Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är filmhistoriker och författare.

Vad utmärker dina böcker?

Min blick på det förflutna.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Den jag skriver på för tillfället.

Varför skriver du sakprosa?

För att det är en så spännande balansakt mellan tolkning och etablerade fakta. Sedan trivs jag väldigt bra med den dimension av detektivarbete som kommer med den typ av historisk sakprosa jag ägnat mig åt. Att på olika sätt få inviga läsaren i min jakt på det som är känt och okänt om mitt ämne har jag alltid funnit ett slags spänning i.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

När det gäller sakprosa tenderar jag att inspireras av författare som inte kan låta bli att ta sig friheter med sitt material. Som Geoff Dyer och Sven Lindqvist. En annan som varit betydelsefull för mig är Walter Benjamin, på många sätt, men främst för hans historiska kollagemakeri. Och sedan en massa författare och skribenter som försökt beskriva Hollywoods spegelvärld i både sakprosa och skönlitteratur – som Anita Loos, Budd Schulberg, Don Carpenter och Lillian Ross. Och Märta Lindqvist och Hjalmar Bergman såklart.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på en historisk roman om Hjalmar Bergmans korta tid i Hollywood. Det är ett projekt där jag släpper tyglarna mer fria för mina fantasier om mitt studieobjekt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

För tillfället är jag föräldraledig med vårt tredje barn, så just nu finns det ingen vidare struktur på skrivandet. Men annars tycker jag om att gå upp tidigt och skriva ett par timmar på morgonen. Saker och ting brukar ligga bättre på plats för mig då. Jag har ganska lång resväg till mitt universitet i Örebro, så ofta skriver jag på tåget innan jag öppnar mejlkorgen. Jag är usel på att skriva om kvällar och nätter. Det blir bara dåligt.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag är rigorös i mitt materialinsamlande. Samtidigt lider jag av kronisk nyfikenhet när jag sitter i arkiven. Det dyker upp en massa idéer om potentiella skrivprojekt bland alla dokument och andra materiella spår av det förflutna. Det kan vara en ganska dålig kombination av egenskaper om man vill få någonting gjort. Lyckligtvis tar jag sällan mina egna anteckningar på särskilt stort allvar. De görs i stunden som ett slags kantstolpar för mitt tänkande. Är det värt att vidareutveckla brukar idén i regel fortsätta ta form och byggas på utan att jag behöver frammana den. När jag sedan sätter mig för att skriva framstår de gamla anteckningarna som gjorda av en ganska pretentiös och samtidigt trögtänkt person. Som någon som tror att den fattar – men absolut inte gör det. Då föredrar jag att på nytt möta originaldokumenten. Jag tror mig ha utvecklat en ganska hyfsad känsla för när det är dags att börja skriva på riktigt. Jag behöver veta tillräckligt mycket för att se en röd tråd men inte så mycket att jag tror mig veta svaren på mina viktigaste frågor. Att lista ut det tillhör skrivandet för mig.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Det skrivs mycket fin sakprosa i Sverige, samtidigt upplever jag att läsarna har svårare att hitta bredden och djupet. För många verkar sakprosa betyda true crime, reportage eller självhjälp. Sådant som går att göra podd och kortare ljudböcker av. Men det finns så mycket som rör sig utanför de formaten. Anmärkningsvärt mycket för ett språkområde som är så litet som vårt! Men de böckerna verkar ha allt svårare att nå läsarna. Det finns det en massa förklaringar till, som prenumerationsekonomin och internetifieringen av det skrivna ordet. Jag som ofta riktar blicken mot filmkulturen vet hur strömningsplattformar som Netflix ritat om våra åskådarvanor och hur de viktar vad som premieras mot det egenproducerade “innehållet.” Det här verkar ännu ligga ett par steg efter inom litteraturen, men tittar man på till exempel Storytel så finns det ett liknande mönster där. Sedan faller ju ett visst ansvar även på litteraturkritiken. För att introducera läsarna till den levande svenska sakprosan krävs det mer initierad och mångfacetterad kritik. Tyvärr pekar väl även den utvecklingen på många håll i en motsatt, mer klickorienterad riktning.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag måste trilskas lite med den här frågan. Det finns många författare jag inspireras av och ibland önskar att jag kunnat skriva som. Särskilt de som lyckas beskriva komplexa ting och skeenden med lätthet i språket och personlighet i stilen. Ett sådant exempel är Geoff Dyers briljanta Out of Sheer Rage. Det finns perioder när jag kan fångas av en sådan författare och önskar att jag kunde skriva så. Men en sådan bok är helt omöjlig att skilja ifrån sin författare, där det skrivande jaget är så djupt rotat i personlighet och levd erfarenhet. Så om jag ville ha skrivit den boken hade jag också behövt vilja vara Geoff Dyer. Och det vill jag ju inte.

Foto: Kim Khavar Fahlstedt

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.