Barn- och ungdomsboksförfattarnas debutantpris Slangbellan instiftades 1998 av BULT (som på den tiden hette BUS) på initiativ av Helena Dahlbäck.

Slangbellatäljaren Kalle Güettler berättar om prisets historia:

De första slangbellorna delades ut i Författarnas och översättarnas hus. Den allra första på senhösten 1998, och de följande på vårvintern efter respektive debutår. Vinnaren hölls hemlig ända fram till prisutdelningen. Inför 2003 års Slangbella förnyades rutinerna. Pristagaren offentliggjordes nämligen redan ett par veckor i förväg och själva ceremonin arrangerades på Svenska Barnboksinstitutet med betydligt fler gäster än tidigare. Prisutdelningen blev sedan under några år ett inslag i SBI:s debutantdag. Från 2008 då tioårsjubileet firades var evenemanget tillbaka i Författarnas och översättarnas hus. Men från och med 20-årsjubileet 2018 till och med 25-årsfirandet 2024, året efter den 25:e prisutdelningen, förläggs ceremonin till Sveriges största barn- och ungdomsboksfestival, Litteralund i Lund.

Sedan många år är rutinen nu att hålla vinnarboken hemlig – även för segraren – ända fram till prisutdelningen. Tre nominerade böcker och deras författare presenteras i ett pressmeddelande i god tid dessförinnan, och vid prisceremonin uppmärksammas först alla tre med läsning ur deras respektive verk och intervjuer inför publiken om skrivprocessen. Sedan avslöjas vinnaren.

När så skett överlämnas och provskjuts Slangbellan över publikens huvuden, och diplomet i original av en svensk barnboksillustratör samt en symbolisk ”check” med prissumman (1998–2023 à 30 000 kr) lämnas över. Sponsorerna avtackas.

När BULT:s styrelse 1998 skulle välja namn till vårt nya debutantpris, konstaterade vi först att det prestigefyllda Katapultpriset var en rent skönlitterär, abstrakt konstruktion som inte dög att slunga riktiga stenar med. Därför föreslog jag en riktig slangbella – barns och ungdomars snärtiga alternativ till vuxnas fantasikatapult.

Slangbellan tillverkas på samma sätt som i min tidvis vilda barndom. Jag skär den i skogarna i Häverö i Roslagen. (Med ett undantantag 2022: fjällbjörk från Dalarna.) Oftast är den av hassel, ask eller asp. Vapnet har stor kraft med läderlapp och dubbla, hela ventilgummin. Slangbellan faller under knivlagen och får inte bäras på offentlig plats – men duger gott till att sikta mot stjärnorna en klar natt. I varje slangbella bränner jag med lödpenna in följande:

• Ena benet i klykan: författarens namn
• Andra benet i klykan: BULTs debutantpris
• Överst på skaftet under klykan: årtalet
• Skaftet: bokens titel
• Skaftets ände: mina initialer KG

Pristagaren föräras även ett inramat originaldiplom av en framstående svensk illustratör.

Till minne av Helena Dahlbäck

Detta debutantpris instiftades av BUS 1998 på initiativ av Helena Dahlbäck, som in i det sista arbetade med entusiasm även för årets pris trots sin obotliga sjukdom. Helena avled den 9 mars 2000 och saknaden efter henne är djup bland alla hennes vänner i BUS. Men att göra Slangbellan till en framgångsrik och årligen återkommande barnbokshögtid är det bästa tack vi kan ge Helena för den arbetsglädje, handlingskraft, öppenhet och konstruktiva optimism som hon spred omkring sig i sitt författarfackliga arbete.

Veronica Wägner minns:

Helena var en förtjusande person med ett brinnande engagemang för just Slangbellan. Hon tyckte att det var skandal att ungdomsförfattarna inte hade haft ett eget pris och drev saken väldigt intensivt.

Hon hade en ödmjuk inställning till skrivandet och menade att vi måste lyssna till vad barnen har att säga och kommunicera med dom på deras eget språk det vill säga inte uppifrån mästrande utan mer inkännande. Mitt starkaste minne av henne är väl just att hon var en eldsjäl inom sitt område och att hon var så glad över att Slangbellan faktiskt kom till.

Petra Szabo minns:

Så mycket som jag minns var vi många i urvalsgruppen första året. Jag tror att Veronica kom året därpå och då var det vi tre som satt i urvalsgruppen.

Första året delade vi ut böckerna till alla (alla fick välja två eller tre stycken som de ville läsa) och sedan valde vi ut några stycken som alla i styrelsen läste. Det var ett jättestort arbete som vi allihopa utförde.

Året därpå träffades Helena, Veronica och jag några gånger på något café vid Slussen och samtalade om böckerna vi hade läst och om livet.

Jag har ett starkt minne: Helena berättade en gång att hon hade ställt två frågor till barnen i många olika skolklasser. Eller var det en enkät som de skulle fylla ut? Hon frågade efter det bästa som barnen kunde tänka sig, det bästa som kunde hända i deras liv och efter det värsta.

De flesta tyckte att det bästa skulle vara om de skulle synas på TV någon gång och det värsta om deras föräldrar skulle dö. Hon tyckte redan då att de här barnen inte kände sig sedda och att det var ett hemskt tecken. Att de kände att de bara syns och finns till och duger om alla skulle se dem på bildskärmen. Och så jämförde hon det här orealistiska svaret med nästa svar, tanken att föräldrarna skulle dö, något som verkligen skulle vara det värsta.

Nu, när jag tänker tillbaka, känns det konstigt att hon berättade det så naturligt när hon redan visste att hon var sjuk, men hon trodde säkert att hon skulle klara sig. Hon var så engagerad till sista ögonblicket. Helena var en mycket klok och känslig kvinna.

Sista gången vi möttes på café kom hon på kryckor.