Hej Ylva Herholz, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är journalist och kulturskribent, medverkar i bland annat Svenska Dagbladet och Axess – på senare tid har jag också gjort lite radio igen, ett par inslag för Obs! – och dras till filosofiska och existentiella frågeställningar framför allt, exempelvis kring aktuella samhällsfenomen och skeenden. Ett annat intresse, som delvis hänger ihop med det förra, är tysk kultur och samtidshistoria.

Vad utmärker dina böcker?

De handlar om tysk efterkrigstid (har blivit två böcker hittills), om tyska krigsbarn som kom till Sverige efter kriget, om några av de tusentals unga tyskor som då också kom hit för att bli hembiträden i det svenska folkhemmet, om svensk-tyska förbindelser och beröringspunkter under framför allt de senaste hundra åren, och om svenskens syn på det hela. Tre författare med omfattande egna tyska erfarenheter intervjuas också, i min andra bok: Wijkmark, Combüchen och Donner.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Båda.

Varför skriver du sakprosa?

Ja, med en bakgrund i journalistiken kom det liksom naturligt… Jag kom en dag till en punkt då artikelformatet inte räckte till för det jag hade att berätta; så började det. Jag hade fördjupat mig i en ämnessfär jag var intresserad av, hittade historier, tämligen okända fakta – och sen ger det ena det andra. I grunden handlar det om att försöka ge en mer nyanserad, mer komplex och därmed mer rättvisande bild av verkligheten. Ett sanningssökande.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Augustinus, för att han har väsentligheter att säga om tillvaron och människan, giltiga för alla tider.
Wolfgang Büscher, den mästerlige tyske reportern, för hans stilistiska briljans och för att hans berättande berör mig, helt enkelt.
Aleksijevitj, naturligtvis. Hon skakar ju om, drabbar på djupet.
Och de som givit de stora skönlitterära läsupplevelserna, såklart, som Eyvind Johnson, Marguerite Yourcenar, Dostojevskij…

Vad skriver du på just nu?

Nyss färdig med en ny bok – inom samma ämnessfär – som kommer i vår. I stunden arbetar jag på en artikel som utgår från en färsk bok av den tyske filosofen Markus Gabriel, på temat moral, ett av mina favoritämnen.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Först lite morgongympa (ibland i form av joggingtur eller promenad). Kommer igång med skrivandet mellan nio och tio, håller på koncentrerat i kanske tre-fyra timmar. Efter en sen lunch tar jag itu med alla kring-sysslor. Och läser, ringer något samtal, gör kompletterande research om det behövs. Och ser till att ha gott om tid att bara vara och tänka.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det har jag svårt att beskriva – delvis för att det ju hänger ihop, och även är en inövad vanesak.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Hm, där har vi ju stora problem. Vi känner alla till dem: det nedbantade utrymmet för recensioner, förlagsvärldens kris, ensidiga satsningar på titlar och författare med ”säljpotential”, etcetera… Internets frestelser… Samtidigt finns ett sug i breda kretsar efter just verklighetsskildringar. Motsägelsefullt. Som det mesta.

Tidigare Månadens medlem-intervjuer hittar du här.