Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är född 1956 i Ferrara, Italien. Jag studerade agronomi vid universitetet i Bologna, men egentligen var det fotografi som var min stora passion. Jag började fotografera när jag var sexton och gick sällan hemifrån utan min kamera. Så småningom började jag arbeta som frilansfotograf. Under 1980-talet växte mitt intresse för teater, och jag gick med i en liten teatergrupp inspirerad av Grotowski. Gruppen flyttade senare till Danmark och är fortfarande aktiv.

År 1983 flyttade jag till Sverige, där jag tillsammans med Robert Jakobsson grundade Teater Albatross. Jag arbetade som skådespelerska i sex år, och vi turnerade mycket i Europa. Det var en intensiv tid – men jag fortsatte att fotografera. När jag lämnade teatern bosatte jag mig i Göteborg och började arbeta konstnärligt med fotografi, både i samlings- och separatutställningar.

Vid sidan av detta har jag alltid skrivit. Jag hade ett berg av dagböcker, som jag för några år sedan bestämde mig för att bränna. Jag har alltid läst mycket, och skrivandet kom därför naturligt. Det första jag skrev för en publik var texterna till min soloföreställning Osynliga explosioner – korta prosastycken. Mycket senare skrev jag min första novellsamling, La vita che volevo, som gavs ut i Italien 2018 av Diogene Media. År 2021 kom boken Teater Albatross. Föreställningar, resor, konst och visioner (Gidlunds förlag), min dokumentation av gruppens fyrtioåriga historia. I oktober 2024 publicerades min tredje bok, En italiensk familj (Edition Diadorim Arts), en självbiografisk berättelse illustrerad med fotografier. Den skildrar min uppväxt under 1950- och 60-talen.

Vad utmärker dina böcker?

Man kan verkligen säga att de är djupt personliga. De handlar om mig, mina vänner, mina släktingar, mina före detta kollegor, mina ex – det jag har upplevt. Alla mina böcker är creative nonfiction, eller litterär sakprosa som vi säger på svenska. De bygger på verkliga händelser och människor, men är skrivna med den litterära frihet och känsla som ofta hör skönlitteraturen till. Om jag ska sätta en etikett, så är det kanske ”kreativa memoarer”. Jag är alltid det berättande jaget – den röda tråden mellan berättelserna.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Det måste vara min första bok, novellsamlingen La vita che volevo (som än så länge bara finns på italienska). Det tog mig många år att skriva den, och det var en oförglömlig känsla när en förläggare ringde och sa att han ville ge ut den. Det var ren lycka! Jag tänkte: ”Nu behöver jag inte göra något mer i livet.” På baksidan står det: Huvudpersonen börjar fotografera redan i unga år. Hon är en osäker kvinna utan tilltro till sin egen förmåga. Det är svårt för henne att fatta kloka beslut, och de människor hon möter är likadana – oroliga, ängsliga, neurotiska. Ingen har någonsin lärt henne simma, och även om hon försöker utveckla sina talanger, styrs hennes val av rädsla och omedvetna behov.

Varför skriver du sakprosa?

Kanske kommer jag att skriva fiktion en vacker dag – det vet jag inte. Det viktiga för mig är att ha något att säga. Hittills har jag inte lockats av att hitta på karaktärer och historier. Det är verkligheten som intresserar mig. Jag började skriva om mig själv, om verkliga människor och händelser, inte för att bli publicerad, utan för att jag ville skriva. Essensen i creative nonfiction är att berättelsen är sann – men när flera personer är inblandade, upplevs den alltid på olika sätt. Varje självbiografi är i sin natur subjektiv. Det viktiga är att berättelsen är sann för en själv. Det är kärnan. Och hur man sedan berättar den – där finns det utrymme för kreativitet.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

När jag var ung upptäckte jag Anaïs Nins dagböcker. Hon började skriva 1931 och slutade först 1966, fortfarande opublicerad. Jag köpte alla sex volymer och de har betytt mycket för mig. Hon var en komplex och fascinerande person: hennes dagböcker är fulla av intressanta människor och detaljerade skildringar av hennes upplevelser, men framför allt är de en djupdykning i hennes inre liv. Jag älskar också Natalia Ginzburg för den snabba precision med vilken hon fångar världens små, lysande detaljer. Hennes melankoliska ton, hennes enkla språk – och hur livet långsamt vecklas ut, ofta smärtsamt, men alltid ärligt. Andra favoriter är Joan Didion, Rachel Cusk, Claire Castillon, Amélie Nothomb. De skriver alla med ett slags rått ljus – badande i verklighet, ångest och ibland tragikomik. Och så David Sedaris och David Foster Wallace, för att de får mig att skratta. Jag vill nämna två titlar: Me Talk Pretty One Day, om Sedaris försök att lära sig franska när han flyttar till Paris med sin pojkvän – och A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, en samling essäer av Wallace, från postmodern litteraturteori till det påstådda nöjet att åka på karibisk kryssning.

Vad skriver du på just nu?

Just nu arbetar jag med den italienska versionen av En italiensk familj. Den ges ut i Italien i maj av Faust Edizioni.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Det beror helt på vilket projekt jag jobbar med och i vilken fas jag befinner mig. Generellt har jag svårt att sätta mig ner och börja skriva – jag hittar alltid på tusen andra saker som ”måste” göras först. Men när projektet väl har tagit fart, då kan jag arbeta i timmar varje dag. Då blir det det enda som känns viktigt.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Eftersom jag främst skriver om personliga upplevelser behöver jag sällan göra någon omfattande research – det är min egen historia jag berättar. Ett undantag är boken om Teater Albatross. Jag var bara med de första fem åren, så för att kunna skildra hela gruppens fyrtioåriga historia behövde jag gräva i fotoarkiv och intervjua många personer. Det var inte alls ett hinder – snarare en spännande, dynamisk del av arbetet. Jag hade ”carte blanche” och kunde forma boken precis som jag ville. Eller rättare sagt – jag var tvungen att skapa den från noll! Jag frågade mig själv: Hur gör man en bok? Och så hittade jag programmet InDesign. Jag gick en snabb tredagarskurs – och sen var det bara att sätta ihop texter och bilder. Jag upptäckte att det inte finns något bättre än att själv få designa sin bok.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

För mig är sakprosan ett sätt att förstå världen – och mig själv. Det är där jag får tänka långsamt, formulera det som skaver, väva samman fakta och erfarenhet. Jag tycker att sakprosan har en viktig plats i Sverige, men den får sällan samma uppmärksamhet som skönlitteraturen, trots att den ofta berättar minst lika starka historier. Vi pratar ofta om romaner när vi pratar om litteratur, men det finns en enorm kraft i sanna berättelser – i det som är undersökt, genomlevt, formulerat med omsorg. Jag tror att många läsare längtar efter den typen av texter, men genren behöver mer utrymme, mer kärlek. Sakprosa är inte torr. Den kan vara vass, vacker, sorglig, rolig – precis som livet.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Ja – The Overview Effect av Frank White. Han intervjuade astronauter och kosmonauter som hade tillbringat längre tid utanför atmosfären och fått ett nytt perspektiv. Han myntade termen ”översiktseffekten” för att beskriva den kognitiva förändring som sker när man ser jorden från rymden: ”… denna upplevelse djupt påverkar rymdresenärers världsbild – deras syn på sig själva, vår planet och framtiden. Astronauterna vet av egen erfarenhet det som vi andra bara vet intellektuellt: vi lever på ett naturligt rymdskepp som färdas genom universum med hög hastighet. Vi är faktiskt besättningen på ”Rymdskeppet Jorden…” (Frank White).


Foto: privat

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.