Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Hej! Jag heter Milena Bergquist och är författare och journalist. Ekofeminist och berättare. Mamma och farmor.
Vad utmärker dina böcker?
Att de alla i någon form ger röst åt de som har svårare att komma till tals, till exempel barn, djur och natur och de som glömts bort och inte längre lever.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Varje bok jag har skrivit har stor betydelse för mig. Men måste jag välja är det nog Alla dessa barn – om krigsbarnen från Wien och svenskarna som öppnade sina hem för dem. Att dyka ner i ett världskrig jag inte visste särskilt mycket om och att söka min egen familjehistoria var både smärtsamt, förunderligt och befriande. Boken handlar om första världskrigets krigsbarn, en bortglömd grupp barn, som kom till Sverige under åren 1919–1920. Cirka 22 000 svältande barn kom med tåg från huvudsakligen Wien. Ett av dessa var min mormor Mimi som klädd i en klänning av nässeltyg och med en gul adresslapp om halsen klev av tåget på Ängelholms järnvägsstation en kall februaridag 1920. När jag var liten berättade hon för mig och mina systrar om kriget; om hungern, kylan, pappan som försvann och om resan till Sverige som nioåring. Men berättelserna var som grammofonskivor där samma låtar spelades upp om och om igen. Hon berättade det hon klarade av att berätta.
När jag började min research hade jag ingen aning om hur eländigt det var under och efter kriget i Wien. Jag hade heller ingen aning om att det var så många barn som kom till Sverige. Arbetet med mitt manus fick mig också att förstå begreppet transgenerationella trauman. Jag insåg att min mormors upplevelser också påverkat mitt liv. Mörka familjehemligheter kom också upp till ytan vilket var plågsamt, men också befriande. Att söka mitt förflutna, att till exempel veta vad mina anmödrar heter och var de kom ifrån har gett mig styrka, ett slags ryggrad jag inte tidigare kunnat känna.
Varför skriver du sakprosa?
Som journalist passar det mig. Jag tycker om att dyka in i oberättade berättelser, att skaffa mig kunskap och sedan skriva om det på mitt sätt med min ton och med min personliga vinkel. Det känns väsentligt och meningsfullt.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
Josef Roth, Stefan Zweig, Irène Nemirovsky … De skriver ”hårdkokt” och ändå så oerhört levande och berörande. För mig är det detaljerna i skildringar som stannar kvar i mig. Det kan vara hur Roth beskriver den åldrande kejsaren Frans Josefs struttande gång och flyttfåglarna som lämnar Galizien som om de redan visste att kriget var på väg att bryta ut. Det kan vara hur Zweig beskriver hur han uppgiven och förtvivlad tror sig vara den enda människa i hela Wien som inte låter sig uppslukas åt det uppblossande krigshatet. Han sitter ensam i sitt hem då det knackar på dörren och där utanför står Rainer Maria Rilke i en alldeles för stor vapenrock. Han var inte ensam. Och Nemirovsky som beskriver människors panikartade flykt undan tyskarnas invasion av Paris under andra världskriget. När några äntligen finner nattvila hör de hur en groda sjunger i trädgården. Grodan, vapenrocken, den struttande gången … Detaljer som innehåller så mycket utan att för den delen driva handlingen framåt. De stora rörelserna beskrivs i det lilla. Det beundrar jag.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver om min farmor Ingrid Bergquist vars dagböcker jag fick ärva för 31 år sedan. Hon var gift med min farfar Thorwald Bergquist som var justitieminister i Per Albin Hanssons samlingsregering under andra världskriget och så småningom blev landshövding i Kronobergs län. I alla år har vi hyllat den stora statsmannen i vår familj, men vi har sällan talat om farmor som trots att hon levde i skuggan av farfar lärde sig spanska per korrespondens och så småningom översatte Don Quijote av Miguel Cervantes. Hennes översättning levde ända in på 2000-talet. I dagböckerna visar sig en helt annan bild av farfar, av familjelivet, av tiden … Den berättar om det vi i familjen velat dölja … I berättandet om farmor finner jag min far och mig själv … Men, hur jag får ihop detta vet jag ännu inte.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det beror på. När jag är inne i ett manus, lever med det, då skriver jag ofta tidigt om morgnarna, mellan fem och åtta. Sedan skriver jag dagbok, yogar, mediterar och äter frukost. Efter att ha vattnat blommorna och talat med en vän fortsätter jag skriva till lunch. På eftermiddagarna fixar jag med diverse. Skriver lite till om andan faller på. Jag borde vara mer strukturerad, tänker jag ofta.
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Jag börjar med grundläggande research. När det gällde Alla dessa barn reste jag till Wien och intervjuade historiker, dök ner i arkiv och gick på mormors gator. När jag kom hem började jag skriva parallellt med research. I arbetet med farmor låter jag det nu bölja hit och dit. Jag transkriberar, associerar, söker på historiska personer … Jag hänger mig också åt tiden i övrigt. När jag skrev om mormor läste jag allt jag kunde hitta om första världskriget, såg alla filmer … Nu lever jag med andra världskriget och tiden därefter. Reser till Småland och senast igår såg jag filmen Aldrig ensam om Abraham Stiller, en man som räddade nästan alla Finlands judar från utlämning till Tyskland. En stark skildring av något jag inte kände till.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Jag tycker den känns stark. Jag tror på den. I den märkliga mörka tid vi lever i behöver vi den, framför allt när det gäller historiska skildringar. Vi behöver våra rötter när det blåser hårt. Och då menar jag inte hjältesagor skrivna av vinnare och män, utan alla de andra berättelserna som vi valt att lägga locket över. Vi behöver också dyka ner i djurens och växternas värld. Det vi kan och älskar, vårdar vi. Därför valde jag att låta insekterna själva berätta i min sakprosaserie för barn om vilda bin, nattflygare och myror.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag måste skriva de böcker som kommer ur mig oavsett om det handlar om en liten rödhårig flicka vid namn Millan (min egen barndom) eller om hemlösa hundar eller om en ung man med ett sällsynt syndrom eller om ett blomsovarbi, eller om ett blåbandat ordensfly eller om första världskrigets krigsbarn eller om en ständigt otrogen statsman som min farfar … Om jag måste välja skulle det dock vara Häxan och lejonet av C. S. Lewis. När jag som barn läste den insåg jag att i Narnia hörde jag hemma, inte i den värld jag såg omkring mig i Katrineholm där jag växte upp. Tänk att hitta en annan värld bakom pälsar i en garderob. En värld där kampen mellan det goda och onda är tydlig och där hopp om en bättre värld finns. Kanske var det också då jag insåg att mina val har betydelse och att en enda människa, till och med en liten flickas, kan påverka stora skeenden. Kanske är det just därför jag gör det jag gör när jag till exempel dyker ner i min egen familjehistoria, när jag söker befria mörka hemligheter och på så sätt skapa möjligheter för nya sätt att förhålla sig till världen och ge hopp.
Foto: Peter Carlsson
………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva
Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.