Barn- och ungdomsboksförfattarnas debutantpris Slangbellan instiftades 1998 av BULT (som på den tiden hette BUS) på initiativ av Helena Dahlbäck.

Kalle Güettler berättar om prisets historia:

De första slangbellorna delades ut i Författarnas Hus. Den allra första på senhösten 1998, och de följande på vårvintern efter respektive debutår. Vinnaren hölls hemlig ända fram till prisutdelningen. Inför 2003 års Slangbella förnyades rutinerna. Pristagaren offentliggjordes nämligen redan ett par veckor i förväg och själva ceremonin arrangerades på Svenska Barnboksinstitutet med betydligt fler gäster än tidigare. Prisutdelningen har sedan blivit ett inslag i SBI:s debutantdag. I år 2008 är vi tillbaka i Författarnas Hus för att fira tioårsjubileet.

Slangbellan tillverkas på samma sätt som i min tidvis vilda barndom. Jag skär den i skogarna i Häverö i Roslagen. Vapnet har stor kraft med läderlapp och dubbla, hela ventilgummin. Det faller under knivlagen och får inte bäras på offentlig plats – men det duger gott till att sikta mot stjärnorna.

När BULT:s styrelse för tio år sedan skulle välja namn till vårt nya debutantpris, konstaterade vi först att det prestigefyllda Katapultpriset var en rent skönlitterär konstruktion som inte dög att slunga stenar med. Därför föreslog jag en riktig slangbella – barnens snärtiga alternativ till de vuxnas fantasikatapult.

I varje slangbella bränner jag med lödpenna in följande text:
• Ena sidan av klykan: författarens namn
• Andra sidan av klykan: BUS debutantpris
• Längst upp på skaftet, där klykan börjar: årtalet
• Skaftet: bokens titel
• Skaftets ände: mina initialer KG

I priset Slangbellan ingår en check på 30 000 kronor som kan delas ut tack vare bidrag från Sveriges Författarförbund och olika sponsorer, trogna bidragsgivare från år till år.

Pristagaren föräras även ett inramat originaldiplom av en framstående svensk illustratör.

Till minne av Helena Dahlbäck

Detta debutantpris instiftades av BUS 1998 på initiativ av Helena Dahlbäck, som in i det sista arbetade med entusiasm även för årets pris trots sin obotliga sjukdom. Helena avled den 9 mars och saknaden efter henne är djup bland alla hennes vänner i BUS. Men att göra Slangbellan till en framgångsrik och årligen återkommande barnbokshögtid är det bästa tack vi kan ge Helena för den arbetsglädje, handlingskraft, öppenhet och konstruktiva optimism som hon spred omkring sig i sitt författarfackliga arbete.

Veronica Wägner minns:

Helena var en förtjusande person med ett brinnande engagemang för just Slangbellan. Hon tyckte att det var skandal att ungdomsförfattarna inte hade haft ett eget pris och drev saken väldigt intensivt.

Hon hade en ödmjuk inställning till skrivandet och menade att vi måste lyssna till vad barnen har att säga och kommunicera med dom på deras eget språk det vill säga inte uppifrån mästrande utan mer inkännande. Mitt starkaste minne av henne är väl just att hon var en eldsjäl inom sitt område och att hon var så glad över att Slangbellan faktiskt kom till.

Petra Szabo minns:

Så mycket som jag minns var vi många i urvalsgruppen första året. Jag tror att Veronica kom året därpå och då var det vi tre som satt i urvalsgruppen.

Första året delade vi ut böckerna till alla (alla fick välja två eller tre stycken som de ville läsa) och sedan valde vi ut några stycken som alla i styrelsen läste. Det var ett jättestort arbete som vi allihopa utförde.

Året därpå träffades Helena, Veronica och jag några gånger på något café vid Slussen och samtalade om böckerna vi hade läst och om livet.

Jag har ett starkt minne: Helena berättade en gång att hon hade ställt två frågor till barnen i många olika skolklasser. Eller var det en enkät som de skulle fylla ut? Hon frågade efter det bästa som barnen kunde tänka sig, det bästa som kunde hända i deras liv och efter det värsta.

De flesta tyckte att det bästa skulle vara om de skulle synas på TV någon gång och det värsta om deras föräldrar skulle dö. Hon tyckte redan då att de här barnen inte kände sig sedda och att det var ett hemskt tecken. Att de kände att de bara syns och finns till och duger om alla skulle se dem på bildskärmen. Och så jämförde hon det här orealistiska svaret med nästa svar, tanken att föräldrarna skulle dö, något som verkligen skulle vara det värsta.

Nu, när jag tänker tillbaka, känns det konstigt att hon berättade det så naturligt när hon redan visste att hon var sjuk, men hon trodde säkert att hon skulle klara sig. Hon var så engagerad till sista ögonblicket. Helena var en mycket klok och känslig kvinna.

Sista gången vi möttes på café kom hon på kryckor.