Katapultpriset delas varje vår ut till en skönlitterär författare – prosaist eller lyriker – som debuterat under föregående år. Med Katapultpriset vill den skönlitterära sektionens styrelse bidra till att lyfta in den nya litteraturen i strålkastarljuset.
Katapultpriset delades ut för första gången 1991 på initiativ av Sveriges Författarförbunds skönlitterära sektionsstyrelse. Syftet med priset är att ge den nya litteraturen större uppmärksamhet och samtidigt ge fler läsare möjligheten att hitta fram till nya spännande författare. Förhoppningen är också att pristagaren med hjälp av prissumman skall få möjlighet att under en tid ägna sig åt nya litterära projekt. Pristagaren utses av styrelsen för skönlitterära sektionen i författarförbundet. Juryn läser och tar ställning till årets samtliga debutböcker.
Tidigare pristagare
2017 – Henning Brüllhoff för Allt jag begär
”Allt jag begär av Henning Brüllhoff är skriven i ett ömt flöde mellan ting, tid och kroppar. Den är lika mycket en förundran inför den växande människans verklighet som en protest mot den.”
2016 – Stina Stoor för Bli som folk
”En novellkonst där barnets blick står i centrum. Världen strömmar in och allt känns och hörs och syns och väger och betyder lika mycket.”
2015 – Agnes Gerner för Skall
”För det sätt på vilket Agnes Gerner i diktsamlingen Skall sjunger om sorg, födelse och död. Hennes poesi påminner oss om förbindelsen mellan människa och djur: råttans gnagande, hästens andedräkt och rävens tassande i oss.”
2014 – Anna Fock för Absolut noll
”En svindlande och omtumlande tripp genom ett samtida St Petersburg. Trots den närmast akuta utsatthet som utgör textens klangbotten lyckas Fock med utsökt stilkänsla skildra livsluften och kärleksdriften hos några vinddrivna unga människor. Det är bestående läsning, ett kompromisslöst och påtagligt säreget författarskap börjar här.”
2013 – Eija Hetekivi Olsson för Ingenbarnsland och Sami Said för Väldigt sällan fin
”Ingenbarnsland är ett bångstyrigt frankensteinfuckyoufinger rakt upp samhällets bortvända ansikte. Väldigt sällan fin är en stark berättarauktoritet med ett slags bräckligt tvivel över det sagda.”