag insåg tidigt mina begränsningar) som av en sinkadus blev journalist och upptäckte att jag kunde skriva bättre än jag kunde räkna. Jag hade därvid turen att få pröva på allt som journalistiken hade att erbjuda: tidningar, tidskrifter, radio och teve, reporter, korrespondent, programledare, dokumentärfilmare. Med tiden upptäckte jag att jag ville göra annat än journalistik och på den vägen blev jag författare. Eller kanske mera precist, en journalist som upptäckte att bokens format passade bättre för det slags berättelser jag bar på och ville sätta på pränt. Min litterära ”genre” har vållat huvudbry hos somliga. När Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz tilldelades Augustpriset i skönlitteratur så fanns det några ”litteraturexperter” som undrade vad den hade i den genren att göra, det var ju ingen roman. Men skönlitteratur betyder skön litteratur, oavsett om det är en roman, essä eller biografi, och skön litteratur är vad jag efter bästa förmåga försöker skapa.

Vad utmärker dina böcker?

Att de är skrivna av mig och för mig. Att skriva är för mig att sätta ord på saker som är viktiga för mig – och kanske bara för mig. De flesta av mina böcker, oavsett vad de handlar om, börjar i den gatstenslagda rönnbärsallé i Södertälje Södra där jag växte upp, vilket möjligen säger något om mina introverta utgångspunkter. När jag arbetade med Ett kort uppehåll var jag övertygad om att det var en bok som på sin höjd skulle intressera mina barn och min närmaste omgivning. Så blev det inte, och så har det lyckligtvis inte blivit med de andra böckerna heller. Vad som möjligen också utmärker dem är språkrytmen eller stilen om man så vill. Den är lite säregen vill jag inbilla mig.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Den enda bok jag tidigt hade klart för mig att jag måste försöka skriva var boken om min far. Vilket var en bok jag in i det längsta inte trodde mig vara kapabel att skriva eftersom jag visste så lite om honom. Länge gick den under arbetsnamnet Södertäljeboken eftersom jag hoppades kunna närma mig honom genom att närma mig platsen där han under mina första elva år hade funnits i mitt liv. När jag efter många år satte punkt var det med känslan att ha skrivit den bok jag var tänkt att skriva. Det kan låta lite högstämt så här i efterhand, men så var det nog. Och så är det nog fortfarande.

Varför skriver du sakprosa?

Jag tycker ordet sakprosa är för torrt. Litterär icke-fiktion är i mina ögon en mera adekvat benämning på det slags böcker jag skriver. Det litterära är för mig det centrala. En romanförfattares begåvning är att skriva litterär fiktion, att frammana personer och händelser som inte nödvändigtvis har existerat. Min eventuella begåvning är att göra litteratur av personer och händelser som med nödvändighet har existerat. Jag skriver ”sakprosa” för att det är det enda jag tror mig kunna skriva, och dessutom den form som lämpar sig bäst för det slags berättelser jag tror mig bära på.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Var ska jag börja? Cervantes självklart, för hans outsinliga förmåga att ta fram skrivlusten hos mig. Montaigne som jag kan slå upp varsomhelst och inspireras till vadsomhelst. Hjalmar Söderberg för den tidlösa enkelheten i språket. Jorge Luis Borges för hans förmåga att göra människans värld just så förunderlig som den är. Arthur Koestler för att han är mitt alter ego. Sist men inte minst, Anders Ehnmark för hans remarkabla förmåga att göra poesi också av en kort notis. Anders borde vara obligatorisk läsning för alla som vill skriva sakprosa.

Vad skriver du på just nu?

Det borde jag kanske hålla tyst om, vid min ålder är det lätt hänt att viljan överstiger förmågan, men så mycket kan jag säga att jag försöker ta upp en mera existentiell tråd i mitt skrivande genom åren. Något i samma stil och anda som min bok Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Skriva på förmiddagen, ta långpromenad på eftermiddagen, läsa, träffa familj och vänner på kvällar och helger, titta på en och annan teveserie före sängdags. Roligare än så blir det inte. Och inte heller tråkigare.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

När jag väl börjar skriva så är det rad för rad, sida för sida, dag för dag, månad för månad, tills jag är klar. Inga utkast, inga kladdar. Researchen ligger då förhoppningsvis prydligt sorterad i filer och mappar som jag placerat ut längs vägen. Ibland (alltsomoftast) tar skrivandet en annan väg och då måste jag fylla på med ännu en fil eller en mapp. Om någon tycker detta låter för välordnat för att vara sant så är det för att jag försöker ordna något som inte låter sig ordnas. Skrivandet är för mig ett mysterium och i efterhand kan jag ibland undra hur i hela friden det gick till.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Om det handlar om kvaliteten på det som skrivs så tror jag sakprosan – eller den litterära icke-fiktionen – står starkare än på länge. I en värld där gränsen mellan äkta och falskt, verkligt och påhittat, snabbt luckras upp finns både en längtan efter och ett behov av litterära uttrycksformer som strävar efter att göra gränsen tydlig igen. Utbudet är det inget fel på. Bland böcker jag just läst vill jag nämna Karin Petterssons bok om 90-talet, Förbannelsen, och Patrik Svenssons statarberättelse Den barmhärtige mördaren. Vad gäller de ekonomiska förutsättningarna för att skriva sakprosa av hög kvalitet – det handlar ofta om åratal av arbete – är jag mera orolig. Försäljningen går ner, förlagen drar öronen åt sig, läsvanorna förändras, konkurrensen om vår tid ökar, etc. Med detta sagt så är det goda berättandets framtid den enda framtid jag är någotsånär optimistisk om.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Haha, många. Jag tror det är få författare som inte då och då känt ett slags jalousie de métier vid läsningen av något som någon annan skrivit. Vilket i bästa fall övergår i förundran och tacksamhet över att någon kunnat skriva något sådant. Det är väl också just de författarna som inspirerat mig mest. Med detta sagt, en modern Don Quijote hade jag gärna skrivit.

Foto: Cato Lein

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.