Debattartikel på svd.se på nationaldagen 2021-06-06:

Hylla fängslade svenskarna på nationaldagen

I dag firar vi Sveriges nationaldag. Många utlandssvenskar trillar köttbullar och sjunger svenska snapsvisor – runt om i världen. Här hemma väntar vi på våra hett efterlängtade vaccinationspass för att äntligen kunna få möjlighet att se världen igen. Men för dem som inte har ett svenskt pass är situationen annorlunda. Att få tillhöra ett land är långt ifrån alla förunnat. Människor som hotats till livet, tvingats lämna allt de äger, reser laglösa runt i världen för att vädja om tillhörighet och skydd.

Vad som för oss samman har diskuterats, men vad är det för sammanhang vi blir medlemmar av när vi får ett pass? Vad innebär ett svenskt pass för vår säkerhet och trygghet i världen?

Vad händer med en svensk som tvingas ned av ett flygplan i en huvudstad där man inte gillar dennes åsikter, artiklar eller uttalanden? Hur lång är Sveriges arm när det kommer till medborgare som i andra länder tagit strid för svenska och globala värderingar såsom yttrandefrihet och demokrati?

Att det svenska medborgarskapet skulle innebära både tillhörighet och skydd var säkert något som både Gui Minhai och Dawit Isaak var förvissade om när de tog striden i Hongkong och Eritrea för yttrandefriheten. Såväl Dag Hammarsköld som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam i Chile kunde agera tack vare sin hemmahörighet i Sverige.

Monumentet över Wallenberg erinrar om hur otillräckligt det tyvärr var, men också om hur stolta vi är över vår landsman som med risk för sitt liv tog strid för de värden vi hyllar.

I fallen Minhai och Dawit är det svårare. Minhai som sedan fem år tillbaka sitter fängslad i Kina för påhittade brott frågar sig i sin utsmugglade diktsamling ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” varför vi inte gör något för hans sak: ”Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?”

Har verkligen alla svenskar oavsett hudfärg, födelseort, etnicitet och språk samma rättigheter i Änglagården?

Och många bindestrecksvenskar reflekterar med glädjeblandad oro över sitt åtråvärda svenska pass. Har verkligen alla svenskar oavsett hudfärg, födelseort, etnicitet och språk samma rättigheter i Änglagården?

Trots det svenska passet vet inte UD ens var Gui Minhai befinner sig. Ingen diplomat har heller lyckats få besöka Dawt Isaak under hans tjugoåriga fångenskap.

Det kan bero på länderna de sitter fängslade i. Kina och Eritrea är kända för att inte följa några internationella överenskommelser när det gäller frihetsberövanden.

Men Sverige då? Hur hyllar vi våra medborgare som ute i världen stridit för våra värderingar? Nu när resandet tar fart igen är det dags att utöka porträttsamlingen på Arlanda med två ansikten, de som tillhör journalisten och författaren Dawit Isaak respektive poeten och förläggaren Gui Minhai. Vi behöver visa för oss själva och världen att vi fortsatt hyllar de svenskar som under hot och extremt svåra förhållanden vågar stå upp för yttrandefriheten.

Grethe Rottböll, ordförande i Sveriges Författarförbund
Kurdo Baksi, författare