Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?
Jag heter Inga-Lisa Sangregorio och har alltid haft svårt att definiera mig själv. Min syster sa en gång att hon inte hade bestämt vad hon skulle bli trots att hon fyllt åttio, och numera kan jag tycka att det stämmer även för min del. Jag kan mycket om många ämnen men är inte specialist på något. Sedan jag hoppat av jobbet som byrådirektör i statlig tjänst har jag försörjt mig som frilans: journalistik, författarskap, en del utredningar, föredrag och så vidare. Jag har ett, vill jag påstå, ärorikt förflutet i kvinnorörelsen (Grupp 8). Det är en viktig del av mitt liv och min identitet, men det handlar just om ett förflutet. För fem år sedan drabbades jag av en allvarlig cancer, något som fått mig att lära känna både nya sidor av mig själv och människor och miljöer som jag annars knappast skulle ha fått kontakt med.
Vad utmärker dina böcker?
Det handlar nästan alltid om faktabaserade debattböcker. Och jag försöker undvika att tråka ut mina läsare.
Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?
Min senaste, Den sista friheten. Om rätten till vår död, därför att den bottnar i egna starka upplevelser och därför att jag är fullkomligt övertygad om att det jag skriver är sant och viktigt för många andra. Faktum är att jag har goda förhoppningar om att den boken kommer att bidra till att dödssjuka människor i Sverige i framtiden kommer att slippa omyndigförklaras på sin dödsbädd.
Varför skriver du sakprosa?
Jag är en saklig, resonerande, debatterande person, bra på att snabbt ta in fakta, bedöma, sortera och presentera dem på ett lättillgängligt sätt. Jag läser mycket skönlitteratur men har aldrig ens funderat på att själv skriva fiktion.
Vilka författare inspirerar dig och varför?
En del av det jag skulle vilja skriva har jag aldrig skrivit, helt enkelt för att jag inte hittat någon lämplig form. Vid ett tillfälle blev jag då inspirerad av Merete Mazzarellas sätt att skriva sin självbiografi, som en av hennes väninnor liknade vid ett skatbo: ”Skatorna lär ju ivrigt plocka åt sig allt som de finner lockande och intressant och föra det till sitt bo.” Jag tror fortfarande att det sättet att skriva skulle kunna passa vissa ämnen men har inte testat det. Ännu.
Vad skriver du på just nu?
Min senaste bok, Den sista friheten, kom ut i februari förra året, men som varje någorlunda framgångsrik författare vet innebär publiceringen bara början på en serie åtaganden. Intervjuer, föredrag, debatter. Och i mitt fall även kontakter med så många som läst boken eller sett/hört mig i tv och radio och vill dela med sig av sina egna ofta förfärliga vittnesbörd om närståendes hemska död. Det låter fånigt, men jag känner det faktiskt som min plikt att utnyttja den möjlighet jag som överlevare (tills vidare!) fått till att förändra den groteska inställning som går ut på att ingen i Sverige bör få rätt att dö utan att ha lidit tillräckligt. Det gör att jag just nu är mer aktivist än författare.
Samtidigt kan jag tycka att jag har sagt och skrivit allt som behöver sägas och skrivas om det ämnet. Ingen som verkligen läser min bok kan förneka att jag har rätt, men motståndarna läser naturligtvis ingenting som kan rubba deras övertygelse. Om jag inte kände den här plikten att inte ge upp skulle jag uppriktigt sagt vilja lämna dödshjälpsfrågan och ägna de år jag förhoppningsvis ännu har kvar till att ge mig på några av de viktiga ämnen där jag känner att jag har unika kunskaper som kommer att försvinna med mig.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Det vågar jag nästan inte tala om. Jag har egentligen ingen ”vanlig arbetsdag”. Är det fint väder vill jag fånga dagen och inte sitta inne vid datorn. Jag gör långa promenader varje dag och får ofta mina bästa idéer när jag är utomhus. Sen gäller det förstås att fånga dem och göra något av dem, och då händer det ofta att en kombination av lättja och motvilja mot att försöka övertyga någon redaktör gör att de förblir idéer. En stor nackdel med att bli gammal är att alla ens kontakter åldras och pensioneras eller dör, och att du bara inte orkar sälja in dig hos någon som är femtio år yngre och inte har en aning om vem du är. (Jag talar här som frilansjournalist snarare än som författare.)
Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?
Det har jag inte känt som ett problem. Jag har egentligen inte skrivit någon bok som krävt långa vistelser på arkiv, jag har gott minne och inga problem med att hålla stora kvantiteter fakta i huvudet. Flera av mina tidigare böcker handlar dessutom om ämnen där jag och mina medförfattare nog är de människor som kunnat mest om och i varje fall har tänkt mest på de frågor som behandlas.
Men jag har även skrivit ett par böcker eller ”skrifter” på beställning från olika myndigheter, och där har jag fått ägna tid åt att sätta mig in i ämnet och bedöma vilka delar av existerande föreställningar som är relevanta och vilka som är rena vanföreställningar. Till yngre kollegor: tvärt emot vad jag trodde har den typen av beställningsverk varit mycket intressantare än jag väntat mig och gett inte bara välkomna ekonomiska tillskott till en mager frilanstillvaro utan också inblick i områden som jag annars inte skulle kommit på tanken att sätta mig in i. Den totala avsaknaden av censur från beställarnas sida har också glatt mig.
Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?
Den är väl ganska god? Vad jag skulle vilja se är fler möjligheter att publicera texter som är längre än en lång artikel men ändå inte kräver en hel bok. Essäer eller faktabaserade debattskrifter.
Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?
Jag antar att avsikten inte är att jag ska räkna upp världslitteraturens mästerverk utan att frågan betyder ”som du gärna hade skrivit och skulle ha haft förutsättningar att skriva”. Svaret blir då nej.
Vill du läsa fler intervjuer? Klicka här för att se tidigare svar från månadens medlem i Minerva.