Rishrush, så låter havet på hebreiska. I alla fall i Hannah Szenes  poesi, som låter r-ljudet väsa fram genom gommen. Mitt svenska havsläte påminner mer om det kluckande ljud som uppstår när en belåten labrador lapar ur sin vattenskål. Eller när små glada skvalp slickar en förtöjd motorbåt. Kluck-kluck-kluck. Är mitt svenska hav mer domesticerat än mitt hebreiska hav? När jag lägger havet på tungan, alltså. Vilken muskulatur aktiveras i munhålan? De hebreiska gutturalerna får tungroten att vibrera, tar min strupe i anspråk. Min kropp ruvar konsonantljuden en stund innan talorganen artikulerar själva ljudet. Min mun känns annorlunda när jag talar hebreiska. Ter sig mitt sinne också annorlunda på hebreiska?

Språk är mer än ett ordförråd och grammatiska system, språk är kultur, språk är minne, språk är som hudens känslighet för väder och vind. Ett enda ord kan representera ett helt universum av traditioner, associationer, en krusning i de lätta fjunen på armen. Vi rör oss genom språk, vi tänker genom språk, vi känner genom språk.

I David Grossmans författarskap spelar språkljuden en väsentlig roll. På sina boklanseringsturnéer högläser han alltid ett stycke på hebreiska, för att liksom fylla världens kulturhus med hebreiskans niggun, hebreiskans melodi.

När jag träffar Grossman tillsammans med nio  av mina  internationella översättarkollegor, råder han oss att läsa våra översättningar högt och känna efter hur språket formar sig i munnen. Texten frigörs från bokpärmarna och strömmar genom kroppen och sinnena. Min översättargärning tar vid först när min kropp kan höra och stämma upp i hebreiskans niggun. Då slår mitt inre hebreiska bibliotek upp portarna och jag kan inhämta den livsnödvändiga referenslitteraturen.

Det är först när jag hör hebreiskans niggun som manuset jag arbetar med börjar lysa av understrykningspennornas och märkflikarnas starka färger. Runt den hebreiska kvadratskriftens trycksvärta slingrar sig mina anteckningar i lila bläck: ”obs: ordlek”;” referens till Agnon?”; ”oöversättlig militärterm”; ”hur transkribera?”; ”kolla bibelcitatet!”. Mina marginalanteckningar växer fram som en labyrint kring texten i mitten, likt kommentarerna som förgrenar sig från ett mindre, centrerat textstycke på en Talmudsida.

Den babyloniska Talmud som sammanställdes på 600-talet vår tideräkning är, vid sidan om den Hebreiska bibeln, judendomens viktigaste textsamling, men det är inte genom läsning man närmar sig den. Ordet ”talmud” kommer från den hebreiska konsonantrote lamad som betyder ”studium”. Traditionellt ”läser” man alltså inte Talmud, man studerar texten: ljudligt, babbligt, melodiöst. Man lånar texten sin strupe, sin röst. Man stämmer upp i textens niggun.

Men det är inte bara berättelser som har en niggun. Berättelser sveper över landskap och även topografier har en niggun. Olika språk ljudsätter naturens läten på olika sätt. Mitt liv och mina minnen breder ut sig i landskap jag känner genom mina två språkvärldar. Svenskan och hebreiskan sveper över olika terränger. Min kollega, Ruth Spira, översätter svensk litteratur till hebreiska. ”Du kan inte tänka dig hur svårt det är att översätta den rika svenska skärgårdsvokabulären till hebreiska”, säger hon till mig: ”Kobbe, holme, skär, bukt, eka, slup, snipa – vad gör jag med allt det på hebreiska?” Samma kamp utkämpar jag, fast med det hebreiska landskapets glödgande hetta som ska dallra fram igenom svenskan.

I På flykt från ett sorgebud av David Grossman i Boo Cassels fina översättning vokaliserar Ora och Avram stigens ljud genom hebreiskans rosslande konsonanter:

”Lyssna”, säger Ora och tar hans hand.

”På vadå?”

”På stigen. Jag lovar dig, stigar i Israel har ett ljud som jag inte hört någon annanstans.”

De vandrar och lyssnar: resh-reshsh när skorna släpar i jorden; rrech-rrech när tåhättorna sätts ner på stigen; chesh-chesh när de går i maklig takt; chwassh-chwassh när de går raskt; ett snabbt trummande rirish-chirish när småsten flyger upp och slår ihop; chrappp-chrappp när de kliver genom poteriumbuskar. Ora skrattar. ”Tur att alltihop låter rätt på hebreiska. Hur skulle man kunna beskriva de här ljuden på engelska eller italienska? De kanske bara kan uttalas korrekt på hebreiska.”

”Menar du att stigarna talar hebreiska? Påstår du att språket spirar ur jorden?” Och han följer tanken att ord hade grott i den här myllan, trängt ut ur sprickor i den torra, fårade jorden, sprungit ur de rasande chamsinvindarna tillsammans med trädljung och björnbär och törnen, yrt upp som gräshoppsvärmar.”

Översättarens stora utmaning är just att få stigarna att tala hebreiska – fast genom svenskan. Översättaren måste ge läsaren åtminstone en förnimmelse av den rasande chamsinvinden – ett arabiskt låneord till hebreiskan – och därför måste översättaren ibland begå dödssynden att lägga till en förklaring: ”chamsin – den heta vinden som för med sig sand”. Översättarens  uppgift är att få det att svida i läsarens ögon.

På så vis tolkas språket alltid av våra tungor, av våra ögonlock, av vår hud. Kroppens översättning slumrar aldrig. Lager på lager av bläck ristas över våra vrister, så som Predikaren nedskrivits på Dödahavsrullarnas pergament. Tempusformer flyter ihop, syntax rycks itu, låneord flimrar till i den översättningsväv som begripliggör våra erfarenheter av havets mångspråkiga läten. Rishrush, så låter havet, åtminstone på hebreiska.

Foto: Sveriges Författarförbund