Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är journalist och författare, och har arbetat som frilans i många år. 2018 debuterade jag med en kapitelbok för barn och sedan dess har jag skrivit både berättelser och sakprosa för barn och vuxna. Nyligen kom min elfte bok, Kryp med oss, en faktabok om småkryp för barn. Jag tycker om att röra mig mellan olika genrer och uppdrag. Men mitt skrivande kretsar ofta kring friluftsliv och naturupplevelser, något som ofta också präglar mitt journalistiska arbete. Och fritid, förstås. Om jag inte skriver befinner jag mig gärna i skog och fjäll – helst med min sambo och våra två barn. Jag frilansar också som förlagsredaktör, samt har utvecklat en skrivworkshop där vi vandrar och skriver längs vägen, eftersom jag tror att naturen kan öppna upp något i skrivandet.

Vad utmärker dina böcker?

Gemensamt för dem är kombinationen av äventyr och natur. I fackboken Till fots: Stora boken om vandring skriver jag om allt praktiskt som rör vandring – men också om den inre resan. Vad händer när vi går långt, när tempot saktar in, när vardagen faller bort? I andra böcker beskriver jag friluftsliv med barn, men skriver för vuxna. Målet är att göra steget ut lite kortare för familjer – att visa att naturen inte behöver vara långt borta för att kännas som ett äventyr. Samma nyfikenhet finns i mina böcker för barn: Vad händer när vi möter naturen på riktigt – när vi ser en nyckelpiga på nära håll, hittar en bäverhydda, smakar på maskrosor eller sover utomhus för första gången? För mig handlar det om att väcka upptäckarglädje och visa att naturen inte är något främmande, utan något vi redan är en del av.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

Alla betyder mycket för mig – det går egentligen inte att välja en. Man har ju suttit där och vridit och vänt på varje ord och tanke. Min barnbok Frejas första fjällvandring, som jag gjort tillsammans med illustratören Maria Trolle, ligger mig extra varmt om hjärtat. Det är en saga, men man lär sig ändå något om hur en fjällvandring går till. Jag blir alltid lika glad när jag träffar föräldrar som berättar att deras barn ville fjällvandra tack vare den boken – det är ju helt otroligt! Och så Nattdjuret, illustrerad av Emelie Gårdeler, som gav mig möjlighet att utforska naturupplevelser på ett nytt sätt – bortom sakprosan och in i bilderbokens värld. Den boken var länge en dröm för mig, och jag är så tacksam att den blev verklighet.

Varför skriver du sakprosa?

När jag besöker skolklasser brukar jag säga att skriva facklitteratur är som att få bli expert på något man tycker är spännande. Man får gräva djupt i sitt ämne, nörda loss och hela tiden upptäcka nytt. Jag lär mig alltid massor längs vägen. Som i bokserien Djurens värld, som jag gör tillsammans med illustratören Maria Trolle. Där får jag fördjupa mig i djur och natur – och upptäcka fascinerande detaljer om allt från humlor till ekorrar och bärfisar. För mig handlar sakprosa om att dela en passion. Två av mina fackböcker om friluftsliv för vuxna handlar i grunden om att inspirera till äventyr med barn. Det är både en hyllning till naturen och till relationerna som växer där ute. Samtalen blir ofta som bäst när man vandrar ihop, delar en utelunch eller somnar i ett vindskydd tillsammans. Kanske är det därför jag fastnat för sakprosan: den låter mig kombinera nyfikenheten, erfarenheten och berättandet – och förhoppningsvis ge någon annan lust att ge sig ut och upptäcka mer.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Det finns så många! Jag inspireras av författare som lyckas förena kunskap och känsla – som skriver med både hjärna och hjärta. Claes Grundsten är en ständig inspirationskälla – han gestaltar naturen med både precision och värme. Bea Uusma beundrar jag för hennes nyfikenhet och gedigna researcharbete, och jag har varit en hängiven läsare av Ebbe Schön sedan jag var liten – vilken kunskapsbank! Jag inspireras också av Kerstin Ekman för hennes språk och naturblick, och Lina Wolff för hennes oväntade och egensinniga berättarstil. När det gäller barnlitteratur finns det oändligt mycket att inspireras av. Tove Jansson och Astrid Lindgren, förstås – deras sätt att förena ljus och mörker, fantasi och allvar, är tidlöst. Jag tycker mycket om Det vilda alfabetet av Stefan Casta och Niklas Aronsson, som leker med fakta om både djur och bokstäver. Jag inspireras också mycket av både Emma och Lisen Adbåge. De har en förmåga att gestalta barns blick på världen och samtidigt skildra människans förhållningssätt till naturen – ofta med en både lekfull och kritisk ton. De visar att naturen är något vi lever i relation till, vare sig vi vill eller inte.

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på en äventyrlig saga för barn i 6–9-årsåldern. Den är full av mystiska kompasser, spökhäxor och förtrollade floder – men också av vänskap och mod. Genom berättelsen finns små inslag av fakta att upptäcka. Via QR-koder kan läsaren till exempel ta del av huvudpersonernas ”äventyrsskola” och lära sig tända en eld, tälja eller baka pinnbröd över glöd. Jag gillar att blanda fantasi och verklighet på det sättet – att väcka både nyfikenhet och kunskap i samma berättelse. Parallellt skriver jag på flera andra projekt, både antagna och nya idéer. Jag har insett att jag fungerar så – skrivandet pågår hela tiden, och jag kan sällan begränsa mig till ett enda universum i taget.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Det varierar otroligt mycket. Ibland är det skrivdagar med artiklar eller bokmanus, ibland är jag ute på reportage, gör intervjuer eller testar friluftsutrustning. Andra dagar handlar om författarbesök i skolor och möten med läsare. Ingen dag är riktigt den andra lik – men något slags inslag av kaffe och skog brukar alltid funka bäst.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Det är ett väldigt tacksamt växelspel, tycker jag – ett sätt att hämta ny energi till skrivandet och samtidigt få en paus från skrivbordsarbetet. Research kan i mitt fall se ut på många sätt. Ibland handlar det om att läsa in mig noggrant på ett ämne, ibland om att vara ute i skogen med mina barn och visa hur man tänder en eld, använder gaskök eller packar en ryggsäck. De praktiska stunderna ger både mig och barnen nya perspektiv. Jag försöker låta de två delarna – skrivandet och utforskandet – löpa parallellt. När jag kör fast i texten ger jag mig ofta ut, och när jag kommer hem brukar orden komma igen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

Jag har främst inblick i hur barn tar emot sakprosa, och jag upplever att den verkligen finns i skolan – men att den inte undervisas på samma tydliga sätt som skönlitteraturen. Det gör att eleverna inte alltid får stöd i hur de ska läsa, tolka och själva skriva sakprosatexter. Sakprosan rymmer ju alla möjligheter: den kan vara lekfull och personlig, vacker och spännande – gestaltad fakta när den är som bäst. Men jag tycker mig se ett växande intresse, både bland lärare, elever och läsare i stort. Kanske är sakprosan på väg att få den plats den förtjänar. Jag hoppas det!

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Om vi talar sakprosa så skulle jag gärna utforska gränslandet mellan dokumentation och berättelse – en slags narrativ sakprosa. Som Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria. Det vore en dröm att få engagera sig så djupt i ett historiskt mysterium: att resa dit (Arktis!), gräva, göra researchen och försöka förstå vad som egentligen hände. Och sedan lyckas skriva en så välgjord och fängslande bok om det hela.

Foto: Stefan Tell

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1500 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.