För första gången i Författarförbundets och Dramatikerförbundets historia blev vi nekade möte med beslutsfattare, trots att detta möte skulle handla om biblioteken som är avgörande för vår yrkesverksamhet.
Finansborgarrådet valde att inte svara alls. Inte förrän vi skrev ett öppet brev i Dagens Nyheter fick vi svaret att hon inte har tid med oss.
Och när vi läser svaret förstår vi varför. Man håller möten med helt andra intressenter än de från litteraturområdet.
Man skriver att ”Planerna är att minska kostnaderna samordna lokaler utan att göra avkall på kvaliteten.”
Vi som vet någonting om kvalitet vet att kvalitet kostar.
Vidare skriver man ”Vår vision är att skapa spännande och nytänkande biblioteksverksamhet där organisationsstrukturerna inbjuder medarbetarna till delaktighet. Aktiviteter som gynnar bildning, demokrati, mångfald och fler öppna samtal ska vara en naturlig del av bibliotekens verksamhet.”
Detta sagt av finansborgarrådet som inte kan tänka sig att ha ett enda samtal med oss. Trots att visionen är att inbjuda till delaktighet.
Vidare skriver man ”Inriktningen är att Stockholms stad ska växa med kultur. Därför ska stadsövergripande arbete påbörjas när nämnden tillsammans med stadens nämnder och bolag utformar ett kulturstrategiskt program för Stockholm.” Nämnder och bolag ska utforma ett kulturstrategiskt program.
I det utformandet anses Sveriges dramatiker, författare och översättare inte ha något att bidra med. Finansborgarrådet behöver inte ens träffa oss. En enda gång.
När man ska utveckla kulturen på ett nytt och spännande sätt behövs bolagen, inte konstnärerna. Det är som att bygga sjukhus utan att lyssna på läkarna. Och det vet vi ju hur det gick!
Slutklämmen kan också vara värd att beröra: ”Avslutningsvis vill jag uttrycka min respekt för att alla inte delar vår uppfattning i denna fråga.”
Vad betyder det? Att de inte är arga på oss för att vi tycker annorlunda? Att de föregår med gott exempel och att vi också därmed borde respektera deras uppfattning?
Men vilka är vi och vilka är dom? Vi är alla de akademiker, författare, översättare, bibliotekarier och läsare som tvingats skriva i tidningarna, istället för att bli kallade till samtal och överläggningar. Vi är alla de tusentals namn som undertecknat upprop för biblioteken.
De är folkvalda som skriver att de förespråkar demokrati och öppna samtal. Hur många namnunderskrifter behövs det för att de ska inse att det inte längre är folkets vilja de representerar när de beslutar om nedskärningar av biblioteken, av Internationella biblioteket, när de säger upp avtal med det biblioteksannex som byggts av skattepengar och förvaltats av skattepengar för ändamålet att vara just bibliotek, men vars skötsel och utveckling man inte längre vill satsa pengar på.
Vari består respekten? Är det inte istället så att de en gång folkvalda passar på att utan hänsyn, utan samtal och utan överläggningar genomföra sin politik till varje pris! Och att denna politik tar avstamp i de skattesänkningar man gjort. Och att man gjort dessa skattesänkningar för att man i slutändan ämnar privatisera större delen av verksamheten? Misstanken finns. Och i brist på samtal växer den.
Det är självklart för våra nordiska grannar att ordets värde står i centrum. Stolt över litteraturen har man byggt ett modernt huvudbibliotek i Helsingfors ett modernt huvudbibliotek i Århus, ett litteraturens hus i Oslo. Man hyllar sina författare i vetskap om att demokrati och det fria ordet är utsatt för påtryckningar, inte bara från totalitära statsskick, utan också från bolag vars främsta syfte är att driva affärsverksamhet.
Det handlar inte om partipolitik utan om demokrati. Också EU delar denna insikt och har därför fastslagit att man måste värna bokens två ansikten; det som handelsvara och det som kulturbärare.
Men i Stockholm skär man ner det redan alltför trånga och omoderna huvudbibliotek vi har, helt oförstående inför det faktum att ordet, att litteraturen definierar oss människor, formulerar vårt människovarande, uttrycker våra upplevelser, insikter, vår historia, vår förtvivlan, vår längtan och våra drömmar.
Ordet står i centrum för våra liv!
Och med tanke på alla de språk och all den samlade språkkunskap som finns på Internationella biblioteket utgör annexet ett synligt exempel på när hela världen står samlad. Sida vid sida, hylla vid hylla synliggörs denna språkliga rikedom och mångfald.
Ett kraftfullare centrum för just mångfald går inte att uppbringa!
Så jag vänder mig till Stockholms stad. För att det finansborgarrådet uttrycker ska vara trovärdigt, att ni vill gynna bildning, demokrati, mångfald och öppna samtal bör ni bjuda in också oss, vi som är yrkesverksamma inom litteraturområdet, på biblioteksområdet. Tillsammans kan vi utarbeta en hållbar bibliotekspolitik som har sin utgångspunkt i det fria ordet och som fortsatt förmår försvara den demokrati ni säger er vilja värna.
Grethe Rottböll, ordförande i Sveriges Författarförbund